Allinge havn i grått

Om man vill se den fina hamnen i Allinge är vårt råd att inte leta efter en p-plats därnere, om du kommer till Bornholm under högsäsong.

Precis som med flera andra fiskelägen på ön är även Allinge hamn förlagd till naturliga fördjupningar i klipporna. Sedan förbättrades allt när de sprängde bort granit och hamnplatsen kunde växa i takt med att fiskemetoderna blev mer omtalande.

De blomstrande åren var mellan tolvhundratalet och femtonhundratalet då det fanns otroligt mycket sill i Östersjön. Allinge blomstrade under denna tidsepok. De sålde fisken till hansastäderna, som i sin tur sålde vidare till de södra städerna i Europa.

Till höger i bakgrunden kan du se skorstenen till rökeriet, där vi parkerat ”Den lilla blå” och där vi en stund tidigare njutit av en god lunch. Som du kan läsa i vår bloggrubrik har vi med en dyster färg. En annan gång ska vi fota i den här läckra lilla staden när den gula lampan lyser på himlen. Nu gällde det mest att försöka hinna med så mycket trevligt som möjligt innan det fanns en stor risk att det skulle bli oväder. Om inte annat skulle vi in i några lockande butiker i närheten.

Ett rejält stort bakslag drabbade hamnen 1872. Då kom en objuden gäst som i modern tid skulle fått ett eget namn. Nu nämns bara ordet stormflod. Sorgligt nog förstördes hamnen totalt och allt förblev till ruiner. Fantastiskt att det därefter, på den tiden, bara tog fyra år att bygga upp platsen igen.

Missa inte Allinge om du är på semester på Bornholm. En av flera små pärlor på ön. ❤

Klippeöens Gårdbutik

Vi läste och såg ett stort uppslag i DENNE UGES BORNHOLM om butiken i det 300 kvadratmeter stora vita huset. Perfekt utflyktsmål när man vill in någonstans och värma sig och samtidigt blir sugen på både det ena och det andra.

Platsen är Saltuna på kystvejen mellan Gudhjem og Svaneke. Vi bodde bara en liten bit därifrån.

Mycket trevlig välkomst-trio. Ingen som kacklade eller skällde på oss.

Där fanns ett stort utbud av kläder både för män och kvinnor. De har också en egen produktion av olika saker som bluser, kjoler, t-shirts, sokker, uldunertöj, handser och oma. Undra vad oma är för något? Finns inte med i min danska fickordbok. Ibland tycker jag det är spännande att inte veta allt. Då kan min medfödda fantasi få sitt spelrum helt för sig själv.

Här stod jag på andra våningen och spanade en stund.
Familjen som driver detta har en egen lille danske fabrik med vaeveri og systue.
Väveriet har stolta väv-traditioner så långt tillbaka som till 1876. Imponerande.
För den som uppskattar kaffe och godis är utbudet också frestande. Vad trist att ”en vitrockad” har sagt att jag inte ska äta lakrits längre. Tyvärr har den vise rätt.

Mycket trevligt ställe. Vi återkommer säkert hit fler gånger när vi rullar på den sevärda vägsträckan. Om inte en stor tom turistbuss står just då på parkeringen.
Givetvis lyckades vi inte komma ut tomhänta…

Metamorfos

På Solveigs födelsedag den 8:e januari i år, lade jag in ett inlägg med rubriken ”Livets Tråd”. Vi uppskattade verkligen det fina konstverket i Svaneke av Arne Ranslet. Min sista mening då var denna ”I kommande blogginlägg kommer han garanterat att dyka upp fler gånger.”

Utanför Allinge kyrka vilar en ängel av samma konstnär, som bodde strax utanför staden under ett antal år. Sedan flyttade Arne och hans fru Tulla Blomberg Ranslet till Spanien och etablerade där en ateljé och konstnärsverkstad.

Mina bibliotekarie tankar går naturligtvis till klassikern, novellen/kortromanen ”Metamorphosis” (Förvandlingen) av legenden Franz Kafka. Av många utsedd till världslitteraturens bästa novell. 1915 kom första upplagan ut och har sedan dess blivit en inspirationskälla för flera skrivargenerationer. En enkel och kort story med många bottnar. En av dem är förvandlingen från människa till ängel och ett evigt liv. Det finns fler konstnärer som inspirerats av denna tanke.

Några välgjorda kvinnliga detaljer.

Hon sitter bra där vid den starkt gula kyrkan på Norra Bornholm. Vilken av de två, än så länge, konstverken av Arne Ranslet tycker du mest om? Jag uppskattar båda. Vem vet? Vi dyker kanske på ett tredje. Konstnärsparet bodde trots allt på Bornholm i nästan 33 år.

Madsebakke

Här har vi varit förut… var min första tanke då vi parkerade den lilla blå på parkeringen. Skillnaden var att vi inte kom längre än till parkeringen den gången… Nu gick det bättre!

Vi reser, i fantasin, nästan 4000 år bakåt i tiden och hamnar på bronsåldern.

Så här efteråt har vi konstaterat att det finns ett hällristningsfält till, en bit ifrån detta. Det får bli ett besök där nästa sommar. Flera gamla stenbrott i området gjorde att två hällristningsfält förstördes.

På lite avstånd ser det ut som vilka släta berghällar som helst. Nästan lite tråkiga. Men tittar man närmare så…

De 14 olika skeppen vid Madsebakke har ristats in under många år. Det här är troligen det äldsta.

Skeppet var det viktigaste transportmedlet under bronsåldern. Skulle man få tag på brons behövde man ett skepp. Inte så konstigt då att man valde att rista in just skepp.

Visst är det spännande att fundera kring hur bronsåldersmänniskorna tänkte. Tydligen var skeppet även en religiös symbol – solens resa över himlen eller en resa till dödsriket?

Det här skeppet funderade jag lite extra över… ?

Andra heliga figurer; fotavtryck och hjulkors. Med en stor portion fantasi kan man strosa omkring på Madsebakke och leva sig in i hur det var på bronsålder, Fast ändå inte… Det är svårt att tänka sig in i hur det var att leva här för så länge sedan.

Ett fascinerande hantverk

Längst in i den ljusa och fräscha lokalen finns glasbrukets öppna verkstad. Det är bara att slå sig ner på en stol och ta del av hur en klump rykande, varm glasmassa förvandlas till en vacker vas, ett unikt glas, en fin kanna eller något annat.

Visst är det lite magi när man ser hur glasblåsarna hanterar den ”oformliga” klumpen.

Enligt hemsidan finns några av Nordens skickligaste glasblåsare här. De tycks vara helt oberörda av att det sitter ett gäng turister och studerar deras arbete.

Inspirationen kommer från naturen, ljuset och närheten till havet. I butiken hittar man glasprodukter med mönster av vågor, växter, fjädrar och fisknät m.m.

Ännu en unik vas håller på att växa fram inför våra ögon.

Men den är fortfarande inte helt klar, även om man kunde tro det på förra bilden.

Undrar just hur många vasar det blir på en dag? Funderar också på om de tillverkar vasar en viss period eller om de varvar olika produkter… Det får jag fortsätta att fundera på för jag tror inte att varken Google eller AI kan ge mig något svar.

Wao! Så fin den blev! Så snart jag knäppt den här bilden så hamnade den fina, gröna vasen i ett skåp.

Baltic Sea Glass

Varje gång vi kommer till Bornholm letar vi upp gratistidningen ”DENNE UGES BORNHOLM”. (Givetvis har Bosse redan skrivit en lång lista över platser och besöksmål i närheten av vår valda bostadsort, men dem kan vi alltid komplettera med spontana utflykter som tidningen ger tips om.)
Baltic Sea Glass hade vi läst om flera gånger, men aldrig besökt. Eftersom vi bodde nära och körde förbi där i stort sett varje dag under veckan så bestämde vi oss för att vi skulle stanna till innan veckan var slut. Till sist svängde ”den lilla blå” in på parkeringen på Melstedvej 47, strax utanför Gudhjem.

Ett av Bornholms äldsta ”glaspusterier” läser jag i ovannämnda gratistidning.
1981 grundades det av Pete Hunner och Maibritt Jönsson. 2020 tog en bornholmare vid namn Michael Brandt över ledningen.

Himlen var gråmulen, men vad gjorde det…

Inne i Baltic Sea Glass fanns det gott om ljuspunkter och färgsprakande glasprodukter av olika slag. Ett paradis för den som tycker om att vandra runt och bara njuta av vackra saker. Det är lätt att hitta något som man gärna vill köpa, antingen till sig själv, som en uppskattad present eller varför inte både och 🙂
Munblåst glas har sin speciella charm. Det finns inte två saker som är exakt lika. Även om man vid den första anblicken tror att de är identiska så är de förstås inte det eftersom de inte producerats i en maskin utan gjorts var och en för sig av en glasblåsare. Vilket fantastiskt hantverk!

Nu blev vi nyfikna eftersom vi förstod att det hände något längre in i lokalen. Flera av de andra besökarna hade stannat till och såg ut att ha fullt fokus på något som skedde inne i hörnan.

Så klart att vi också gick dit för att se… Välkommen åter på onsdag!

I finrummet på Melstedgård

Melstedgård har ett stort boningshus med många rum. När vi sett färdigt i köket och sovrummen fortsatte vi till finrummet. En mysig hörna med kakelugn. Den såg inbjudande ut.

Finrummet bjöd mig på många nostalgiska minnen från min mormor. Hon hade också en chiffonjé. Små spännande lådor och ett litet skåp i mitten. Däremot har jag aldrig förut sett en chiffonjé med ett stort överskåp. Vad förvarade man där?

Som jag sökt på ordet ”Skudsmaalsbog”. Vet inte om jag blivit så mycket klokare av mina sökningar. En tom bok som man själv skrev in anteckningar i. Som en kombination av en dagbok och en kalender, kanske.

Vilken vägg hittade jag den här tavlan på? Det tycks inte vara i finrummet med tanke på väggfärgen. Jag kände i alla fall igen den eftersom jag äger en likadan. Just nu står min tavla nedpackad någonstans tillsammans med en liknande med jungfru Maria.

Minns inte riktigt vilket rum vi såg den här byrån i heller. Däremot kan jag, om jag blundar, se en identisk ”kopia” som stod i mormors kök. I den tredje lådan förvarade hon sin handväska. När jag var en fattig student på besök hos henne slutade det alltid med att hon uppmanade mig: ”Gå och hämta min väska…” När jag gjort det tog mormor fram sin portmonnä och gav mig ett rejält tillskott till min lite skrala kassa. Så mycket omtänksamhet och kärlek det låg i de pengarna.

Spinna har jag aldrig fått lära mig, men en spinnrock är jag ägare till. Vet inte om Bosse är så glad åt det, men nu har den fått en plats på vår inglasade balkong. Min spinnrock har rötter långt bak i tiden eftersom den tillhört min mormorsmor. Den har en likadan sliten fläck där en energisk fot trampat och spunnit tusentals meter garn.

Vi avslutar i ”Bedst Forstuen”. Denna ingång användes på söndagar av prästen och andra gäster. Husets dagliga ingång ”Forstuen” fanns i andra ändan av huset. Om du kommer till Bornholm under vår, sommar eller tidig höst rekommenderar jag varmt ett besök på Melstedgård. På bornholmsmuseum.dk kan du läsa mer och se deras öppettider.

Hammeren Fyr

Det är sådana här spännande rutter som jag är svag för och som gör Solveig lätt schack matt. Jag hade i hemlighet läst om får som behövde hjälpas av vägen och såg att den smala vägen inte passade för ett möte med ett brett fordon.
Men vi tog oss tryggt upp till parkeringsplatsen. Hit ska vi återvända när det är vackert och klart väder. Dumt nog tog vi inte på oss extra klädesplagg. Därför bara en kort uppfriskande promenad för att kolla in läget runt vårt huvudmål.

Hammarens fyr på Stejlebjerg har varit bemannad från 1802-1990. Lyshöjden var 85 meter. Tyvärr var det ofta rejäl dimma i just denna trakt, som gjorde att fyrljuset inte alltid syntes utifrån havet. Därför byggdes som säkerhet en fyrplats till. Numera är denna fyr i rätt väder ett utmärkt utsiktstorn. Det ska gå att se till Sandhammaren på Österlen. (37 km dit)

Denna fyr lags i beslag av tyskarna när de ockuperade Bornholm under andra världskriget. Vid fyrtornet hade de bra koll på havet, tjugofyra timmar om dygnet. De byggde upp en varnings- och radaranläggning och baracker för sitt manskap. Det var säkert ingen bornholmare som vågade sig hit för att spana på aktiviteterna. Eller så fanns det några få som vågade.
Jag har tidigare skrivit om det sorgliga, när resten av Danmark firade stort freden överallt var det fortfarande krig på Bornholm. Ryssarna bombade därför rejält i både Rönne och Nexö. Till slut fick tyskarna som var här vid fyren ge sig när den ryske 27:årige officeren Erastov Nicolai Eastovich ankom till Hammeren Fyr med sina 150 soldater.
Jag avslutar det krigiska med att berätta att Eastovichs dödsorsak var mycket mystisk. Tre olika orsaker nämns. A: Han dog i en skjutolycka. B: Han kallades hem. C: Han fick ett hjärtstopp.

Två fjärdedelar av fredliga familjen Lidén utmanade istället de svängda trapporna.

Vi tog paus för att glutta ut från insidan av fönstret.

Undra om tiden upplevdes gå extremt långsamt under nattpassen? Det måste varit ett lysande och blinkande nattarbetsjobb.

Det var ruggigt kallt därute. Självklart gör vi ett återbesök i ”rätt väder”. Kanske i samband med att vi besöker den andra fyren på Hammerknuden.
Det går på bilden skymta havet på andra sidan ön.

Eftersom jag inte upptäckte någon hiss fick det bli samma väg tillbaka.

Undra om det funnits några sällskapssjuka fyrvaktare genom historien? Numera är huset privatägt, men det ingick i köpet att allmänningen skulle ha fortsatt möjlighet att gå in i tornet. Det var vi tacksamma för.

Längst upp på Bokul

Vi hittade på Helligdomsvej en smal avtagsväg innan Serpentinvägen och vek av mot höger. Antalet p-platser gick lätt att räkna på en hand. Vanligast är såklart att traska upp på slingrande stigar från bebyggelsen i Gudhjem. (Eller vika av från Serpentinvägen)

Vi befann oss alltså på det 48 meter höga och berömda klippmassivet Bokul på Bornholm.

Helt ensamma var vi inte på de branta sluttningarna. Så gott det gick försökte jag gömma mitt förmiddagsfika. 😉

Vi fick hålla till godo med utsikten ner mot bebyggelsen i Gudhjem och den ena hamnen. Hade det varit soligare och klarare väder hade vi kunnat se Christiansö i Östersjön.

Men jag njöt för fullt vid fikat på den strategiskt placerade stora bänken vid flaggstången. Panoramautsikten gick inte att klaga på. Jag insåg att det inte var så konstigt att Bornholms världskända och berömda målare Oluf Höst hämtade inspiration härifrån och flera av hans motiv målades på just denna plats.
Oluf hade inte speciellt långt hit upp. Undra om han hade en egen favoritstig som han valde för att nå toppen?

Det finns flera anledningar att återkomma hit en mer solig och ljusare dag.
Det ena föder det andra. Nyss lärde jag mig att det finns ett annat smultronställe på andra sidan ”stora vägen”. Där skulle Solveig kunna ta macrobilder på höga vackra näckrosor, som finns i en ljuvlig skogssjö, eller varför inte på en långsamt simmande karp…

Melsted – en resa bakåt i tiden

Boningshuset på Melsted såg inbjudande ut i solskenet. Ett korsvirkeshus som byggdes 1801. Vi var inte helt säkra på om vi fick gå in där, så jag gick och frågade. Vilken tur! Vi var välkomna att ta oss en titt även därinne.

Det var verkligen ordning och reda på allt. Skålar, kannor och krukor i prydliga rader. Lätt att tänka sig tillbaka till en tid då allt på en gård togs om hand på bästa sätt. Jag är uppvuxen med samma tänk. Kanske blir det så när man har en gård. Det skulle saftas, syltas och konserveras. Det vi inte själva behövde plockades och gavs bort till släkt och vänner som ville ha.

Det här köket hade jag gärna flyttat in i direkt. Tänk att kunna slå sig ner vid vävstolen och väva en stund när det blev tid över. Kökslampan gillar jag skarpt!

Vår vävstol sattes upp på min mormors vind. Där satt jag på sommaren och vävde mattor. Att väva är en sysselsättning som jag ska ta upp när jag blir pensionär. Det är vilsamt att se hur en matta växer fram, inslag för inslag. Det hände att jag inte blev nöjd – då var det bara att ta upp och göra om…

Spartanskt! Kanske ett rum för tjänstefolk?

Trångt och inte så mycket plats för något mer än sängar i det här sovrummet.

Jag lär mig nya saker varje gång jag googlar. Läser att den blå färgen på väggarna var till för att hålla flugorna borta. Läser också att det var ovanligt med dubbelsäng på 1860-talet. Sängarna brukade stå i vardagsrummet.

Ett par stövlar med rejält höga skaft får avsluta dagens inlägg. Undrar hur det gick att gå i snö med sådana sulor? Gissar att det var ganska halt… Nästa fredag kommer jag att visa upp de lite ”finare” rummen. Välkomna åter!