Vi tankade endorfiner

En kombination av appen VÄDER och det vi såg från frukostbordet mot havet och himlen, fick oss att inse att denna sista heldag på ön måste utnyttjas på allra bästa sätt. Därför tog vi oss ner till Gudhjems reservhamn och parkerade ”Den lilla blå”.

På två ben började vi följa serpentinvägen en bit uppåt. Du ser den svängda stenmuren på båda dessa foton. Fast våra blickar var såklart just då mest riktade ut mot det mörkblå vattnet.

Här någonstans vek vi höger och lämnade asfalten. Då hade vi ingen aning om att det inte rörde sig om vilken grön bänk som helst.

Appar i all ära. Gamla hederliga skyltar fyller fortfarande sin viktiga funktion. Nu var visserligen inte vårt mål att återbesöka Helligdommen, som vi redan gjort under veckan. Förresten, jag vet inte om jag vågar släppa min älskling ensam där mer. ❤ Ni som läste hennes inlägg vet vad jag syftar på. Läbbigt hur snabbt en olycka kan ske.

Vårt slutmål var att nå en historisk känd plats, som det finns två legender om och dessutom en tredje variant. (Läste jag nyss.)

Ibland hade vi havsutsikt. Ibland vandrade vi i grön omgivning.

På några ställen finns möjligheten att ta en paus.

Jag läste med ett leende på läpparna i norrmannen Roger Pihls bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Där nämner han att det finns två vandringsturer på Bornholm som tituleras öns vackraste. Den ena går från Gudhjem till Helligdomsklipperne och den andra turen från Helligdomsklipperne till Gudhjem. När mitt leende lagt sig inser jag också sanningen att om man inte vänder sig om stup i ett, så kan man uppleva helt nya saker på tillbakavägen. Dessutom brukar vackra saker förstärkas när jag återser dem igen. Är det så för dig med?
Ny skymtade vi vårt slutmål.

Serpentine Road

Äntligen var det dags för min premiärtur på serpentinvägen. Vid tidigare Gudhjemsbesök har vi tagit den branta vägen genom den lilla staden. Både ner och sedan uppför. Under dagen har vi förståndigt parkerat ”däruppe” och promenerat vidare.

De flesta fastboende i Gudhjem var emot byggandet av denna väg. Anledningen till att den behövdes var det ökande antalet bilar i staden, något som ökat lavinartat under början av sextiotalet. Det hjälpte inte med ett överklagande. Naturvårdsnämnden sa JA. 1967 började Gudhjems serpentinväg att byggas. Under högsäsong är det bara tillåtet att ta sig uppför serpentinvägen.

Den observanta kan se att det är helt olika väderlekar på bilderna. Orsaken var att vi under veckan tog oss upp här tre gånger. Bäst tyckte jag det var den gången Solveig körde. Då kunde jag njuta, även i de två hårnålskurvorna, av utsikten runtomkring. Både mot havet och läckerheten att vara omgiven av klippor.

Lutningen är i genomsnitt 75 %. Det motsvarar några av de stora klassiska Tour De France-klättringarna.

Självklart önskade jag att det skulle finnas minst ett dussin kurvor. 😉