En varierad utflykt med medhavd fikakorg, där jag först hade rattat mot Lummelunda (ungefär 13 kilometer norr om Visby). Jag och Jennifer tog täten genom den vackra Bruksparkens naturstig med sin unika vegetation.

Solveig fick sköta fotograferandet. Den här ekorren var mer nyfiken än rädd.

Måste erkänna att jag föredrar mer fågelkvittret än doften från all ramslök. Men det är vackert att titta på. Det är så mysigt att vandra på stigarna och följa vattnets väg mot havet.

Här brukar vi vika vänster och följa kusten mot Visbyhållet. Den här gången ville vi fortsätta att utforska sträckan en bit bort mot Nyhamn fiskeläge. Skylten måste ha blivit ditsatt i år. Mina tankar gick lite i moln när jag tänkte på lantbrukaren som försvann spårlöst från sitt hus alldeles intill Lummelundagrottan. Jag har fortfarande inte lyssnat på podden med sina 30 avsnitt med Dan Hörning och David Oscarsson. Vet att det finns en ny gotländsk podd (Kalla Fall) där första avsnittet handlade om Sven. Däremot såg jag dokumentären som gick på TV förra året. Mina tankar blev många, men är helt privata.

Minnet blev ljust igen. En härlig vy och trevligt sällskap blåste bort ondskan. Men det började bli tungt att bära packningen och rätt svårt att gå på alla stenar i olika storlekar och former. Eftersom vi inte såg någon bänk eller större sten att sitta på bestämde vi oss för att vända om.

Det går ibland att få till skapliga blombilder, trots att kameran med macrobjektivet var kvar på hemmaplan. Någon kunnig som vet vad det är för blomma/växt?

Här behöver jag inte fråga dig besökare. Självklart vet jag att det är en tulpan. Nästan tyst, för mig själv, sjöng jag refrängen på en av Per Gessles otaliga klassiker från hans och min gemensamma barndomsstad Halmstad. Vi lever i tulpanernas tid och andas i tulpanernas tid. Fick en resa till min barndoms somrar… drömmer i tulpanernas tid… kom och stanna en stund i SYRENERNAS tid. 😉

Vi var tillbaks en kort stund bland broar, skog och vatten. Sedan kom vi ut genom en glänta och nådde mitt älskade hav. På en bänk satt vi och drack kaffe och åt gott medan vi under samtalens gång njöt av fåglar, båtar, fordon i luften och mycket annat rofyllt. Livet kändes så enkelt och vackert. Jag hoppas på en repris imorgon. Solveig har tagit semester och gotlanduppochner ska ut på en tripp. ”Den lilla blå” får följa med, trots att han just nu är långt ifrån bara blå.

Jag tog över kameran medan kvinnorna i sällskapet, på hemvägen, gick in i butiken på Krusmyntagården och köpte godsaker. Mina fötter letade sig direkt ner till havet. Min lilla hjärna försökte räkna efter hur mycket tid jag hade på mig innan…

Fotnot:
På hemmaplan läste jag igår texten. ”Besök Sjögrensviken och se minnesstenen till minne av Sven Sjögren.” Skäl att återvända dit och gå rakt fram nästa gång. På bilden ser jag stigen. Då lockade höger och någon hade redan fortsatt ditåt.
På grund av tidsbrist svarar jag bara med en symbol på eventuella kommentarer. Tack för att du kommit ända hit ner och läser i vår blogg.