Ibland förekommer det ett mål. Andra gånger svänger jag bara av från den ”stora vägen” och följer en mindre slingrande grusväg ner mot havet. Nu hade jag siktet inställt mot fiskeläget Västergarn.
Ett par hade precis startat upp med en utomhusfrukost.

Vi fortsatte den tidiga morgonpromenaden ner mot hamnen.

En viktig detalj.

Den nuvarande hamnen invigdes 1935. Innan dess la båtarna till direkt på stranden. Det är den ideella kulturföreningen Träibatn (träbåtar) som har sina båtar här.

Glansperioden var 1940-talet. Då fanns här till och med ett salteri. Nu finns här inga yrkesfiskare längre. Däremot fritidsfiskare.

Det är bara småbåtar som kan lägga till i hamnen som blivit alltmer grundare genom åren. Nu ligger djupet på 0,5 till 1,5 meter.

Dags att vända på både skor och fötter.

Gistgarden upplevs öde. Jag saknar upphängda nät med massor av fisk som skulle plockas ur. Nät som skulle redas ut och torka i vinden. Gubbar med hängselbyxor och väderbitna ansikten. Strofer från rövarhistorier med ett salt stänk av sanning. 😉

En sista blick innan vi åkte iväg till en ljuvlig plats där vi la ut filten och njöt av både fika och varandra en lång stund. ❤