Valbyte fiskeläge

På Midsommardagens förmiddag nådde vi denna ljuvliga oas vid Västergarn.
Ett stort TACK till Västergarns Stiftelse för Hembygdsvård och Sanda Hembygdsförening som genom frivilla insatser stått för upprustning av platsen.

Efter många skolår har jag blivit duktig på exempelvis addition. Därför säger jag STORT GRATTIS till 30 år.
Jag fick även nytta av min fantasi och förmåga att se bakåt i tiden. Tänk att här fanns 16 strandbodar och ”44 fiskare som var och en betalade 36 öre per år för skötsel av branden”.

Båtarna var grundgående för att kunna angöra kusten som saknade riktiga hamnförhållanden. Länningen var enda skyddet och båten måste dras upp på land. Det var åror eller segel som gällde. Det var först på 1920-talet som man började med motorbåtar.

Äldre fiskare brukade ha som uppgift att hjälpa de som var kvar på havet efter det att det blivit mörkt. Med hjälp av elden däruppe i lysstången och några skyddsänglar lyckades de oftast ta sig hem igen.

Funderingar kring att bygga en ny hamn kom till i början av 1930-talet. I juli 1935 invigdes den. Därmed flyttade bodarna till den nya platsen och Valbyte blev blott ett minne för de som varit med då.
Men i början av 1980-talet började Hembygdsföreningen diskutera möjligheten att rekonstruera Valbyte.

Här kommer ett citat:
”Du som besöker denna plats, läs dessa rader och vi hoppas att detta skall ge Dig en stund av avkoppling vid den strand som för oss öbor skall vara tillgänglig för alla som under ordnade förhållande gärna får stanna en stund och känna närheten till havet och den plats där våra förfäder kämpade för en knappa bärgning”.

Jag och Solveig trivdes bra vid denna plats. Det är alltid blandade känslor inom denna bloggkategori, som jag hela tiden varit så svag för. Charmen umgås med mörka slitsamma tankar. Rädslan för att förlora någon ute på havet.
(Informationen om Valbyte har vi hämtat från de tavlor som finns på boden, Västergarns stiftelse och Sanda Hembygdsföreing.)

Fiskeläge; del 5

Här kommer femte rapporten från vårt besök på Bungemuseet. Givetvis finns där också ett fiskeläge. Det består av insamlade byggnader från de gotländska fiskelägena: bodar, båtar, bryggor m.m.

Fisket var förr en jätteviktig del av det gotländska livet. De flesta gårdar hade en egen eller del i en fiskebod vid stranden. Till boden hörde det till fiskerätt. Därmed kunde hushållets inkomst utökas och kosten varierades på ett nyttigt sätt.

Över strandbodarna reser sig en lysstång (löisarstang). I toppen hänger en järnkorg. Någon på land, ofta en äldre fiskare, tände eld på tjärved i korgen för att glöden skulle vägleda fiskarna hem under de mörka höstkvällarna.

En del bönder hade långt hem till gården. De övernattade därför i liggbodar. I dem fanns det både sovplatser och eldstad.

Den enklaste av bodarna kallades för Garnskuren. Den består av ett högt spetsigt trätak rest ovanpå ett varv av ofta knuttimrade stockar. Boden var avsedd för att förvara fiskeredskap.

Du som följt med på de andra fyra blogginläggen inser såklart att det finns en varierad kost av intressanta byggnader på Bungemuseet. Allt kommer inte med på gotlanduppochner. Men några till inlägg kommer det att bli därifrån. 😉