Påsklovet var inrutat med flera ”måsten” som skulle hinnas med under mina lediga dagar. Turligt nog så blev det en ledig eftermiddag, mitt i veckan, som samverkade med att vädret inbjöd till en vårutflykt. Genast packade vi vår fika-korg och drog iväg till Gislövshammar.

En gul skylt varnade oss för tjuren, men vi utgick från att tjuren än så länge fanns kvar inne i en ladugård någonstans… och klättrade över stenmuren. Även om det gått nio år sedan vi var här sist, och elva år sedan vi var här för första gången, så kände vi genast igen oss.
Två blåa hav som möter varandra.

Det blåste lite för mycket för att jag skulle kunna fota med mitt macro. Det är alltid lika retligt att ens försöka när vinden leker med mina fotoobjekt och får dem att flytta sig hit och dit.

För en gångs skull var vi inte helt ensamma.

Några få vårlökar lyste som små gula prickar i allt det blå.

En plats att njuta av…

Det var här någonstans som vi plötsligt kände oss som Långben i den tecknade filmen på julafton. Vi började nämligen fundera över vem av oss som bar på fika-korgen och våra blå sittunderlag… Ingen, visade det sig.

”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”. Tänk så sanna en del ordspråk är…

Eftersom jag frös och det inte lockade att fika utomhus bestämde vi oss för att vandra tillbaka till bilen.

Tack Gislövshammar för ännu en fantastisk naturupplevelse. Vi kommer gärna hit en fjärde gång också. Men förhoppningsvis behöver vi inte vänta nio år till nästa gång…