En behaglig huppegupptäcktsfärd

Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.

Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…”
Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.

Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.

Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.

Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.

Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉

Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig!
Nu svänger det igen.

Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än
30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.

Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.

Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år.
Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.

Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?

Dramat kan du följa här. Hon lyckades riktigt bra. https://gotlanduppochner.com/2023/06/29/apollofjaril-parnassius-apollo/

Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården.
Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.

Kvällen den andra juli begravdes 26 tyska sjömän på Östergarns kyrkogård

Första världskriget var inne på sitt andra år. Tidigt på morgonen den andra juli 1915 försökte människorna på östra Gotland ändå att göra sina vanliga sysslor. Då hördes från havet ett dovt buller som lät som kanoner. Gutarna fantiserade inte. En ojämn sjöstrid utspelade sig, mellan tsarryska flottan som lekte katt och råtta med motståndaren minkryssaren SMS Albatross med sin besättning på omkring 230 man.
Minkryssaren som varit i åländska skärgården och kastat i ca 240 miner i vattnet var nu på hemväg. Det tyska fartyget var mycket svagt bepansrat. Klockan 06.15 inleddes sjöstriden som redan två timmar senare var över. Albatross var satt på grund söder om Kuppen på Östergarnslandets kust och var nästan redan ett vrak. Därför var det ett under att fartyget fortfarande flöt.

27 tyskar hade dödats och ett tjugotal var svårt skadade. Redan på kvällen begravdes 26 st i en grav på Östergarns kyrkogård. I ett tillfälligt sjukhus i Roma utfördes avancerad krigskirurgi. Några andra svårt skadade fick vård i Stockholm. Till slut stannade dödsantalet totalt på 29 döda. Otroligt att övriga överlevde trots avsaknad av nutidens läkemedel och behandlingar.

Först inkvarterades tyskarna i sockerbrukets bostäder i Roma. Där hade de en viss frihet. Men inför höstens betkampanj behövde givetvis bruket sina bostäder. Därför flyttades sjömännen till Blåhäll på Tofta skjutfält.

Permissionsmöjligheterna ökade för tyskarna. Många höll på med jordbruksarbete och fick djupa relationer med både sina arbetsgivare och arbetskompisar. Tyskarna fick betalt. Unga män träffade unga kvinnor. Det resulterade i barn. De högre officerarna började umgås med ledande familjer i Visby över finare middagar m.m.
De svenska myndigheterna började ta åt sig öronen av allt de hörde. Därför flyttades de internerade hösten 1917 till ett militärläger i småländska Skillingaryd. Det måste varit tufft med alla avsked på Gotland. Mest synd tycker jag i efterhand om de ”nya barnen”.

Några slutord om SMS Albatross. Vid krigsslutet senhösten 1918 kunde fartyget för egen maskin segla hem till Tyskland. Kort därefter skrotades omtalade Albatross.