Kategoriarkiv: Bornholm: På to ben

Helligdomsklipperne

Publicerad den av
8

En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.

Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken.
Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.

Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.

Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?

Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.

Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.

Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på.
Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.

Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”.
Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤
Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.

Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉

Vilket håll ska vi ta?

Publicerad den av
6

När vi parkerade bilen utanför Allinge Rögeri såg vi direkt vad vi ville göra efter lunchen. Så underbart att det fanns en ”jämn” promenadväg med en fantastisk utsikt över havet alldeles intill parkeringen.

Här fanns bara ett dilemma: Vilket håll ska vi gå åt? Vi vill ju inte missa något.

Alla goda ting är tre: Solen lyste på oss. Vi var mätta och belåtna efter en god lunch och vi kunde njuta av utsikten mot klipporna och havet.

Varken Bosse eller jag kände för att vara lite mer våghalsiga, och ge oss ut och klättra, utan vi höll oss snällt på den jämna ”vägen”.

Tänk att den här lilla skönheten valde att växa just här. Förutsättningarna var förmodligen inte de bästa, men viljan var stark och då går det mesta.

Om du som läser det här någon gång kommer till Allinge så rekommenderar jag den här promenaden. Förutsatt att det inte blåser ”full storm” förstås. Hade vi kommit hit en av de andra, betydligt mer blåsiga, semesterdagarna kanske vi inte valt att gå just här.

Ibland får naturen bestämma och den mänskliga konstruktören får hitta lösningar som anpassar sig därefter. Smart!

Om någon undrar över vilket håll vi valde så är svaret att vi först gick åt höger, så långt det gick, och sedan vände vi, gick tillbaka och fortsatte åt det andra hållet. På så vis missade vi inte något. En fantastiskt fin promenad!

En annalkande höst

Publicerad den av
8

På papperet åkte vi till Bornholm på sensommaren och vände åter till fastlandet i början på hösten 2024. Det verkar stämma att öns somrar sträcker sig från mitten av juni och en bit in i september. Bornholm har många positiva smeknamn. Ett av dem är ”Södern i Norden”.

Vi valde samma ”pausplats”, som vi gjorde två gånger vid förra resan. Ett perfekt läge i utkanten av Rönne. Endast kvar en kort bilresa ner till Bornholmslinjen.
Den fullpackade ”Den lilla blå” höll jag under uppsikt ”från bild nummer 7”. Under tiden gick Solveig iväg på en liten solorunda med kameran.

Här är några bevis på att blogginläggningsrubriken stämmer.

Vilken tur att jag är född med ögon i nacken. 😉 För det är så lätt hänt att stanna i njutningen av stillheten och betraktelsen både med ögonen och hjärnans behagliga tankar om en lyckad resa. Inte ville jag att någon skygg snubbe utan rent samvete skulle bryta sig in och ta vår smutstvätt. 😉
Tidigare hade jag tagit en egen promenad utan kamera åt andra hållet för att se vad det fanns för möjligheter att ta sig runt sjön, utan att förlora den med blicken.

Nästa gång lär vi inte åka förbi eller stanna till här på ditresan. Troligtvis inte på hemresan heller. Omväxling förnöjer. Men vi vill väldigt gärna behålla samma väderlek. Den dagen, den…

Höstens första morgonpromenad

Publicerad den av
16

Efter frukosten gav jag mig ut på min första promenad hösten 2024. Den gjorde jag tillsammans med min gamla klasskompis, som menade att hon gjorde sin andra. (Matematik kan vara rättvist logiskt). För det tredje tycker jag du som är extra intresserad googlar det danska namnet på husfasaden.

Vilken av de fyra fasadfärgerna tilltalar dig mest?

Undra vad den morgonpigga mannen håller på med för söndags projekt? Jag kan inte utläsa vad det står på de två skyltarna. Hur många bloggbesökare missar mannen? En tankefråga till mig själv. 😉

Det gick att spegla sig i lugnet vid hamnen.

Vart leder krafterna från pedaltagen?

Själv läser jag de två olika orden som en sammanslagning. Då blir det för mig en briljant idé till ett bokmanus.

Två butiker som vi gärna besökt om vi varit där en annan tid/dag.

Jag uppskattade morgonljuset och skuggorna på fasaden, som kämpade om ”makten”. Det såg ut att bli en extra vacker dag.
Vi hade mycket på agendan och drog oss hemåt.

Denna skällfria söta hund signalerade att vi endast hade en trappa kvar till vår lya.

Följ mig bortåt vägen

Publicerad den av
4

Det gäller att passa på att upptäcka så mycket som möjligt när man stannat till med bilen.
I Svenskehavn gick vi förbi den här vägen på väg ner mot havet. När vi gått längs havet en stund valde Bosse att stanna vid ”sitt älskade hav”. Jag gick tillbaka för att utforska vart vägen ledde. Lånar orden från Povel Ramel ”Följ mig bortåt vägen…”

Det känns alltid tryggt när en vandringsled är ”uppmärkt”. Då borde till och med jag kunna ta mig vidare utan att gå vilse.

Det visade sig att trots att vi var på Bornholm så blev den här vandringen en nostalgitripp bakåt i tiden och till olika platser i Sverige. Med risk för att upprepa något som jag berättat om tidigare… Som barn växte jag upp på en gård i Västergötland. Vi hade kalvar, kvigor och en ko. Det är något visst att se ett nötkreatur som ligger och idisslar. Det är liksom rogivande med det där tuggandet. Samtidigt som den tycks ligga där och begrunda livet.

Vi hade varken getter eller får, på vår gård. De får mig enbart att känna respekt. Horn är alltid horn och en ilsken getabock lär inte vara att leka med.

Så fick jag en liten skymt av havet igen. Dock ingen Bosse så han hade nog gått åt andra hållet.

Cikorian väcker många minnen. Dels från våra år med kaffekoppsmuséet i Ängalag då vi köpte frön utan att inse den självsår sig fritt… och dels från alla våra Gotlandsutflykter.
Jag tycker att den är en fantastiskt vacker blomma att studera på nära håll. Det tycker nog den lilla blomflugan också.

Har man väl börjat att gå så kan man inte ge upp bara för att det plötsligt blir en lite mer utmanande stig. Det kan ju vara något spännande längre fram.

En ny utsikt mot havet till exempel och just då en liten, liten skymt av en blå himmel. Insåg att det nog var dags att vända om. Men även detta är en plats att återvända till i strålande solsken.

Det bästa med att gå tillbaka på en stig där man gått förut är att man vet att den leder rätt.

Nyponblom, även de ger mig nostalgiska minnen från många av våra utflykter. Dem har jag fotograferat många gånger förut. Men de förtjänar att få vara med på ännu en bild. Vilken tur jag hade! Bosse väntade vid bilen och så körde vi vidare…

Bäst är ändå – när himlen är blå

Publicerad den av
4

För att slippa åka runt i Svaneke och leta parkeringsplats valde vi att parkera bilen på parkeringen vid Korshöje. Där fanns det gott om plats.

Vi njöt av en promenad i ett alldeles perfekt väder. Lagom varmt, härlig grönska, fågelsång och utsikt mot ett fantastiskt blått hav.

Vi fotograferade den lite speciella kyrkan både utifrån och inuti. Något som vi redovisat tidigare i bloggen. https://gotlanduppochner.com/?s=svaneke+kyrka&submit=S%C3%B6k

Sedan delade vi på oss en stund. Bosse gick åt sitt håll och jag åt mitt. Jag med kameran i högsta hugg för att hitta trevliga hus.

Jag blir glad av sol och blå himmel och det är som om alla hus får ett lyft när solen ligger på från rätt håll.

Avslutar med ett par bilder från Svaneke hamn. De togs vid ett annat tillfälle när vi var i Svaneke på morgonen. Så här tomt på människor är det inte mitt på dagen…
När vi bara vill fotografera och inte ska köpa något speciellt är det alltid en fördel att vara morgonpigga. Och får jag välja så tycker jag förstås att det allra bästa är om himlen är blå.

Ibland är himlen grå…

Publicerad den av
10

Om Bosse och jag får välja, när vi är ute på våra ”utflykter”, så vill vi helst ha blå himmel, sol och en behaglig temperatur, dvs inte för varmt och inte för kallt. På våra Gotlandsutflykter kunde vi vara mer flexibla och bytte dag om vädret inte var på vår sida. Nu när vi åker till Bornholm får vi finna oss i att när vi väl är på plats kan det hända att solen lyser med sin frånvaro och att himlen är alldeles grå. Det är bara att gilla läget.

I dagens inlägg vandrar vi runt med kameran i Svaneke. Det är tidig morgon. Detta gör att vi faktiskt är ganska ensamma om att vara ute på promenad i denna lilla vackra stad.

Visst är det fint med korsvirkeshus! Men att putsa fönster i detta huset är nog ingen hit… Jag hade något liknande en gång för längesedan när jag hyrde en lägenhet i ett församlingshem. Spröjsade fönster på insidan, emellan och på utsidan… 48 små rutor i varje fönster.

Bornholms Ismejeri & Kaffebar fick inget besök av oss under 2024, men vi lär återkomma till staden. Nästa gång ska jag definitivt göra ett besök här när det är öppet.

Det lilla smala vita huset skulle passa perfekt som sommarhus. Undra hur det ser ut på baksidan?

Titta vad som håller på att hända! Den grå himlen är snart ett minne blott!

Nästa fredag kommer jag att skriva om när vi vandrade runt i Svaneke under en alldeles blå himmel. Trevlig helg!

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Publicerad den av
10

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Publicerad den av
12

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Ett uns av kyststien

Publicerad den av
11

Från Vigehavn hakade vi på kustlinjen. Det är en led som går runt Bornholms kuster och är ungefär 12 mil lång. Tur den går att gå i uppdelade etapper. Tror även det är okej att springa. 😉

Detta ska vara en av öns vackraste kuststigar. Nästa gång hoppas vi det är fint väder. Då kommer definitivt en ryggsäck vara fylld av ät och drickbart.

Detta är norr om Svaneke. Om vi fortsatt ungefär 2 kilometer hade vi kommit till vackra Listed, som vi redan haft med i bloggen några gånger. (Vacker solnedgång, utomhuskonst, fiskehamn och världens längsta skuggmänniskor.) Men denna gång tänkte vi bara gå till vi kände de första vattenstänken från ovan.

Grind, bänk och slingrande stig. Det förstnämnda FÅR du snabbt här under en förklaring till.

Fåren höll på med sin frukost. Själv sa jag varken Bu elller Bä för att störa.

Jag får aldrig nog av att få en dos av mitt älskade hav med alla sina temperament.

Här någonstans kom de första tecken på något blött som kom uppifrån. Kamerautrustningen behövde skyddas. Bäst att vända.

Du som var med på förra inlägget minns säkert det gula huset från hamnen. Här syns det mer av det och av andra hus, som inte syntes nerifrån Vige havn.

Den lördagen föll mycket regn under flera timmar. Vilken tur att det finns inomhusaktiviteter. För efter vi varit hemma i lägenheten några timmar stack vi tillbaka till Svaneke och åt lunch på fiskeriet. Därefter försökte vi hitta en p-plats så nära X som möjligt för att inte bli dyngblöta. Kan du gissa vart vi styrde stegen? Svaret kommer i nästa och antagligen i ett inlägg till.