Efter den lite ödsliga promenaden, helt ensam inne i en okänd skog, kändes det rätt skönt att komma ut i det öppna landskapet igen.

Jag hade inte tänkt på det tidigare men nu såg jag att molnen hängde tunga över havet.

Några badande turister eller fastboende syntes inte till, men helt ensam var jag inte även om det ser ut så på bilderna. Jag såg någon som satt och läste, en annan som höll på att ta fram sin mat och om jag inte minns fel så dök det även upp en tredje person. Vad han eller hon gjorde har jag totalt glömt.

Nej, inte heller jag fick någon större lust att bada. Men, att titta på vågorna som slår in mot stranden kan kännas rogivande.

Långt där borta såg jag något spännande. En bro!

Just då hade jag ingen aning om att det jag såg var Arnager. En plats som blev en favorit och som vi besökte flera gånger under den här vistelsen.

Allting har sin tid! Även kvällspromenader ska avslutas när de är som bäst. Dags att traska tillbaka till lägenheten och se vad Bosse hittat på under min frånvaro. Man vet ju aldrig…