Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
På promenaden upp till den strategiskt placerade kvarnen Melsted Mölle fanns det inte bara den vackra vyn att njuta av. Här fanns även…
…får, getter…
… kossor och nyfikna hästar som i olika hagar bidrog till upplevelsens njutning. Mycket uppskattat förstår jag, men utsikten ner mot havet vinner för mig med två hästlängder. De fotona fick inte vara med i detta ”djuriska inlägg”.
Här hade vi gått över vägen igen. Den svarta kaninen hade jag gärna klappat.
Det står i en av mina blåa pärmar att djuren har alla sina egna rum, precis som de hade på bondgårdar förr. Hönsen har däremot friheten att röra sig i vidare cirklar. Både inne och ute.
Det står också att du kan träffa grisar, får, getter och katter. Man kan klia grisarna bakom öronen medan fåren och bräker och geten tittar nyfiket på… Jag hoppade över ”griskillningen”. Men nästa gång kanske jag är djärvare. 😉
Eftersom jag är uppvuxen på en gård, som brukades av mormor och morfar redan på 1920-talet, blev det en del nostalgiska känslor när vi vandrade runt på Melstedgård. Jag kände igen många av redskapen.
Att åka hölass var kul när jag var barn, men lite läskigt när det svajade som värst där man satt längst däruppe. Det här ser mer ut som ett halmlass. Halmlass åkte man inte i eftersom de var alldeles för vassa och stickiga.
För den som gillar traktorer finns det några olika att välja på.
De tre första saknar störtbåge och ska man ut och köra med dem finns en stor säkerhetsrisk. Vet inte vad det finns för danska regler om detta. Ovanstående traktorer är förmodligen mest utställningsobjekt.
Är detta den första tankvagnen? Eller bara en väldigt stor tunna på hjul?
Informationstavlor är bra. Ännu bättre är det när jag fotograferar dem eftersom jag tycks ha en viss förmåga att glömma saker som jag läst (även om jag i det ögonblick jag läser tror mig om att jag ska komma ihåg allt.)
De som jobbade på museet var klädda i tidstypiska kläder. Det kändes nästan som att vi åkt bakåt i tiden när vi traskade runt där.
Mjölkkrukor användes för att frakta mjölken i. I Sverige användes de fram till 1970-talet då de ersattes av tankbilar.
Gissar att det här är en gammal slipsten. Den påminner starkt om den slipsten som stod hemma på gården och som jag vet att pappa använde lite då och då.
En separator, vad är det? En smart uppfinning för att separera grädden från mjölken. Gustav de Laval läste en tysk artikel och fick en idé. Han blev så småningom en av Sveriges mest produktiva uppfinnare. Hans tidiga separatorer är numera samlarobjekt.
I vårt nästa inlägg blir det besök hos djuren i Melstedgård. Välkomna åter!
Mitt emot Lantbruksmuseet Melstedgård står denna kvarn vackert på en åker, vid sidan av huvudvägen från Gudhjem till Svaneke. Ställ ditt fordon på grusparkeringen på den andra sidan vägen och ta det piano när du går över vägen.
I slutet av sjuttonhundratalet byggdes möllen på Traebenegård i Klemensker. Artonhundrafyrtionio flyttades den till trakten ovanför fiskeläget Tejn. På plats fick den namnet Tejn Mölle.
Möllan byggdes om flera gånger och växte i storlek fram till nittonhundratjugotre. Den fungerade sedan fram till andra världskriget. Då köpte Föreningen Bornholm möllan för att säkra bevaringen och gjorde den nittonhundrafemtiofem byggnadsfredad.
Omgivande byggnader och träd i Tejn hindrade möllans funktion. Därför bestämdes det att den skulle flyttas till denna passande plats i Melsted. Här tycker jag den smälter in perfekt på denna strategiska plats. Flytten startades upp år tvåtusensex och det var invigning tre år senare. Samtidigt var det läge för ett namnbyte. Därför heter den i nutid MELSTED MÖLLE.
Den har också fått en ny viktig uppgift. Möllen används för att mala korn till foder åt de hungriga lantbruksdjuren. På anslagstavlan stod det att det på onsdagarna är visning av möllen för intresserade – om det finns tillräckligt med vind.
Du bloggbesökare ska få några till smakbitar från utställningen i Nexö. Det var uppskattat och härligt att få några timmars fint väder mellan allt regnande och blåsande under semesterveckan.
Fick du någon favorit av trion?
En helhetsbild av konstverket och tre mindre detaljbilder.
Den här blev vi förtjusta i.
Har hon kommit i kläm? Det långa vackra håret klarade sig i alla fall. Det fanns skyltar med text lite överallt för den som ville sätta sig in djupare i utställningen. Sedan fanns också på platsen möjligheten att själv…
… roa sig en stund och göra egna försök inom gebitet. Vi droppade det och försvann iväg på nytt äventyr. Eftersom den gula lampan gjorde ett efterlängtat besök måste man smida medans järnet är varmt.
I broschyren ”Denne uges Bornholm” fick vi svaret på det som vi funderat på sedan vi var på ön förra året. Inför säsongen 2025 hade det skett en sammanslagning med Sommerfugle (fjärilar) och sandskulpturerna, som vi förra året njöt av vid hamnen i Nexö. Hoppas denna nya kombination kommer att fungera och växa ut åt olika intressanta håll. Vi önskar de nya ägarna stort LYCKA TILL! 🙂 Här finns rejäla möjligheter att skapa en oas för nöjda besökare, som återkommer och för vidare sina positiva intryck till vänner & bekanta.
”Kan ni vara snälla och flytta er lite så vi också får…” 😉
Vad välgjorda konstverken är. Intressant att studera både helheten och de små detaljerna.
Vad funderar han på? Var är havet? Eller har det flugit in små sandkorn som skaver i ögonen?
Det började bli varmt. Vad skönt med en lockande plats i halvskugga. På fredag får du följa med på nästa etapp, innan Solveig lotsar in dig till årets besök bland fjärilarna.
Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.
Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…
Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.
Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.
Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.
Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.
En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.
Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken. Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.
Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.
Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?
Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.
Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.
Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på. Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.
Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”. Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤ Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.
Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉
Efter en stund ute i solskenet vandrade vi in för att beundra ännu fler skulpturer inne i den stora lokalen. Det är svårt att smälta alla intryck och det tar sin tid att läsa skyltar (och förstå danska eller engelska). Idag har jag valt ut några av skulpturerna med temat: DJUR: Det finns en ömhet i de här bilderna, på lejonen, som berör mig. Så välgjorda de är. Man tror nästan att de plötsligt ska röra på sig. Konstnären bakom verket heter Gresham Glover och kommer från Portugal.
Den smältande isbjörnen på det smältande isberget är gjord av Fergus Mulvany, Irland. En skulptur som skapar en hel del tankar och känslor…
Gråsälen blev en av våra favoriter. Tycker om bakgrundsfärgerna som passar så bra till sandens färg. Det stod inte något konstnärsnamn på skylten så jag vet dessvärre inte vem som gjort denna fina skulptur.
Sue Macgrew, USA, har gjort den truppnosade apfamiljen som värmer varandra. Skulpturen representerar djurvärldens förmåga att anpassa sig. Det är genom kärlek och familjeband som stammen överlever.
Avslutar med myrorna. Om jag inte vimsat ihop mina bilder alldeles så är detta en detalj från en stor skulptur gjord av Marielle Hessels från Holland. Sammanfattningsvis kan man säga att skulpturerna är så välgjorda och fantastiska att det är trist att de är gjorda i sand. Vet ej om de finns kvar även i år, men om jag förstått saken rätt har de gjorts till stor del av ”återvunnen” sand och det betyder väl att de också kommer att återvinnas så småningom och bli till nya skulpturer.
”Naturens skönhet” – en hyllning till naturens förunderliga värld och den skönhet som finns i den, stod det i den lilla broschyren vi fick när vi gick in. (Min översättning från danska och engelska…) Såklart att vi ville se de här fantastiska sandskulpturerna på lite närmare håll.
Denna magnifika skulptur vill påminna oss om att utforska och uppskatta de komplexa detaljerna som finns i naturens minsta vrår. Konstnären bakom verket heter Charlotte Koster och kommer från Holland.
Men låt oss börja från början. Det är inte bara att gå ut och gräva upp lite sand… så enkelt är det inte. Först hämtar man sanden från ett grustag. Den innehåller ca 10 % lera. Man tillsätter vatten och pressar ner sanden, med 60 tons tryck, i en träform. Det blir ett hårt och kompakt block. Sedan behövs ”bara” en skicklig konstnär…
Jag funderade över hur en konstnär känner när han eller hon låter figuren växa fram. Det måste vara en skön känsla om det blir precis som man tänkt.
Labyrinten och Grön Padda – missade dessvärre vilka konstnärerna var. Läste att det behövts 1000 ton sand och att det tog 14 dagar för 16 konstnärer att tillverka de helt fantastiska skulpturerna. Någon undrar säkert: Vad händer om det blir regn? Bara lugn! Leran som finns i sanden torkar och bildar ett skal som tål regn.
I mitt nästa inlägg går vi in och beundrar skulpturerna inomhus. Välkommen åter!
Som avslutning, för den här gången, tänkte jag visa lite av konsten och lekfullheten som finns lite överallt i den vackra trädgården. Ibland medvetet lite dold i grönskan. Spännande för barn och ungdomar att upptäcka. Eller för stora barn som undertecknad.
Jag går igång på den ”rostiga” katten.
Undra vad Solveig fått syn på som hon vill ta macrobilder på? Kanske en humla som förmiddagsjobbar? Synd de inte tar vilopaus i åtminstone trettio sekunder.
Är det Odens tamkorpar Hugin och Mumin? Vet att duon kallas även för Hågen och Månen.
Jag tycker det är flott att besökarna får ta med sig egen fika och slå sig till ro någonstans där de vill sitta. Sedan finns alltid möjligheten att köpa kaffe, annat drickbart och ätbart på plats i butiken till rimliga priser. Vilken eldsjäl Anina Kofod är. Givetvis inser vi att vi har en hel del i bagaget som är gemensamt med henne. Syftar på när vi drev Lidéns Samlingsmuseum med nordens största offentliga kaffekoppsamling och mycket mer på vackra Bjärehalvön. Då smög vi också in en lekfullhet. Denna sköna oas på Bornholm har inte kommit till av en slump. Hatten av för Anina.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 