Djaupdöi/Djaupdy/Djupdy fiskeläge

Kärt fiskeläge har många namn. Här handlar det om gutamål, svenska och vardagsprat.

Lägg märke den nyrestaurerade löisarstagnggi som var en ljus och betydelsefull försäkring under den mörka årstiden. Perfekt placerad.

Jag återgår till namnet på detta mysiga fiskeläge. Troligtvis kommer namnet från att inloppet är förhållandevis djupt och att man förr alltid tog tillvara på släke som fanns längs stranden. Släke som heter tång på rikssvenska. En perfekt ”vara” för gödning.

Vi kom varken med båt eller våra cyklar till platsen. ”Vår lilla blå” var annars van att rulla iväg med oss och de pålastade cyklarna i arla morgon. En ösregnsvecka får jag gå igenom mina femårsdagböcker och se hur ofta avgången skedde vid femtiden på morgonkvisten. Allt utom kaffebryggning och tevatten var förberett. Till och med min hjärna verkade inte behöva vänta på att klockradion skulle gå igång. Oftast klev jag upp innan. Livskvalitet av hög rang.

Vår frukost intog vi vid polkagrisfyren på Närsholmen. Detta fiskeläge (förr sa de strandbodar) ligger också på östra sidan av Gotland. Inte så långt ifrån exotiska Närsholmen. Den magiska halvön med all sin charm.

Vi bytte några trevlighetsfraser med mannen, innan han kunde vända sida igen. Han hade såklart inte en aning om att han hade två bokslukare på två ben framför sig. Inte heller visste han att vi var utbildade bibliotekarie. Men att bjuda på ett visitkort med vår bloggadress var alltid avväpnande i sådana här fotosituationer. Ännu mer en i en annan ”huslänga”. No more words. 😉

Lite historisk statistik: Enligt en uppgift från 1895 fanns det 59 stycken fiskare registrerade vid detta fiskeläge. Det gick också att utläsa att namnet på fiskeläget stod på en karta från 1701. Det stod också att det vid denna tidpunkt fanns 12 stycken storbåtar vid bryggorna.
Strömmingen var viktigast för hushållen, men fiskarna tog naturligtvis upp all slags möjlig fisk från Östersjön. Delfiner var självklart inte aktuella. Arten tillhörde de omöjliga.

När jag innan vårt femårsprojekt startade, noterade att det under ”glansdagarna” fanns nästan tvåhundra fiskelägen på Gotland/Fårö fantiserade jag om att vi skulle hinna fota hundra stycken. Men vi såg skymten av många som inte gick att nå av olika anledningar. Sedan hade såklart ”Den lilla blå” och Solveig något slags hemligt avtal. 😉
Men jag är så tacksam för alla stunder som jag fick tillbringa vid bodarna och mitt älskade hav. Ett hav som jag helst vill njuta av från en torr plats. Tänk om bodarna kunde tala.

Vike minnesgård

På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.

Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden.
Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne.
Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.

Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.

Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.

Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag.
Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.

Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.