Ovanstående bild, tagen mellan Hamra och Vamlingbo, får inleda dagens inlägg. Dels för att jag gillar stenmurar. (De är ett tecken på tålamod, styrka, byggkunskaper m.m. Skickliga människor har fogat samman en mängd olikformade stenar och skapat en prydlig och stabil mur.) Och dels rent symboliskt, en bild över mitt liv från november och fram tills nu. (Delvis är muren fortfarande stabil men några stenar har rasat och behöver byggas upp igen.)

Dagen efter det att jag fått cancerbeskedet satt jag på bussen på väg mot jobbet. Det var kolsvart utanför bussfönstret. Mina tankar var, om möjligt. lika svarta som novembermörkret och jag funderade på allt och ingenting. Någonstans genom bussens mullrande, radions bakgrundssorl och de andra passagerarnas småprat trängde plötsligt Thomas Stenströms röst igenom. ”Andas in andas ut, andas in andas ut. Det blir bättre till slut. Så andas in andas ut.” Där och då kändes det som en hälsning till just mig.

Det har gått flera veckor sedan den där novembermorgonen. Steg för steg har prickats av på listan över allt som skulle hända. Först hämtade jag ut den första burken Letrozol. I december var det dags för operation. Sedan två veckors sjukskrivning och därefter två veckors jullov med många stunder av vila. När lovet var slut kunde jag börja jobba igen.
Då började jag också att närma mig slutet på den här ”resan”.

Men först var det dags för fem besök på Onkologen i Lund. Efter ett inledande samtal med en sköterska och en kort instruktionsfilm på iPaden fick jag gå med in i behandlingsrummet. Att gå in där kändes lite som att delta i en science fiction-film. Teknik på avancerad nivå.
Min kropp skulle ligga i exakt samma läge som den gjort när jag röntgades. ”Lite till vänster”, ”Ta upp hakan något”, ”Nu flyttar jag lite på din högra arm”…
Sedan blev jag ensam kvar i rummet. Jag valde att blunda så snart personalen lämnade rummet. Därför är minnet av strålningen framförallt ett surrande ljud och ljudet då apparaten flyttades till rätt läge.

Själva strålningen tog väl bara ett par minuter även om det kändes betydligt längre. Jag skulle ju ligga helt stilla. Bara ”andas in andas ut” och tänka på något annat än strålning. För varje gång som personalen kom tillbaka och meddelade mig att jag fick ta ner armarna igen kändes det något lättare. En gång avklarad. Två gånger… tre… fyra… fem!

Jag kände mig verkligen som fågeln på bilden när jag fick gå ut från avdelningen igår. Äntligen var det sista steget klart. Jag lämnade sjukhusområdet (med en förhoppning om att jag inte ska behöva återvända…) Himlen var inte alls blå i Lund, men vad gjorde väl det.

Ett stort tack till alla som funnits med mig under den här resan. För kramar, meddelanden, böner, ”hjärtan”, blommor, telefonsamtal och hälsningar av olika slag.
Jag har verkligen känt mig buren och omsluten av vänlighet och värme. Så tack! (Även denna bild är symbolisk – vänder du den uppochner så ser du alla hjärtan!)

I år blir det inga nya bilder från Botan eller från några gotländska ängen. Vilken tur att vi har så många bilder i vårt bildarkiv! Jag hoppas på att få fotografera skånska blommor istället. Ser med spänning fram emot att hitta backsippor någonstans i närheten där vi bor. Kanske kan det till och med bli några blommor på Tulpanträdet som finns alldeles bakom vårt hus.
Vem vet? Nu fortsätter livet och det har blivit bättre till slut.