Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Bornholms yngsta kyrka ligger i Havnebakken i det idylliska fiskesamhället Tejn.
Det var året 1940, som kyrkan i funkisstil byggdes, efter arkitekt E. Grauslunds anvisningar och ritningar.
Säkert väckte direkt stads- och landskyrkan i funkisstil, en hel del uppmärksamhet och åsikter åt olika håll.
Altaret är av Nexösandsten.
Dopfunten är av Bornholmsk granit.
En enkel predikstol i furu.
Jag hittade ingen fakta om det gröna votivskeppet med dansk flagga.
Det finns en hel del ljusinsläpp från de stora fönsterna.
Här ser du sex av de manliga sockenprästerna, som stått i den ”låga predikstolen”. Vad extra trevlig Christian ser ut på bilden. Vem vet? Kanske ”har kyrkan” en duktig kvinnlig präst i nutid.
Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.
Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…
Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.
Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.
Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.
Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.
En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.
Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken. Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.
Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.
Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?
Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.
Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.
Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på. Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.
Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”. Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤ Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.
Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉
När jag går omkring med min kamera i en trädgård blir jag ständigt påmind om min uppväxt. Vi hade en stor trädgård och min mamma tillbringade många timmar med att plantera, rensa och vattna m.m. Fördelen med att inte äga en egen trädgård, utan bara besöka andras, är att jag inte behöver lägga en massa timmar på det lite mindre roliga. Jag går bara omkring och njuter. Minnena och nostalgin får jag på köpet. Pioner – visst är detta en av de ljuvligaste blommor som finns? I min barndoms trädgård fanns fyra pionbuskar. Två av dem var förmodligen av samma sort som de ovanstående. Jag minns att mormor alltid ville att mamma skulle åka upp till kyrkogården, till morfars grav, med en bukett så snart de var lagom utslagna. Under en period var det mest jag som klippte gräset därhemma. Det gällde att gå försiktigt med gräsklipparen när jag skulle gå förbi en pionbuske… Var det i blomningens slutskede kunde det räcka med en knuff in i busken för att orsaka ett regn av rosa kronblad.
Allium – tack alla ni som påminde Bosse om namnet i förra inlägget. De växte alldeles raka i Kræmmerhusets vackra trädgård, men jag tyckte det var lite kul att lägga dem på sned i bilden.
Det är svårt att gå förbi en ros utan att fotografera den. Ännu svårare är det att låta bli att stoppa in näsan och dra ett djupt andetag. Doften är oslagbar!
Jag skulle tro att detta är en förädlad form av tistel. Min mamma var förmodligen fullt nöjd med allt ogräs, bl.a. tistlar, som dök upp här och var hemma i våra land. Tror inte att hon velat plantera in den här, hur fin den än är.
Två, för mig, okända blommor där skärpan dessutom inte hamnade där jag ville ha den. (Det händer allt som oftast…)
Praktlysing – Hjälp! Läser att den numera räknas som en invasiv växt. Tidigare kallades den för torparglädje på grund av sin starkt lysande gula färg. Nu ställer den till bekymmer eftersom den snabbt kan konkurrera ut andra växter med sitt effektiva rotsystem.
Är lite osäker på om detta är en Pysslingskrage eller ej, men minns att det var det jag sådde en gång för många år sedan. Det räckte med att köpa en påse frön och så en gång. Året efter kom det självsådda små Pysslingskragar lite överallt. Den lilla ovanstående blomman ser ut att bjuda på en kram.
Min promenad i Kræmmerhusets helt underbara trädgård får sammanfattas med det korta ordet: Åh!
Denna oas är vi glada att vi upptäckte förra året. Vi hade tur och slapp regn under återbesöket.
Precis som förra gången delade vi på oss och sammanstrålade ibland. Vi och våra två kameror. Jag lovar. Det var inte jag som började bygga med stenarna. För i så fall hade jag väntat med att lägga på den lilla. 😉
Vi var inte helt ensamma i trädgården.
Väldigt pratglada sniglar. Jag valde att svara med små versaler. 😉
Först viskade jag till blommorna och frågade vart kvinnan med macrokameran befann sig. Nästan samtliga vände sig åt höger. Några få hade tydligen problem eller så skulle de bara busa med mig. 😉
Visst är de vackra. De tre lila bollarna. Jag vet tyvärr inte namnet. En av nackdelarna när Solveig lämnar mig kvar helt ensam på hemmaplan.
Men denna lätt blåsande raka trion fixar jag lätt. Tänk att vackra Bornholm en kort tid i historien tillhörde Sverige. På fredag har vi planerat att Solveig ska avsluta besöket med att visa upp macrobilder. Nu ska jag snart ta en cykeltur ut i sensommar värmen.
”Den lilla blå” fick inledningsvis ta oss på nya vägar denna onsdagsförmiddag. På slutet kom vi in på vägsträckor, som vi körde vid förra besöket.
Det gällde för mig att hålla tungan rätt i mun och hoppas det inte uppstod för många möten. Helst inga alls. 😉
Så var vi återigen i denna härliga oas, som vi upptäckte vid förra resan. Vädret spelade oss många spratt under veckan. Även denna gång. Om det började ösregna fick vi nöja oss med endast ett besök i butiken. Annars så…
Vi fick några droppar på oss innan vi gick gick in i butiken. Kanske skulle kranen skruvas åt och vi slapp mer regn. Åtminstone den närmaste timmen.
Den här gången tog vi oss längre tid inne i butiken än förra gången, när vi då direkt fick reda på att det när som helst skulle komma en fylld turistbuss, som skulle göra det svårare att fotografera utomhus. Syftade inte på att bussen skulle rulla dumt i vägen på grusgångarna – bland alla fina blommor och konstverk. 😉 Vad mycket ögongodis här finns. ❤
Även denna gång hade vi äran att byta några meningar med den supertrevliga Anina Kofod. Kvinnan bakom allt fint, både inne och ute. Jag ser och läser på min mobil att hon varit med på ”Kulturrunden” i dansk TV. Förra gången köpte Solveig en grön vas. Redan då blev vi förtjusta i den rostiga vattnande flickan. Nu står hon eller hennes syster i vårt vardagsrumsfönster och vattnar symboliskt.
Efter en god lunch på hemmaplan bestämde vi oss för en ny taktik. Därför tog vi en helt ny liten väg inåt landet. Minns en spännande djup sänka där det gick snabbt både ner och uppför den asfalterade vägen. Även om just den här bilden ”ljuger” så fick vi uppleva en bit blå himmel, som vi inte blivit så bortskämda med – än så länge på den här trippen till ön.
Rö kirke från 1888 är byggd i nyromansk stil och går att beskåda i den lilla byn Rö. Det sägs att byggnaden nästan är en kopia av den gamla kyrkan från ca 1200, som revs till följd av strukturella problem. Det tog ungefär ett år att få klar den nya kyrkan, som byggdes efter ritningar gjorda 1884 av arkitekten Mathias Bidstrup. (Hans namn har vi nämnt tidigare.)
Vi tror att detta rör sig om bevarade delar från den gamla kyrkan.
Både altartavlan och predikstolen ska vara från början av sextonhundratalet. (Under xx antal färglager.)
Votivskepp och dopfuntar brukar vi foto och lägga in på bloggen. Men på Gotland hade vi en annan möjlighet att kunna ”gräva” fram mer fakta. Var sak har sin tid.
Vi vände och åkte hemåt igen. Vädret lockade inte så där extremt mycket. Men innan vi åkte till mataffären gjorde vi ett stopp i Gudhjem och tog oss över till möllen.
Den holländska kvarnen, som byggdes av en man med namnet Matts Kullmann, står på en riktigt bra blåsig plats. Matts byggde den 1893 åt sin son.
Segelspannet är på hela 24 meter och därmed är den holländska kvarnen den största väderkvarnen i Danmark.
Fram till år 1944 drev Kullmans kvarnen. i anslutning till kvarnen byggdes ett hus, lager, bageri, maskinrum och elgenerator. 1959 roterade seglen för sista gången.
På sextiotalet gick det att dansa på diskotek här. Sedan höll en keramikaffär till i den gamla kvarnen. Det har har också varit en plats för utbildningar och möten. I de två nedersta våningarna har det exempelvis varit café och butik. Givetvis räknade vi inte med att det skulle vara öppet när vi var på plats denna tisdag. 😉
Vakten var tydligen utflugen så vi fick inga råd där heller… Efter vi ätit lunch på hemmaplan tänkte vi byta taktik för att lyckas hitta både bättre väder och möjlighet att komma in… På fredag får du reda på om vi lyckades tredje gången gillt.
Vädret var nyckfullt denna tisdag. Här ser du ändå en glimt av en blå himmel. Det du inte har ont av var den extremt starka blåsten jag möttes av när jag öppnade bildörren på parkeringen. Hade jag inte hållit hårt i något viktigt och lätt till vikten hade jag inte sett det mer, tänkte jag tacksamt.
Vi har varit i och kört förbi vackra Melsted flera gånger förr. Av olika anledningar har vi alltid skjutit upp besöket på Lantbruksmuseet Melstedgård. En av dem var att det inte är ett ställe som jäktas genom. Kanske var en annan att det råkade vara en måndag – dagen då många museum har stängt. Nu var vi mer förberedda. Veckodagen var en tisdag. 🙂
Jag läser på Wikipedia att de första ägarna hette Svend Thorsen och Kristine Pedersdatter. Parets initialer ska finnas kvar på bondgården. En Hans Svendsen köpte därefter gården 1857. Sedan gjordes många förbättringar under de kommande åren. Exempelvis tillkom mjölkningsanläggningar, 1873, som bidrog till rejält ökad produktion.
Vad kul det ska bli att se hur de bodde under den tiden. Jag har alltid gillat att resa tillbaka i tiden och få lära mig något nytt. Sedan alltid veta att jag har en gratis returresa till nutiden nära till hands. Ska också bli spännande att hälsa på djuren som ska finnas här. Vet dock inte om jag vågar klia en gris bakom öronen. Men en söt kattunge… vänta lite. Har vi gjort en ny Lidénare?
Ordet LUKKET behövde vi inte googla på. Måndagar och Tisdagar! Så lätt ger vi inte oss. Två dagar senare var vi på plats igen. Då får Solveig ta över och berätta om hur den här platsen väckte minnen…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 