Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på öarna året runt, kommer dit med jämna mellanrum eller aldrig varit där… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland & Bornholm, att åka dit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?
Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.
Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.
Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?
Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.
En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.
Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos. Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.
I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört. Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.
Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.
Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år. Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.
Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.
Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉
Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂
För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.
Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken. Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.
Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.
Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤
Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉
Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?
Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉
Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut. ”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…” ”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”
Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.
Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.” Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet: Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤
I vanliga fall hamnar mina boktankar på bloggen ”Bosse på bloggäventyr”. Men här fanns ett bra skäl att Gotlanduppochner fick presentera godbiten. Den gamla gymnasieläraren Håkan Nesser, som blev författare på heltid 1998 har i många år varit en av mina favoritförfattare. Allt sedan jag läste att han skaffat bostad på Furillen på Gotland, har jag längtat efter att han skulle utnyttja miljön i kommande böcker. I den häftiga titeln ”Den sorgsne busschauffören från Alster” fick jag som jag önskade.
Få författare kan hålla i liv en sådan här märklig berättelse och kombinera deckarnöten med en torr härlig dialog, som fick mig att le många gånger. Kul att Gunnar Barbarotti och Eva Backman blivit ett par officiellt. Som ”åhörare” tröttnade jag inte på deras vardagskonversation. För om någon annan hållit i pennan… Här möts inte läsaren av en massa ”mord och blod” utan av en betydligt mer djupare och intressantare berättelse, som Nesser knyter ihop briljant. Hela tiden försöker jag ligga ett steg före när det gäller att lösa gåtan. Vem är den förre akademikern och busschauffören Albin Runge som hör av sig till polisen hösten 2012, efter att ha fått mystiska brev med ett dolt hot? Han passar inte in någonstans i en slags mall. Har breven ett samband med bussolyckan som hände våren 2007? Trots att Albin som rattade bussen inte sågs som ansvarig till olyckan kanske någon anhörig till de sexton elever och den förälder som avled bestämt sig för en slags rättvisa? Visst hamnar jag rätt stundtals i mina privata tankar och känner mig rätt säker på att… Backman råkar ut för en knepig situation i ett trängt läge i arbetet, i början av hösten 2018. Därför tar hon och Barbarotti tjänstledigt och lånar av inspektör Lindhagen ett hus på norra Gotland. Närmare bestämt i Valleviken i Rute socken. Det var grädden på moset att få följa med dem på cykelturer, promenader och bilturer på ön och avstickarna till Fårö. Både till platser vi hunnit med att besöka och sådant som vi längtar efter att få komma till. De lyckades med det som jag och Solveig misslyckades med förra sommaren. Hitta den gamla eken vid Ava gård. Det som sätter nytt liv i berättelsen i nutid är när Gunnar Barbarotti fäller repliken. ”En örn kan se fel en gång, men knappast två.” Tusen tack till Håkan Nesser för ännu en bladvändare, där mitt älskade Gotland och Fårö fick ta plats bland sidorna. Hoppas detta inte var en engångsföreteelse. Gotland är definitivt möjligheternas ö. Både i bok och filmmiljö.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 