Kategoriarkiv: Bornholm: Udflugstips

Louisenlund

Publicerad den av
12

Ibland är det intressant att ta reda på vad ett namn betyder eller hur en plats fått sitt namn.
I det här fallet berättas i boken ”Bornholm i sikte” (Isaksson och Hallgren) att det var Fredrik VII som lät plantera en lund, omkring 1850, och att den uppkallades efter hans maka Louise Danner. Om det nu bara hade varit vilken liten skog som helst tror jag att de flesta hade åkt förbi utan att lägga märke till den. Men så är det förstås inte…

Här finns nämligen Bornholms näst största bautastenssamling. Vi glömde att räkna hur många bautastenar det fanns. Det borde vi ha gjort, eftersom uppgifterna om hur många de är varierar från ett femtiotal upp till ett sjuttiotal. Tydligen har det funnits fler från början än vad som finns kvar idag.

I en annan av våra böcker ”Bornholm” (Tynderfeldt) läser jag att bautastenarna säkert restes i ett öppet landskap för att de skulle synas på långt håll. Där står det också att platsen inte blivit utgrävd och att man därför inte vet varför stenarna restes. Om Wikipedia har rätt så tror man att anläggningen uppfördes redan på brons- eller järnåldern.

En sommarkväll i juni, då solen lekte tafatt med oss mellan träden och stenarna, skapades en trolsk stämning när vi vandrade runt. Det här borde vara den absolut bästa platsen att besöka för den som vill ha inspiration till att skriva sagor eller fantasifulla barnböcker.

Vet du förresten vad en monolit är? Om du är lika okunnig om ordets betydelse, som jag var för en stund sedan, kan jag berätta att monolit är en synonym till bautasten eller ett hugget stenblock. Googlar jag vidare så ser jag att ordet kan användas även i andra sammanhang men det behöver vi inte gå in på här.

En del stenar ser helt enkelt ut som ja… stora stenar. Andra har sina egna former och påminner oss nästan lite om raukarna som vi åkt runt och fotograferat på Gotland.

Mest fascinerande är väl hur människorna som reste dem en gång för flera tusen år sedan både lyckades med att få upp dem och dessutom gjorde ett så bra jobb med att ”fästa dem” i marken att de fortfarande står kvar. Många av dem är ungefär 2,5 meter höga så det är inga småstenar vi pratar om. Nu blev jag förstås genast nyfiken på vad en så stor sten kan väga.

Idag ägs platsen av Jägersprisstiftelsen (367ture.dk). Insåg när jag googlade och såg bilder som var tagna tidigare på året – att hit måste vi återvända en vår när vitsipporna blommar.

Den gamla kvarnen i Slusegård; del 3 av 3

Publicerad den av
6

När vi följt Øle Ås utlopp och vandrat på stigen en bit nådde vi snart till andra sevärdheten på denna trevliga rutt på Bornholms sydsida.

Omkring år 1800 uppfördes denna vattenkvarn som är en typisk bornholmsk underfallskvarn. Vid denna tidpunkt fanns runt 90 stycken vattenkvarnar på ön. Flera av dem lång längs Øle Å. Vid byggandet använde de sig av återanvänt material.

Även öringshuset vid sidan av kvarnen är byggd av ”gamla bräder”. En del av dem är från ombyggnaden av Pedersker kyrka. Öringshuset användes både för att fånga fisk och för uppfödning av djur.

Som du kan se lyste inte vattnet i någon blå ton. Men bilden är vacker ändå. Vi vandrade uppför backen och hade tur att ”Den lilla blå” stod där och väntade på oss runt hörnet. För jag hade just då ingen större lust att vandra ner och gå upp någon annanstans. Vädret på Bornholm är häftigt med sin ”förmåga” att växla mellan olika platser på ön. Här frös vi. När vi stannade nästa gång, vid ett för oss gammalt härligt nostalgiskt stopp, var det högsommarvärme och shoppingdags.

Den geografiska knutpunkten; del 2 av 3

Publicerad den av
12

Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.

55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.

Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen.
Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.

Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.

Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.

Enligt folktron

Publicerad den av
14

Lite väster om byn Listed stannade vi till vid kustvägen för att på nära håll studera de 11 bautastenarna, som jag hade läst om lite överallt i litteraturen.

Enligt folktron är detta mor i den stora familjen.

Det kunde inte varit lätt att vara mor och ha allt ansvar för tio barn. Största problemet var den hemska mannen och fadern till hennes älskade barn. Till slut hade elakingen nått gränsen när han bestämt sig för att dräpa alla barn.

Mor tog till sitt sista verktyg för att skydda sina älsklingar och ögonstenar. Därför förvandlades ”de elva” till orörliga stenar. Självklart måste det vara bättre att vara en sten än att ligga under en. (Om fadern fått bestämma reglerna).

Traditionen berättar att om man går förbi denna plats på kvällen ska personen hälsa artigt och säga följande ord på bornholmska: ”Go Awtan Helligkvinja å dina ti bælla.”

En mycket vacker plats med en sorglig historia, som tyvärr även finns kvar i nutid i olika varianter med en ond mörk skugga.

Troligen äldst och högst

Publicerad den av
16

Det finns hela sju rundkyrkor i Danmark. Fyra av dem ligger på Bornholm. Av kvartetten är Østerlars den största, troligen äldsta (1150) och den märkligaste rundkyrkan. Materialet är granit. Murarna är dubbla och upp till två och en halv meter tjocka. Mellanrummet är fyllt av mindre sten.

Liksom övriga rundkyrkor består kyrkan av ett nästan cirkelrunt skepp, ett runt kor och en rund absid. Men i en sak skiljer sig den här kyrkan från de andra tre. I trion vilar taket och de övriga våningarna på en massiv stenpelare som går genom byggnaden som en axel. I Østerlars svävar istället skeppets välvda tak och de övre våningarna på en cylinder. Den är så stor att ett rum bildats innanför muren.

Altaret är lika gammalt som kyrkan men altartavlan och predikstolen är från 1595. När det gäller övrig inredning har den kommit till efter 1956, då hela kyrkan restaurades.

Det är spännande att gå uppför stentrapporna, som finns i anslutning till koret. Undra hur många miljoner människor som gått här? I en bok läste jag att runt 120 000 besökare kommer hit årligen.
Bottenvåningen är alltså kyrkorum, mellanvåningen var magasin och övervåningen vakttorn eller försvarsanordning.

Det finns flera goda skäl att vila en stund och ”njutbetrakta” utsikten under tiden.

Den runda formen ska ha anknytning till Heliga Gravens Kapell i Jerusalem. Det måste varit en otroligt svår arkitektonisk uppgift att bygga en rund kyrka. Jag tror inte jag hade fixat det.
När det gäller taket var det inte först spetsigt. Från början var det platt eftersom det användes som försvarsplattform. Men när tiderna i slutet av 1200-talet blev lugnare gjordes taket om. Har du vägarna förbi Bornholm ska du definitivt besöka rundkyrkorna. Jag avslutar med lite kuriosa:
Mellan åren 1672 till 1700 var pastor Sode präst i denna rundkirke. I de tre andra var det hans tre bröder som var präster. Här i Østerlars kirke gifte sig Sode med änkan till kyrkans förra präst. Hon hette Malene. Min egen fantasi började spela upp en film om att de fick sju söner som blev präster i var sin rundkirke i Danmark. Eller var det sju döttrar…

Var och en har koll på sitt…

Publicerad den av
12

Jag minns i höstas när jag gladde mig över information om möjligheten att hitta orkidéer även på Bornholm. Visst förstod jag att Solveig på den lilla ön inte skulle kunna ta macrobilder på tjugotre olika arter, som hon gjorde på stora Gotland, men att det skulle finnas så många som femton olika arter var utmärkta ”plåster på såren”.
Jag läste vidare om blomsäsong och insåg att möjligheten fanns att stöta på så många som tre till fem arter på samma plats, under vår semestervecka i slutet av juni.

När jag läste ett reportage i Bornholms Tidende på nätet, med rubriken: Bølshavns saltmarker är ett orkidéparadis, längtade jag efter att Solveig skulle komma hem från jobbet så jag kunde visa på möjligheten.

Redan första morgonen drog vi iväg efter frukost med målet att hitta minst en vacker orkidé.
Allt gick som på räls. Vägbeskrivningen var klockren. Sväng höger innan det första huset vid den klippiga kusten.
Solveig verkar redan ha hittat minst en sort. Kanske är det den köttfärgade gökörten som blommar i juni? I den här trakten ska de ha violetta färger. Samma art kan dyka upp med vita och rosa blommor på andra ställen på Bornholm.

Om du har skaplig fantasi ser du en gubbe som har näsan i vädret och verkar ha extra koll mot land.

Det var blött därnere. Jag hade inga stövlar med på resan. Därför tog jag med min kamera och fikaväska mot en egen liten kulle. För på platsen däruppe hade jag sett en strategiskt placerad bänk. Ett perfekt läge för att ha koll mot havet, Solveig och…

”Vem är du? Du ska väl inte ta mina barn som jag har gömt i en skreva? Kan du titta åt ett annat hål tre sekunder så ska jag ta mig en titt i väskan och se om där finns något dejligt.” (halvdansk fågel) 😉

Solveig hukar sig ner, ställer antagligen in rätt inställningar och förhoppningsvis kan hon börja ”plåta” med sin kamera. Jag hade stenkoll på henne. Liksom fågeln. Men just då mest mitt älskade hav. Trist att det inte var sol. Då hade det varit när allt är som bäst. Första heldagen på semestern. Allt var möjligt och låg framför oss som ett oskrivet blad.

I detta tidsmoment var jag lyckligt ovetande om att en sådan här bild skulle hamna offentligt på vår gemensamma blogg.

En mycket njutbar plats. Jag är säker på att vi kommer att återvända hit fler gånger av olika skäl.

Lite extra färg kan behövas då och då. Tror du att vi gav upp så lätt? Nix. Trots att vi såg många spännande, vackra platser fanns ämnet orkidéer kvar på kvällskvisten när jag ägnade mig åt att tömma dagens bilder och lägga in dem på rätt kategorier, mappar och datum. Vi fingranskade informationen i den medförda blå pärmen och…

Några dagar senare var vi tillbaks på ”brottsplatsen” igen. Nu med målet att Solveig skulle vika direkt åt höger och sedan traska iväg på ängarna i det blöta mot…

Hon nådde de små berömda klippbassängerna. Vattenhål där solen förvandlat havsvattnet till sötvatten. Tyvärr konstaterade hon att vi nog kommit ungefär en vecka försent. Eller var det orkidéerna som kommit på besök en vecka för tidigt?

Vi bet i det sura äpplet. Denna gång. Aldrig att vi ger upp så lätt. Helst inte om det gäller ett återbesök vid denna kustpärla.  

Kuremøllens Venner

Publicerad den av
14

Visst är det trevligt när man ser gamla vackra kvarnar på landsbygden. Denna holländska kvarn såg vi när vi började närma oss det boende vi skulle ha under en vecka på Bornholm.

På Bornholm fanns fler möjligheter än i resten av Danmark. För på den lilla ön var det fri malning på artonhundratalet. Därmed kunde ”alla” bygga en kvarn och bedriva verksamhet. När dessutom affärslagen 1857 ändrades kunde i princip vem som helst och var som helst inrätta både kvarn och eget bageri.

Det lär ha etablerats många företag med kvarnar och bagerier på senare hälften av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. En av dem som tog chansen var Christian Sommer som 1861 byggde Kuremöllen i Östermarie. Resultatet blev en en väderkvarn med en mjölnarbostad och ett bageri.

År 1900 tog Christians son Emil Sommer över bruket. Sonen började direkt att modernisera. Först inskaffade han en motor. Sedan fortsatte det med många förbättringar.
År 1943 blev det sonsonen Christian som tog över stafettpinnen. I början av femtiotalet slutade han med bruksdriften, men fortsatte med bageriverksamheten fram till 1976.

Kvarnen ägs numera av Margrethe Sommer. (Startmannen Christian Sommer var hennes farfars far).
1978 grundades föreningen Kuremöllens Venner. Hatten av för deras syfte att bevara Kuremöllen. Föreningen har gjort massor av förbättringar genom åren.

När dörren är öppen är kvarnen öppen…
Familjen Lidèn hade otur vid det spontana stoppet. Kanske har vi vägarna förbi en annan gång. Här på bornholmuppochner handlar det nästa gång om ett fyrtårne.
Ledtråd: Det är ingen stackare som blivit av med en tå på foten. 😉

Bornholms Sommerfuglepark, Nexö

Publicerad den av
6

Det finns både fördelar och nackdelar med att återvända till något man besökt tidigare. När vi besökte Bornholms Sommerfuglepark för några år sedan tyckte vi nästan att fjärilarna var på gränsen till obehagliga eftersom de flög överallt och till och med landade på oss.
Den här gången såg jag fram emot att jag skulle kunna ta bilder av den ena vackra fjärilen efter den andra med mitt macro. Helt utan den vanliga otålighet som hör ihop med fjärilsfotografering. Här skulle de ju landa på Bosse och jag skulle helt lugnt kunna knäppa bilder på rad…

En klar fördel med att återvända är att det är lätt att hitta vägen när man känner igen sig.
Vi tog oss snabbt till rätt plats och kom fram precis efter att de öppnat. Det var inte direkt någon trängsel på parkeringen.

Vi insåg att vi för första gången skulle kunna utnyttja vår ålder vid biljettköpet. Alltså betalade vi 100 dkr var. Eftersom vi kom ihåg att det var varmt därinne hade vi valt tunna plagg i garderoben.

Trädgården utanför själva fjärilshuset gav mig känslan att jag skulle velat dra på mig ett par trädgårdshandskar och ”fixat till det” lite här och där.

Det går inte att förbereda sig på hur varmt och fuktigt det är när man kliver in innanför dörren. Efter bara några sekunder var våra kameralinser helt immiga. Som tur var hade jag en liten duk med mig som jag kunde torka av linsen med, med jämna mellanrum.

Obehagskänslan av alltför närgångna fjärilar behövde vi inte bekymra oss om. Snarare var det så att det kändes som om det saknades många av de fjärilar vi sett vid vårt förra besök.

Förutom fjärilar och fiskar såg vi även några små vaktlar och så mötte vi förstås landsköldpaddan Sofus, endast ca 50 år gammal.

Även en fjärilsfotograf måste till sist ge upp på grund av värmen och fukten. Totalt genomsvettig kändes det skönt att få komma ut i friska luften igen. Förstår kritiken som jag läst i många omdömen. Hela anläggningen känns lite ”bortglömd” och långt från sin glans dagar. För oss som trots allt lyckades fånga flera olika fjärilar på bild till slut så var det ändå ett helt okej besök, värt pengarna. Åker man däremot dit med förhoppning om att se tusentals fjärilar (tror faktiskt att jag läste det i en annons) då förstår jag att man blir besviken och känner sig lurad.


Vid vårt nästa inlägg kommer jag att presentera fjärilen: Chokolade Vinge.