Etikettarkiv: Paradisbakkerne

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Publicerad den av
10

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Publicerad den av
12

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Den första gången…

Publicerad den av
8

Tidpunkten var midsommarveckan i juni 1994. Vi hade hyrt en stuga på Bornholm. Efter att först bott en natt i ett trångt vandrarhemsrum i Ystad tog vi morgonfärjan, som på den tiden tog sin tid att färdas med. Två timmar och en halvtimme.
Extra trevlig start var att vi fick träffa och fika en stund med min bror, fru och deras två pojkar. Deras vistelse på ön var inne på sista timmarna. Vår hade precis börjat.
Nice att det fanns en blå dörr och många blå detaljer på stugan och i trädgården. Annars var den på tok övermöblerad. Vi stängde direkt till rum som vi därmed slapp städa i om en vecka. I det fina lusthuset i trädgården satt vi och åt bara vid några få tillfällen. Vädret var orsaken. Kaffet hann nästan både bli kallt och skvalpa över innan jag kom dit med brickan. Sedan var vi såklart i rörelse under dagarna på många skiftande ställen.

Vi bodde nära havet, på en plats som heter Balka. Därifrån gick vi snabbt ner till stranden. Det småregnade och blåste rejält under ankomstdagen. Vid ett tillfälle under veckovistelsen låg vi på en filt på den fina omtalade stranden i Dueodde. Vi såg bara ett fåtal människor omkring oss. Vi kände på vattnet. Iskallt. Inte en tanke på att bada.

Likt turister tittade vi i broschyrer och besökte kända, fina sevärdheter. Här tog vi en stillsam paus vid en fotvandring i det rejält kuperade området Paradisbakkerne.

Solveig njöt i den frodigt grönskande sprickdalen med namnet Döndalen. Nästa år hoppas jag hon kryper omkring där med m-objektiv och studerar smådetaljer. Men framför allt att min älskade pusselbit njuter och trivs med de nya ö-besöken. ❤

Helligdomsklipperne är en av mina absoluta favoritplatser på Bornholm. Där har vi varit vid ”alla” våra tre besök på ön.

Vi åkte till Almindingen enbart för att försöka hitta denna häftiga sjuträdsskapelse. Det gick inte lika bra tjugo år senare när vi skulle visa våra döttrar ”trädkonsten”. Jag läste vid hemkomsten att den hade ruttnat och sågats ned.

Vid vårt första besök, blev rejält kuperade kuststaden Gudhjem min personliga favorit. Det händer att vi fortfarande dricker kaffe ur de tuffa blå muggarna, som vi köpte där i en butik på den branta… nu tog jag en snabb tur till skåpen och insåg att muggarna i keramik inte fick följa med på vårt sista äventyr. Snyft. Då blir det inget trettioårsfirande nästa juni. Minns nu faktiskt att Solveig frågade. Alla dessa tusen beslut som vi var tvungna att fatta. Helst snabbt om det inte var väsentligt.

Trots att vi inte hade så mycket erfarenhet drog vi redan då jämförelser med Ystad och Simrishamn i Skåne. Kullerstensgator och liknande hus med rosor växande framför med minimalt med jord omkring rötterna.

Cyklarna var med. Vi var pålästa och visste att det nedlagda järnvägsnätet hade gjorts om till cykelvägar. Mycket klokt beslut som vi uppskattade.

Förutom all cykling hade vi två minigolffighter, rodde i en sjö, spelade boule på stranden och prövade på utomhusbowling.

Ändå hann jag med att titta på fotbollsmatcher från USA under sena kvällar och in på nätterna. ”Bara det inte påverkar dagarna”, sa min söta fru till mig. Det gick bra både för mig och de svenska hjältarna som senare bärgade ett brons. Thomas straffräddning blev till och med ett frimärke. Men då var vi hemma i Halland igen. Jättekul var det att jag och Solveig hade tippat 40 strörader på VM-tipset. I och med att det var utsträckt på flera dagar var det länge spännande. Vi hade chans att vinna på flera rader – ett tag.

Vi besökte en av de berömda rundkyrkorna. Jag klev uppför en slingrande brant stentrappa och…

…fick med Solveig på bild. Tror inte att hon såg mig. Fast det ser så ut på fotot.

Två dagar kvar till hemfärd. Vi blev lite oroliga att blåsten skulle finnas kvar eller ännu värre öka i styrka.
På färjan svepte istället den nästan tropiska värmen in. Detta höll i sig i flera veckor. Visst minns du? Synd den inte kom en vecka tidigare. Då hade det blivit ett helt annat semesterminne.