På upptäcktsfärd med kameran, etapp 2

Efter den lite ödsliga promenaden, helt ensam inne i en okänd skog, kändes det rätt skönt att komma ut i det öppna landskapet igen.

Jag hade inte tänkt på det tidigare men nu såg jag att molnen hängde tunga över havet.

Några badande turister eller fastboende syntes inte till, men helt ensam var jag inte även om det ser ut så på bilderna. Jag såg någon som satt och läste, en annan som höll på att ta fram sin mat och om jag inte minns fel så dök det även upp en tredje person. Vad han eller hon gjorde har jag totalt glömt.

Nej, inte heller jag fick någon större lust att bada. Men, att titta på vågorna som slår in mot stranden kan kännas rogivande.

Långt där borta såg jag något spännande. En bro!

Just då hade jag ingen aning om att det jag såg var Arnager. En plats som blev en favorit och som vi besökte flera gånger under den här vistelsen.

Allting har sin tid! Även kvällspromenader ska avslutas när de är som bäst. Dags att traska tillbaka till lägenheten och se vad Bosse hittat på under min frånvaro. Man vet ju aldrig…

Swaneke fyr

Under en kvällspromenad styrde vi våra steg mot en känd byggnad på arton meter. Jag hade läst på och visste att tornet består av Nexö-sandsten.

Det som är sorgligt med vissa väckarklockor är att de inte går att skruva tillbaka. För det var allmänt känt förr, att ingången till Svaneke hamn var knepig i dålig sikt. Besättningen hade då ingen navigationshjälp av fyrarna i Dueodde och på Christiansö. Så var det exempelvis en tät dimmig natt 1914. Strax utanför Svaneke strandade ett skepp. Skeppet gick snabbt till botten med besättning och allt. Ingen människa på land noterade katastrofen och kunde kalla på hjälp. Tydligen var det bara en maststump som stack upp över vattenytan. Stackars de anhöriga som fick ta emot beskedet.

Som du kan se är fyrmästarbostaden och tornet sammanbyggda.
Det var mellan åren 1918-1920 som fyrplatsen uppfördes. Fyrområdet bestod av fyr med maskinhus, fyrvaktarbostaden och två fyrvaktarbostäder i parhus, tvättstuga och hönshus.

Lanterninen försågs med en omgående lins av 3:e ordningen. Jag gissar på att det var uppskattat och firades när fyren tändes för första gången den 15 januari 1920.

Nu har vi vandrat runt sevärdheten. Två årtal till ska jag ta upp. Fasen känns bekant från våra Gotlandsår.
1988 automatiserades fyren. Den blev då fjärrmanövrerad från Hammerodde fyr.
Den första augusti 2011 släcktes fyren ner helt. Allt har sin tid.

Nu kan du hyra fyren. 8 bäddar finns där. Allt är gjort i exklusiv stil. I tornet finns exempelvis 3 dubbelrum, grottbadkar m.m. Så vill du bo läckert och ha utsikt över småöar, havet och klippkusten är det bara att slå till.

Sista kvällen

Söndagen den 13 augusti 2023. En av våra mest intensiva dagar i vårt gemensamma liv. Fler sådana dygn borde förkorta människoliv. Vi låste dörren till vår lägenhet och hoppade in i en väntande taxi. Solveig bad taxiföraren att stanna till vid vår mäklarfirma, där hon hoppade ur och la vår nyckelknippa i en förutbestämd låda. Sedan rullade taxin in genom en port i medeltidsmuren och navigerade fram till Hotel Helgeand.

Vi tog våra sista krafter och gick en kvällspromenad runt de närmaste kvarteren. Allt kändes så overkligt. Nästan som vi förflyttats till en annan tidsålder. Överallt såg vi tvåfotade som var klädda i medeltidskläder. Vi visste att det var sista kvällen för årets Medeltidsvecka. Tänk att den har utvecklats till Sveriges största historiska festival. Nästa år arrangeras den för 40:e gången. Imponerande.

En återkommande dagdröm som jag haft under de underbara fem åren är min önskan att jag för första gången, hade fått öppna mina ögon, på Visby sjukhus. Tänk att växa upp på denna ljuvliga ö. Vilka starka vader jag hade fått av att leka dunkgömme bland gränderna. Alla dessa spännande möjligheter, både i Visby och runtom på den magiska ön. Kanske hade det varit jag och några kompisar som upptäckt någon ny hemlig grotta full med skatter. I mina dagdrömmar är inget omöjligt. Givetvis hade min morfar haft en gammal fiskebod i ett läckert fiskeläge, en spänstig faster hade bott i en polkagrisfyr och min gudmor och gudfar hade haft en stuga i Holmhällar… men då hade jag missat klasskompisen med gröna ögon. Den sanndrömmen slår undan allt annat. ❤

Det blev ingen långpromenad. Vi var så trötta att vi hade fullt upp med att hålla oss vakna. Tidigare hade vi flera gånger pratat om att njuta under en längre kvällsstund. Sitta någonstans utomhus och samtala om allt trevligt som vi fått uppleva på Sveriges största ö. Det enda vi istället längtade efter var rum två, rummet med en stor Carpe Diem. Hela livet kändes så overkligt.

Detta fina hotell och avslutning på vårt ”galna” projekt blev en ljuvlig och harmonisk inramning av allt positivt. Detta höll i sig från ankomst till nästa taxi hämtade oss halvelva nästa dag. Då hade vi som tur var ingen aning om allt oväntat kaos som väntade oss på fastlandet…