Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi hittade på Helligdomsvej en smal avtagsväg innan Serpentinvägen och vek av mot höger. Antalet p-platser gick lätt att räkna på en hand. Vanligast är såklart att traska upp på slingrande stigar från bebyggelsen i Gudhjem. (Eller vika av från Serpentinvägen)
Vi befann oss alltså på det 48 meter höga och berömda klippmassivet Bokul på Bornholm.
Helt ensamma var vi inte på de branta sluttningarna. Så gott det gick försökte jag gömma mitt förmiddagsfika. 😉
Vi fick hålla till godo med utsikten ner mot bebyggelsen i Gudhjem och den ena hamnen. Hade det varit soligare och klarare väder hade vi kunnat se Christiansö i Östersjön.
Men jag njöt för fullt vid fikat på den strategiskt placerade stora bänken vid flaggstången. Panoramautsikten gick inte att klaga på. Jag insåg att det inte var så konstigt att Bornholms världskända och berömda målare Oluf Höst hämtade inspiration härifrån och flera av hans motiv målades på just denna plats. Oluf hade inte speciellt långt hit upp. Undra om han hade en egen favoritstig som han valde för att nå toppen?
Det finns flera anledningar att återkomma hit en mer solig och ljusare dag. Det ena föder det andra. Nyss lärde jag mig att det finns ett annat smultronställe på andra sidan ”stora vägen”. Där skulle Solveig kunna ta macrobilder på höga vackra näckrosor, som finns i en ljuvlig skogssjö, eller varför inte på en långsamt simmande karp…
Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.
Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…
Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.
Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.
Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.
Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.
En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.
Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken. Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.
Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.
Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?
Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.
Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.
Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på. Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.
Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”. Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤ Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.
Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉
När vi parkerade bilen utanför Allinge Rögeri såg vi direkt vad vi ville göra efter lunchen. Så underbart att det fanns en ”jämn” promenadväg med en fantastisk utsikt över havet alldeles intill parkeringen.
Här fanns bara ett dilemma: Vilket håll ska vi gå åt? Vi vill ju inte missa något.
Alla goda ting är tre: Solen lyste på oss. Vi var mätta och belåtna efter en god lunch och vi kunde njuta av utsikten mot klipporna och havet.
Varken Bosse eller jag kände för att vara lite mer våghalsiga, och ge oss ut och klättra, utan vi höll oss snällt på den jämna ”vägen”.
Tänk att den här lilla skönheten valde att växa just här. Förutsättningarna var förmodligen inte de bästa, men viljan var stark och då går det mesta.
Om du som läser det här någon gång kommer till Allinge så rekommenderar jag den här promenaden. Förutsatt att det inte blåser ”full storm” förstås. Hade vi kommit hit en av de andra, betydligt mer blåsiga, semesterdagarna kanske vi inte valt att gå just här.
Ibland får naturen bestämma och den mänskliga konstruktören får hitta lösningar som anpassar sig därefter. Smart!
Om någon undrar över vilket håll vi valde så är svaret att vi först gick åt höger, så långt det gick, och sedan vände vi, gick tillbaka och fortsatte åt det andra hållet. På så vis missade vi inte något. En fantastiskt fin promenad!
På papperet åkte vi till Bornholm på sensommaren och vände åter till fastlandet i början på hösten 2024. Det verkar stämma att öns somrar sträcker sig från mitten av juni och en bit in i september. Bornholm har många positiva smeknamn. Ett av dem är ”Södern i Norden”.
Vi valde samma ”pausplats”, som vi gjorde två gånger vid förra resan. Ett perfekt läge i utkanten av Rönne. Endast kvar en kort bilresa ner till Bornholmslinjen. Den fullpackade ”Den lilla blå” höll jag under uppsikt ”från bild nummer 7”. Under tiden gick Solveig iväg på en liten solorunda med kameran.
Här är några bevis på att blogginläggningsrubriken stämmer.
Vilken tur att jag är född med ögon i nacken. 😉 För det är så lätt hänt att stanna i njutningen av stillheten och betraktelsen både med ögonen och hjärnans behagliga tankar om en lyckad resa. Inte ville jag att någon skygg snubbe utan rent samvete skulle bryta sig in och ta vår smutstvätt. 😉 Tidigare hade jag tagit en egen promenad utan kamera åt andra hållet för att se vad det fanns för möjligheter att ta sig runt sjön, utan att förlora den med blicken.
Nästa gång lär vi inte åka förbi eller stanna till här på ditresan. Troligtvis inte på hemresan heller. Omväxling förnöjer. Men vi vill väldigt gärna behålla samma väderlek. Den dagen, den…
Efter frukosten gav jag mig ut på min första promenad hösten 2024. Den gjorde jag tillsammans med min gamla klasskompis, som menade att hon gjorde sin andra. (Matematik kan vara rättvist logiskt). För det tredje tycker jag du som är extra intresserad googlar det danska namnet på husfasaden.
Vilken av de fyra fasadfärgerna tilltalar dig mest?
Undra vad den morgonpigga mannen håller på med för söndags projekt? Jag kan inte utläsa vad det står på de två skyltarna. Hur många bloggbesökare missar mannen? En tankefråga till mig själv. 😉
Det gick att spegla sig i lugnet vid hamnen.
Vart leder krafterna från pedaltagen?
Själv läser jag de två olika orden som en sammanslagning. Då blir det för mig en briljant idé till ett bokmanus.
Två butiker som vi gärna besökt om vi varit där en annan tid/dag.
Jag uppskattade morgonljuset och skuggorna på fasaden, som kämpade om ”makten”. Det såg ut att bli en extra vacker dag. Vi hade mycket på agendan och drog oss hemåt.
Denna skällfria söta hund signalerade att vi endast hade en trappa kvar till vår lya.
Det gäller att passa på att upptäcka så mycket som möjligt när man stannat till med bilen. I Svenskehavn gick vi förbi den här vägen på väg ner mot havet. När vi gått längs havet en stund valde Bosse att stanna vid ”sitt älskade hav”. Jag gick tillbaka för att utforska vart vägen ledde. Lånar orden från Povel Ramel ”Följ mig bortåt vägen…”
Det känns alltid tryggt när en vandringsled är ”uppmärkt”. Då borde till och med jag kunna ta mig vidare utan att gå vilse.
Det visade sig att trots att vi var på Bornholm så blev den här vandringen en nostalgitripp bakåt i tiden och till olika platser i Sverige. Med risk för att upprepa något som jag berättat om tidigare… Som barn växte jag upp på en gård i Västergötland. Vi hade kalvar, kvigor och en ko. Det är något visst att se ett nötkreatur som ligger och idisslar. Det är liksom rogivande med det där tuggandet. Samtidigt som den tycks ligga där och begrunda livet.
Vi hade varken getter eller får, på vår gård. De får mig enbart att känna respekt. Horn är alltid horn och en ilsken getabock lär inte vara att leka med.
Så fick jag en liten skymt av havet igen. Dock ingen Bosse så han hade nog gått åt andra hållet.
Cikorian väcker många minnen. Dels från våra år med kaffekoppsmuséet i Ängalag då vi köpte frön utan att inse den självsår sig fritt… och dels från alla våra Gotlandsutflykter. Jag tycker att den är en fantastiskt vacker blomma att studera på nära håll. Det tycker nog den lilla blomflugan också.
Har man väl börjat att gå så kan man inte ge upp bara för att det plötsligt blir en lite mer utmanande stig. Det kan ju vara något spännande längre fram.
En ny utsikt mot havet till exempel och just då en liten, liten skymt av en blå himmel. Insåg att det nog var dags att vända om. Men även detta är en plats att återvända till i strålande solsken.
Det bästa med att gå tillbaka på en stig där man gått förut är att man vet att den leder rätt.
Nyponblom, även de ger mig nostalgiska minnen från många av våra utflykter. Dem har jag fotograferat många gånger förut. Men de förtjänar att få vara med på ännu en bild. Vilken tur jag hade! Bosse väntade vid bilen och så körde vi vidare…
Sedan delade vi på oss en stund. Bosse gick åt sitt håll och jag åt mitt. Jag med kameran i högsta hugg för att hitta trevliga hus.
Jag blir glad av sol och blå himmel och det är som om alla hus får ett lyft när solen ligger på från rätt håll.
Avslutar med ett par bilder från Svaneke hamn. De togs vid ett annat tillfälle när vi var i Svaneke på morgonen. Så här tomt på människor är det inte mitt på dagen… När vi bara vill fotografera och inte ska köpa något speciellt är det alltid en fördel att vara morgonpigga. Och får jag välja så tycker jag förstås att det allra bästa är om himlen är blå.
Om Bosse och jag får välja, när vi är ute på våra ”utflykter”, så vill vi helst ha blå himmel, sol och en behaglig temperatur, dvs inte för varmt och inte för kallt. På våra Gotlandsutflykter kunde vi vara mer flexibla och bytte dag om vädret inte var på vår sida. Nu när vi åker till Bornholm får vi finna oss i att när vi väl är på plats kan det hända att solen lyser med sin frånvaro och att himlen är alldeles grå. Det är bara att gilla läget.
I dagens inlägg vandrar vi runt med kameran i Svaneke. Det är tidig morgon. Detta gör att vi faktiskt är ganska ensamma om att vara ute på promenad i denna lilla vackra stad.
Visst är det fint med korsvirkeshus! Men att putsa fönster i detta huset är nog ingen hit… Jag hade något liknande en gång för längesedan när jag hyrde en lägenhet i ett församlingshem. Spröjsade fönster på insidan, emellan och på utsidan… 48 små rutor i varje fönster.
Bornholms Ismejeri & Kaffebar fick inget besök av oss under 2024, men vi lär återkomma till staden. Nästa gång ska jag definitivt göra ett besök här när det är öppet.
Det lilla smala vita huset skulle passa perfekt som sommarhus. Undra hur det ser ut på baksidan?
Titta vad som håller på att hända! Den grå himlen är snart ett minne blott!
Nästa fredag kommer jag att skriva om när vi vandrade runt i Svaneke under en alldeles blå himmel. Trevlig helg!
Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.
Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.
Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.
Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.
Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.
Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.
Yes!
Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.
Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.
Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.
Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott. Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 