Fem smukke huse i Klemensker

2.

3.

4.

5.

Information om fototävlingen:
Två frågor till dig besökare:
1. Vilket hus tror du är Solveigs favorit?
2. Vilket hus tror du är Bosses favorit?
OBS! Svara med våra namn och siffror.

De två namnen som i sluttabellen har flest rätt (först vid lika antal) vinner en Skrap-Kryss. Hur många akter det kommer att bli har vi i dagsläget ingen aning om. Tävlingen är öppen till facit är på plats.

Gyllene regel:
 När det gäller stæder (städer) visar vi upp ”Ti smukke huse”. De som har rätt då får 2 poäng. När det gäller byer blir det 1 poäng för varje rätt.

Facit:
Solveigs favorithus är nummer 3                                              
Bosses favorithus är nummer 1


Aktuella tabeller efter fem omgångar:
Solveigs favorit:
1. Anita L, 2 p.
2. Hanna, 1 p.
3. Ingrid 1 p.
4. Thomas, 1 p.
5. Ditte, 1 p.
6. Znogge, 1 p.
7. Blomsterbönan, 1 p.
8-19. Gunilla W, Eva R, Eva-Lotta, Anita B, Anne B, Martin, Minton, Sussie, Ethel, Primrose, Ingela och Niff, 0 p.

Bosses favorit:
1. Znogge 4 p.
2. Anita L, 3 p.
3. Eva-Lotta, 1 p.
4. Hanna, 1 p.
5. Thomas, 1 p.
6. Anne B, 1 p.
7. Martin, 1 p.
8. Sussie, 1 p.
9. Ditte, 1 p.
10. Primrose, 1 p.
11. Eva R 1 p.
12. Niff 1 p. 
13. Blomsterbönan, 1 p.
14-19. Ingrid, Anita B, Minton, Ethel,
Ingela och Gunilla W, 0 p.


Andas in andas ut…

Ovanstående bild, tagen mellan Hamra och Vamlingbo, får inleda dagens inlägg. Dels för att jag gillar stenmurar. (De är ett tecken på tålamod, styrka, byggkunskaper m.m. Skickliga människor har fogat samman en mängd olikformade stenar och skapat en prydlig och stabil mur.) Och dels rent symboliskt, en bild över mitt liv från november och fram tills nu. (Delvis är muren fortfarande stabil men några stenar har rasat och behöver byggas upp igen.)

S.t Lars Kyrkoruin Visby

Dagen efter det att jag fått cancerbeskedet satt jag på bussen på väg mot jobbet. Det var kolsvart utanför bussfönstret. Mina tankar var, om möjligt. lika svarta som novembermörkret och jag funderade på allt och ingenting. Någonstans genom bussens mullrande, radions bakgrundssorl och de andra passagerarnas småprat trängde plötsligt Thomas Stenströms röst igenom. ”Andas in andas ut, andas in andas ut. Det blir bättre till slut. Så andas in andas ut.” Där och då kändes det som en hälsning till just mig.

Roma kloster

Det har gått flera veckor sedan den där novembermorgonen. Steg för steg har prickats av på listan över allt som skulle hända. Först hämtade jag ut den första burken Letrozol. I december var det dags för operation. Sedan två veckors sjukskrivning och därefter två veckors jullov med många stunder av vila. När lovet var slut kunde jag börja jobba igen.
Då började jag också att närma mig slutet på den här ”resan”.

Elinghem

Men först var det dags för fem besök på Onkologen i Lund. Efter ett inledande samtal med en sköterska och en kort instruktionsfilm på iPaden fick jag gå med in i behandlingsrummet. Att gå in där kändes lite som att delta i en science fiction-film. Teknik på avancerad nivå.
Min kropp skulle ligga i exakt samma läge som den gjort när jag röntgades. ”Lite till vänster”, ”Ta upp hakan något”, ”Nu flyttar jag lite på din högra arm”…
Sedan blev jag ensam kvar i rummet. Jag valde att blunda så snart personalen lämnade rummet. Därför är minnet av strålningen framförallt ett surrande ljud och ljudet då apparaten flyttades till rätt läge.

Utsikt från Kyrkberget Visby

Själva strålningen tog väl bara ett par minuter även om det kändes betydligt längre. Jag skulle ju ligga helt stilla. Bara ”andas in andas ut” och tänka på något annat än strålning. För varje gång som personalen kom tillbaka och meddelade mig att jag fick ta ner armarna igen kändes det något lättare. En gång avklarad. Två gånger… tre… fyra… fem!

S.t Lars kyrkoruin Visby

Jag kände mig verkligen som fågeln på bilden när jag fick gå ut från avdelningen igår. Äntligen var det sista steget klart. Jag lämnade sjukhusområdet (med en förhoppning om att jag inte ska behöva återvända…) Himlen var inte alls blå i Lund, men vad gjorde väl det.

S:ta Karin Visby

Ett stort tack till alla som funnits med mig under den här resan. För kramar, meddelanden, böner, ”hjärtan”, blommor, telefonsamtal och hälsningar av olika slag.
Jag har verkligen känt mig buren och omsluten av vänlighet och värme. Så tack! (Även denna bild är symbolisk – vänder du den uppochner så ser du alla hjärtan!)

I år blir det inga nya bilder från Botan eller från några gotländska ängen. Vilken tur att vi har så många bilder i vårt bildarkiv! Jag hoppas på att få fotografera skånska blommor istället. Ser med spänning fram emot att hitta backsippor någonstans i närheten där vi bor. Kanske kan det till och med bli några blommor på Tulpanträdet som finns alldeles bakom vårt hus.
Vem vet? Nu fortsätter livet och det har blivit bättre till slut.

Grötlingbo ringväg

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.