Idag, den tredje augusti, är det fem år sedan vi flyttade till Gotland. Regnet fullkomligt öser ner utanför fönstret och jag är glad att vi inte befinner oss inne i S:t Lars kyrkoruin, där bilden är tagen. En solig julidag för ett par veckor sedan, när vi för första gången kom in i ruinen och jag tog bilden, kändes det som en god idé att ha himlen som tak. Vilken rymd! Vilken utsikt uppåt!

En bit norr om Stora Torget i Visby, mellan Lybska gränd och Syskongatan, finns S:t Lars kyrkoruin (som tydligen även kan kallas för S:ta Anna.) Den byggdes på 1200-talet och fick sitt namn efter helgonet S:t Laurentius. 300 år senare, på 1500-talet, övergavs den i samband med reformationen.

Det är en mäktig känsla att stå på golvet och se uppåt. På informationstavlan utanför står det att kyrkan troligtvis var inspirerad av bysantinska kyrkor och att den kan vara ”en av de två ryska kyrkor som köpman från Novgorod enligt traditionen byggde i Visby”.

”Trots sin annorlunda form har den uppförts av yrkesmän från Gotland. Det framgår bl.a. av stenbehandlingen och murningen”.

Nu har jag tagit mig upp en bit, via en trappa, och gått vidare längs en mur. Detta är något som är speciellt för S:t Lars kyrka. Här finns många trappor och gångar i murarna och det är häftigt att det går att förflytta sig runt nästan hela kyrkan.

Utsikten ner mot kyrkan är imponerande… speciellt då man tänker på att det är ungefär 800 år sedan man murade detta…

Det är inget fel på utsikten ner mot havet heller. Bra när man kan fota genom en av gluggarna i muren. Så gavs möjligheten att ta en bild på Kruttornet från en annan vinkel, än de vanliga, också.

I en annan av fönstergluggarna gick det att fotografera Drotten. De båda kyrkorna kallas ibland för Systerkyrkorna. Kanske för att de liknar varandra till det yttre? Dessutom ligger de nära varandra.

Nere på golvet igen.

Dags att ta farväl av S:t Lars kyrkoruin. Ett mäktigt och imponerande byggnadsverk som förhoppningsvis får stå kvar i många hundra år till.