Helligdomsklipperne

En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.

Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken.
Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.

Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.

Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?

Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.

Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.

Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på.
Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.

Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”.
Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤
Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.

Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉

De väcker minnen

När jag går omkring med min kamera i en trädgård blir jag ständigt påmind om min uppväxt. Vi hade en stor trädgård och min mamma tillbringade många timmar med att plantera, rensa och vattna m.m. Fördelen med att inte äga en egen trädgård, utan bara besöka andras, är att jag inte behöver lägga en massa timmar på det lite mindre roliga. Jag går bara omkring och njuter. Minnena och nostalgin får jag på köpet.
Pioner – visst är detta en av de ljuvligaste blommor som finns? I min barndoms trädgård fanns fyra pionbuskar. Två av dem var förmodligen av samma sort som de ovanstående. Jag minns att mormor alltid ville att mamma skulle åka upp till kyrkogården, till morfars grav, med en bukett så snart de var lagom utslagna.
Under en period var det mest jag som klippte gräset därhemma. Det gällde att gå försiktigt med gräsklipparen när jag skulle gå förbi en pionbuske… Var det i blomningens slutskede kunde det räcka med en knuff in i busken för att orsaka ett regn av rosa kronblad.

Allium – tack alla ni som påminde Bosse om namnet i förra inlägget. De växte alldeles raka i Kræmmerhusets vackra trädgård, men jag tyckte det var lite kul att lägga dem på sned i bilden.

Det är svårt att gå förbi en ros utan att fotografera den. Ännu svårare är det att låta bli att stoppa in näsan och dra ett djupt andetag. Doften är oslagbar!

Jag skulle tro att detta är en förädlad form av tistel. Min mamma var förmodligen fullt nöjd med allt ogräs, bl.a. tistlar, som dök upp här och var hemma i våra land. Tror inte att hon velat plantera in den här, hur fin den än är.

Två, för mig, okända blommor där skärpan dessutom inte hamnade där jag ville ha den. (Det händer allt som oftast…)

Praktlysing – Hjälp! Läser att den numera räknas som en invasiv växt. Tidigare kallades den för torparglädje på grund av sin starkt lysande gula färg. Nu ställer den till bekymmer eftersom den snabbt kan konkurrera ut andra växter med sitt effektiva rotsystem.

Är lite osäker på om detta är en Pysslingskrage eller ej, men minns att det var det jag sådde en gång för många år sedan. Det räckte med att köpa en påse frön och så en gång. Året efter kom det självsådda små Pysslingskragar lite överallt. Den lilla ovanstående blomman ser ut att bjuda på en kram.

Min promenad i Kræmmerhusets helt underbara trädgård får sammanfattas med det korta ordet: Åh!

Vi får aldrig nog

Denna oas är vi glada att vi upptäckte förra året. Vi hade tur och slapp regn under återbesöket.

Precis som förra gången delade vi på oss och sammanstrålade ibland. Vi och våra två kameror.
Jag lovar. Det var inte jag som började bygga med stenarna. För i så fall hade jag väntat med att lägga på den lilla. 😉

Vi var inte helt ensamma i trädgården.

Väldigt pratglada sniglar. Jag valde att svara med små versaler. 😉

Först viskade jag till blommorna och frågade vart kvinnan med macrokameran befann sig.
Nästan samtliga vände sig åt höger. Några få hade tydligen problem eller så skulle de bara busa med mig. 😉

Visst är de vackra. De tre lila bollarna. Jag vet tyvärr inte namnet. En av nackdelarna när Solveig lämnar mig kvar helt ensam på hemmaplan.

Men denna lätt blåsande raka trion fixar jag lätt. Tänk att vackra Bornholm en kort tid i historien tillhörde Sverige. På fredag har vi planerat att Solveig ska avsluta besöket med att visa upp macrobilder. Nu ska jag snart ta en cykeltur ut i sensommar värmen.

Gammal kärlek rostar aldrig

”Den lilla blå” fick inledningsvis ta oss på nya vägar denna onsdagsförmiddag. På slutet kom vi in på vägsträckor, som vi körde vid förra besöket.

Det gällde för mig att hålla tungan rätt i mun och hoppas det inte uppstod för många möten. Helst inga alls. 😉

Så var vi återigen i denna härliga oas, som vi upptäckte vid förra resan.
Vädret spelade oss många spratt under veckan. Även denna gång. Om det började ösregna fick vi nöja oss med endast ett besök i butiken. Annars så…

Vi fick några droppar på oss innan vi gick gick in i butiken. Kanske skulle kranen skruvas åt och vi slapp mer regn. Åtminstone den närmaste timmen.

Den här gången tog vi oss längre tid inne i butiken än förra gången, när vi då direkt fick reda på att det när som helst skulle komma en fylld turistbuss, som skulle göra det svårare att fotografera utomhus. Syftade inte på att bussen skulle rulla dumt i vägen på grusgångarna – bland alla fina blommor och konstverk. 😉
Vad mycket ögongodis här finns. ❤

Även denna gång hade vi äran att byta några meningar med den supertrevliga Anina Kofod. Kvinnan bakom allt fint, både inne och ute. Jag ser och läser på min mobil att hon varit med på ”Kulturrunden” i dansk TV.
Förra gången köpte Solveig en grön vas. Redan då blev vi förtjusta i den rostiga vattnande flickan. Nu står hon eller hennes syster i vårt vardagsrumsfönster och vattnar symboliskt.

Rö kirke

Efter en god lunch på hemmaplan bestämde vi oss för en ny taktik. Därför tog vi en helt ny liten väg inåt landet. Minns en spännande djup sänka där det gick snabbt både ner och uppför den asfalterade vägen.
Även om just den här bilden ”ljuger” så fick vi uppleva en bit blå himmel, som vi inte blivit så bortskämda med – än så länge på den här trippen till ön.

Rö kirke från 1888 är byggd i nyromansk stil och går att beskåda i den lilla byn Rö. Det sägs att byggnaden nästan är en kopia av den gamla kyrkan från ca 1200, som revs till följd av strukturella problem. Det tog ungefär ett år att få klar den nya kyrkan, som byggdes efter ritningar gjorda 1884 av arkitekten Mathias Bidstrup. (Hans namn har vi nämnt tidigare.)

Vi tror att detta rör sig om bevarade delar från den gamla kyrkan.

Både altartavlan och predikstolen ska vara från början av sextonhundratalet. (Under xx antal färglager.)

Votivskepp och dopfuntar brukar vi foto och lägga in på bloggen. Men på Gotland hade vi en annan möjlighet att kunna ”gräva” fram mer fakta. Var sak har sin tid.

Gudhjem Mölle

Vi vände och åkte hemåt igen. Vädret lockade inte så där extremt mycket. Men innan vi åkte till mataffären gjorde vi ett stopp i Gudhjem och tog oss över till möllen.

Den holländska kvarnen, som byggdes av en man med namnet Matts Kullmann, står på en riktigt bra blåsig plats. Matts byggde den 1893 åt sin son.

Segelspannet är på hela 24 meter och därmed är den holländska kvarnen den största väderkvarnen i Danmark.

Fram till år 1944 drev Kullmans kvarnen. i anslutning till kvarnen byggdes ett hus, lager, bageri, maskinrum och elgenerator. 1959 roterade seglen för sista gången.

På sextiotalet gick det att dansa på diskotek här. Sedan höll en keramikaffär till i den gamla kvarnen. Det har har också varit en plats för utbildningar och möten. I de två nedersta våningarna har det exempelvis varit café och butik. Givetvis räknade vi inte med att det skulle vara öppet när vi var på plats denna tisdag. 😉

Vakten var tydligen utflugen så vi fick inga råd där heller… Efter vi ätit lunch på hemmaplan tänkte vi byta taktik för att lyckas hitta både bättre väder och möjlighet att komma in…
På fredag får du reda på om vi lyckades tredje gången gillt.

Nu skulle det äntligen ske

Vädret var nyckfullt denna tisdag. Här ser du ändå en glimt av en blå himmel. Det du inte har ont av var den extremt starka blåsten jag möttes av när jag öppnade bildörren på parkeringen. Hade jag inte hållit hårt i något viktigt och lätt till vikten hade jag inte sett det mer, tänkte jag tacksamt.

Vi har varit i och kört förbi vackra Melsted flera gånger förr. Av olika anledningar har vi alltid skjutit upp besöket på Lantbruksmuseet Melstedgård. En av dem var att det inte är ett ställe som jäktas genom. Kanske var en annan att det råkade vara en måndag – dagen då många museum har stängt. Nu var vi mer förberedda. Veckodagen var en tisdag. 🙂

Jag läser på Wikipedia att de första ägarna hette Svend Thorsen och Kristine Pedersdatter. Parets initialer ska finnas kvar på bondgården. En Hans Svendsen köpte därefter gården 1857. Sedan gjordes många förbättringar under de kommande åren. Exempelvis tillkom mjölkningsanläggningar, 1873, som bidrog till rejält ökad produktion.

Vad kul det ska bli att se hur de bodde under den tiden. Jag har alltid gillat att resa tillbaka i tiden och få lära mig något nytt. Sedan alltid veta att jag har en gratis returresa till nutiden nära till hands.
Ska också bli spännande att hälsa på djuren som ska finnas här. Vet dock inte om jag vågar klia en gris bakom öronen. Men en söt kattunge… vänta lite. Har vi gjort en ny Lidénare?

Ordet LUKKET behövde vi inte googla på. Måndagar och Tisdagar!
Så lätt ger vi inte oss. Två dagar senare var vi på plats igen. Då får Solveig ta över och berätta om hur den här platsen väckte minnen…

Serpentine Road

Äntligen var det dags för min premiärtur på serpentinvägen. Vid tidigare Gudhjemsbesök har vi tagit den branta vägen genom den lilla staden. Både ner och sedan uppför. Under dagen har vi förståndigt parkerat ”däruppe” och promenerat vidare.

De flesta fastboende i Gudhjem var emot byggandet av denna väg. Anledningen till att den behövdes var det ökande antalet bilar i staden, något som ökat lavinartat under början av sextiotalet. Det hjälpte inte med ett överklagande. Naturvårdsnämnden sa JA. 1967 började Gudhjems serpentinväg att byggas. Under högsäsong är det bara tillåtet att ta sig uppför serpentinvägen.

Den observanta kan se att det är helt olika väderlekar på bilderna. Orsaken var att vi under veckan tog oss upp här tre gånger. Bäst tyckte jag det var den gången Solveig körde. Då kunde jag njuta, även i de två hårnålskurvorna, av utsikten runtomkring. Både mot havet och läckerheten att vara omgiven av klippor.

Lutningen är i genomsnitt 75 %. Det motsvarar några av de stora klassiska Tour De France-klättringarna.

Självklart önskade jag att det skulle finnas minst ett dussin kurvor. 😉

Passagerarbåten Ertholm

Vädret på Bornholm tog ingen hänsyn till att två fjärdedelar av familjen Lidén från Sverige var på fint besök. Det kändes som om vi vaknade till en blåsig, kylig och mörk novemberdag. Jag bläddrade i min medhavda blå pärm och insåg att första dagens schema behövde tänkas om. Jag rattade en stund senare nerför den branta backen i Gudhjem och släppte ut Solveig nere vid hamnen.

På fotot ser det mysigt och stämningsfullt ut. Därför lurades jag ut en stund. Men bäst var det i bilen denna tidiga morgon i slutet av juni. Eftersom vi var tillbaks här senare under veckan kommer informationen om hamnen längre fram tillsammans med betydligt finare sommarväderlek.

Istället bjuder vi på information om en annan ö. Fast ska vi vara riktigt petiga kallar de flesta fastboende på Bornholm sin bostadsö för landet. En ö för dem är exempelvis dit passagerarbåten Ertholm tar sin tur, klockan tio varje dag.
Jag läser att det finns en tradition att det samlas en kör varje dag för att se båten lämna kajen och fara ut till Christiansö. De sjunger några melodier och vinkar iväg båten och dess passagerare. Visst är det häftigt!

Färjan mellan Gudhjem och Christiansö kostar någonstans mellan 220 och 250 kr. Turen tar ungefär 55 minuter.
På den lilla ön bor 90 fastboende. Det finns en liten bro till den mindre ön Fredriksö. Om man jämför med resten av Danmark så får inte de boende rösta i något kommunalval. Orsaken är att de inte tillhör någon kommun utan det är försvarsmakten som bestämmer. Däremot har de tillåtelse att rösta i både riksdagsval och EU-val.

För att få flytta till Christiansö krävs det att man har ett jobb som behövs där. Jag läste om en kvinnlig konstnär som sålde sina alster i en liten butik. Annars är det arbete som brandman, bibliotekarie, lärare, hotell & restaurangpersonal som gäller. Någon/några med sjukhusutbildning tycker vi också borde finnas på plats. Vad tycker du?
En lite sorglig information var att när de boende går i pension får de inte bo kvar på ön. Allt har sin tid… Jag hoppas det är andra regler som gäller om ens sammanboende fortfarande jobbar.