Kategoriarkiv: Bornholm: Historisk sted

Gudhjem lite bakåt i tiden

Publicerad den av
12

Redan under forntiden var Gudhjem centrum för en del av östersjöhandeln. Till den lilla staden seglade man med olika slags varor och det var här fisken landade. Exempelvis har fornfynd visat att det funnits stora boplatser i Gudhjem under järnåldern.

Staden Gudhjem hade under en lång tid många glansdagar, med besök av rika köpmän och dessutom fanns det rikligt med fisk i den lilla staden. Köpmän från Hansan kom hit framför allt för överflödet av sill.

Under några tuffa år förändrades det mesta i staden. Orsaken var den hemska pesten som drabbade ön 1653-1654. Dåtidens stad dog i det närmaste ut och staden förlorade därmed sina stadsrättigheter. De närmaste tjugofem åren vågade ingen flytta hit längre. Då kom verkligen solen bakom moln i Gudhjem.

De som till slut ”bröt isen” kom framför allt från Skåne och Blekinge. Snapphanar och andra dansksympatisörer från skånska kriget satte ny fart på livet i Gudhjem.

Det blev ättlingar till dessa skåningar och blekingebor som återigen satte fart på ruljangsen i Gudhjem. De hade beskådat hur engelska legosoldater hade rökt sin sill i små skorstensugnar och började apa efter. Det allra första sillrökeriet byggdes i byn Gudhjem 1866. Sedan gick det fort. Till slut hade nästan alla hus i byn ett eget rökeri. På sommaren röktes det sill. På vintern handlade det mest om rökt korv.

Det måste varit många glansdagar fram till det dystra som hände i september 1872. Stormfloden har vi skrivit om tidigare. Aldrig förr hade Östersjön drabbats av en sådan ruskig storm.

Jag avslutar med en modernare historisk milstolpe, som troligtvis inte så många turister känner till. För under åren 1916 till 1952 var Gudhjem ändstationen för järnvägslinjen mellan Aakirkeby-Almindingen-Gudhjem. För att vara vitsig kan jag som slutord nämna att det finns två ”spår” kvar från den epoken:
A) Stationsbyggnaden som är kulturminnesmärkt.
B) En vändskiva som fortfarande kan ses. Den behövdes eftersom det fanns tre sammanhängande spår.

En vit bulldogg och en prinsessträdgård

Publicerad den av
15

I Charlottenlund grundade Stephan Peter Nyeland 1875 Danmarks första trädgårdsskola. Han döpte den berömda skolan till Vilvorde i Ordrup Krat. Namnet kom från en belgisk stad, där hans fru var född. Marie Isabelle Caroline Willems Raman kom från en god katolsk familj. Hon var dessutom nära vän med prinsessan Marie av Orlean, som var gift med Christian IX:s yngste son Valdemar.

Det började inte bra. Redan några månader efter invigningen brann skolan ner. Men det är inte dumt att ha bra kontakter. Kung Christian IX som sett lågorna från sin tjusiga balkong på Bernstorff slott såg till att skolan snabbt byggdes upp igen.

Pssst! Haven betyder trädgård på svenska.

Nu undrar du läsare såklart vad detta har med Bornholm och Gudhjem att göra. Lugn i stormen. Här kommer pusselbitarna i min makliga takt. 🙂
Åren och framgångarna på en annan dansk ö flöt på. Men 1905, 30 år senare tvingades tyvärr Nyeland att lämna skolan på grund av sviktande hälsa.

Liksom många andra med ekonomiska möjligheter hade Nyeland sommargästat Gudhjem på Bornholm. Han hade även besökt svenska ön Gotland, där han blivit fascinerad av Botaniska Trädgården. Kan de kan jag, tänkte han kanske?

1903, två år innan Nyeland slutade på trädgårdsskolan, köpte han ett hus på Bokuls sluttning i Gudhjem. Dessutom fick han, så länge han levde, av Gudhjems Hamnkommission och Gudhjems Bergkommission en stor trädgård. Denna döpte han till Prinsessehaven (Prinsessträdgården). Namnvalet var en fin geist till fruns väninna, prinsessan Marie. Marie i sin tur tackade genom att ge honom en vit bulldogg. Jag ser just nu den fina hunden på en egen stol på ett svartvitt fotografi.

Spännande träd och exotiska växter planterades, med Botaniska Trädgården i Visby som förebild.
Hans egna ord: ”… Jag ville i likhet med vad jag sett i Visby på Gotland, plantera en samling sällsynta växter och vårda dem, så att den kunde vara av samma ära för Gudhjem och Bornholm som planteringen i Visby är för gotlänningar och särskilt för Visbyborna och de utländska besökarna där…”

Nyeland satte dit en fin grind med lås. Han gick själv dit och öppnade och låste. Trädgården var öppen på söndagar och helgdagar. ”Eftersom barn i vuxens sällskap inte orsakar skada, vilket har visat sig ha hänt vissa dagar då trädgården var öppen på grund av reparationen av grinden försommaren 1906”.
Detta är ett utdrag från ett brev till Hamnkommissionens styrelse som tydligen vill att det ska vara öppet varje dag och natt. Det var trots allt Nyeland som själv påkostat allt planterat.

Det blev inget lyckligt slut. Stephan Peter Nyelund tröttnade. Istället flyttade han till grannön Christiansö. Där bodde han i det gamla bryggeriet fram till sin död 1922.

Det hade varit intressant att jämföra Nyelunds prinsessträdgård med ”Botan”, som vi uppskattade att besöka under våra fem Gotlandsår.
Vi fortsatte på två ben tillbaks till ”Den lilla blå”, som stod parkerad vid Gudhjems reservhamn. Jag ser nu med mina bruna ögon taket på vår fyrhjulade kompis. Undra vad som rör sig i bilars tankar? Hur många hjärnceller har…? 🙂

Fotnot: De personliga Nyelund-replikerna är från skrift från Bornholms Historiska Förening.

Hestestene

Publicerad den av
19

Nu hade vi nått fram till Salene Bugt och kunde ana vårt egentliga etappmål. Förutom att njuta av havet och klipporna. Sedan älskar vi dessutom hemskt gärna, att det dyker upp nya oväntade platser längs trippen. Eller en spännande dansk skylt som leder oss till…

Ute vid klippkanten står fyra stora bautastenar. Kvartetten kallas för Hestestenene. (Häststenarna) Ner till havet är det ungefär 34 meter.

Det är lätt att tycka om denna kuststräcka. Helst i fint väder. Men du såg på de två första bilderna, att det längre fram snabbt börjat dyka upp mörkare moln. På tal om ”mörker” vilken av dessa tre sorgliga historier håller du för mest sann?

A) Enligt en sägen ska denna plats varit en offerplats för vikingarna. Av något skäl offrade de levande människor, som antagligen puttades nerför stupet. En resa på trettiofyra meter, som ingen borde utsättas för.
B) En annan mer medmänsklig sägen nämner istället att vikingarna reste stenarna som ett minne för personerna, som aldrig kom tillbaks levande från havet.
C) Ett nygift par åkte hästdragen vagn längs kusten och hamnade plötsligt i tät dimma. Kusken såg inte klippan… Endast de skräckslagna hästarna klarade sig.


Stenarna är därmed en symbol för de skrämda hästarna.

Jag hoppas B som i Busiga Bosse är den enda sanna berättelsen.
Nu vände vi på ”klackarna” och gick tillbaka mot Gudhjem. Vi hoppades hinna med att besöka två platser, som vi gått förbi på hitvägen.

Ps. Jag läste på sajten Rundt i Danmark att det ska finnas runt tusen bautastenar på Bornholm. Känns som en alltför stor mängd. Vi får räkna dem. Jag lovar att inte spraya tal på dem. 😉

Madsebakke

Publicerad den av
9

Här har vi varit förut… var min första tanke då vi parkerade den lilla blå på parkeringen. Skillnaden var att vi inte kom längre än till parkeringen den gången… Nu gick det bättre!

Vi reser, i fantasin, nästan 4000 år bakåt i tiden och hamnar på bronsåldern.

Så här efteråt har vi konstaterat att det finns ett hällristningsfält till, en bit ifrån detta. Det får bli ett besök där nästa sommar. Flera gamla stenbrott i området gjorde att två hällristningsfält förstördes.

På lite avstånd ser det ut som vilka släta berghällar som helst. Nästan lite tråkiga. Men tittar man närmare så…

De 14 olika skeppen vid Madsebakke har ristats in under många år. Det här är troligen det äldsta.

Skeppet var det viktigaste transportmedlet under bronsåldern. Skulle man få tag på brons behövde man ett skepp. Inte så konstigt då att man valde att rista in just skepp.

Visst är det spännande att fundera kring hur bronsåldersmänniskorna tänkte. Tydligen var skeppet även en religiös symbol – solens resa över himlen eller en resa till dödsriket?

Det här skeppet funderade jag lite extra över… ?

Andra heliga figurer; fotavtryck och hjulkors. Med en stor portion fantasi kan man strosa omkring på Madsebakke och leva sig in i hur det var på bronsålder, Fast ändå inte… Det är svårt att tänka sig in i hur det var att leva här för så länge sedan.

I finrummet på Melstedgård

Publicerad den av
6

Melstedgård har ett stort boningshus med många rum. När vi sett färdigt i köket och sovrummen fortsatte vi till finrummet. En mysig hörna med kakelugn. Den såg inbjudande ut.

Finrummet bjöd mig på många nostalgiska minnen från min mormor. Hon hade också en chiffonjé. Små spännande lådor och ett litet skåp i mitten. Däremot har jag aldrig förut sett en chiffonjé med ett stort överskåp. Vad förvarade man där?

Som jag sökt på ordet ”Skudsmaalsbog”. Vet inte om jag blivit så mycket klokare av mina sökningar. En tom bok som man själv skrev in anteckningar i. Som en kombination av en dagbok och en kalender, kanske.

Vilken vägg hittade jag den här tavlan på? Det tycks inte vara i finrummet med tanke på väggfärgen. Jag kände i alla fall igen den eftersom jag äger en likadan. Just nu står min tavla nedpackad någonstans tillsammans med en liknande med jungfru Maria.

Minns inte riktigt vilket rum vi såg den här byrån i heller. Däremot kan jag, om jag blundar, se en identisk ”kopia” som stod i mormors kök. I den tredje lådan förvarade hon sin handväska. När jag var en fattig student på besök hos henne slutade det alltid med att hon uppmanade mig: ”Gå och hämta min väska…” När jag gjort det tog mormor fram sin portmonnä och gav mig ett rejält tillskott till min lite skrala kassa. Så mycket omtänksamhet och kärlek det låg i de pengarna.

Spinna har jag aldrig fått lära mig, men en spinnrock är jag ägare till. Vet inte om Bosse är så glad åt det, men nu har den fått en plats på vår inglasade balkong. Min spinnrock har rötter långt bak i tiden eftersom den tillhört min mormorsmor. Den har en likadan sliten fläck där en energisk fot trampat och spunnit tusentals meter garn.

Vi avslutar i ”Bedst Forstuen”. Denna ingång användes på söndagar av prästen och andra gäster. Husets dagliga ingång ”Forstuen” fanns i andra ändan av huset. Om du kommer till Bornholm under vår, sommar eller tidig höst rekommenderar jag varmt ett besök på Melstedgård. På bornholmsmuseum.dk kan du läsa mer och se deras öppettider.

Hammeren Fyr

Publicerad den av
13

Det är sådana här spännande rutter som jag är svag för och som gör Solveig lätt schack matt. Jag hade i hemlighet läst om får som behövde hjälpas av vägen och såg att den smala vägen inte passade för ett möte med ett brett fordon.
Men vi tog oss tryggt upp till parkeringsplatsen. Hit ska vi återvända när det är vackert och klart väder. Dumt nog tog vi inte på oss extra klädesplagg. Därför bara en kort uppfriskande promenad för att kolla in läget runt vårt huvudmål.

Hammarens fyr på Stejlebjerg har varit bemannad från 1802-1990. Lyshöjden var 85 meter. Tyvärr var det ofta rejäl dimma i just denna trakt, som gjorde att fyrljuset inte alltid syntes utifrån havet. Därför byggdes som säkerhet en fyrplats till. Numera är denna fyr i rätt väder ett utmärkt utsiktstorn. Det ska gå att se till Sandhammaren på Österlen. (37 km dit)

Denna fyr lags i beslag av tyskarna när de ockuperade Bornholm under andra världskriget. Vid fyrtornet hade de bra koll på havet, tjugofyra timmar om dygnet. De byggde upp en varnings- och radaranläggning och baracker för sitt manskap. Det var säkert ingen bornholmare som vågade sig hit för att spana på aktiviteterna. Eller så fanns det några få som vågade.
Jag har tidigare skrivit om det sorgliga, när resten av Danmark firade stort freden överallt var det fortfarande krig på Bornholm. Ryssarna bombade därför rejält i både Rönne och Nexö. Till slut fick tyskarna som var här vid fyren ge sig när den ryske 27:årige officeren Erastov Nicolai Eastovich ankom till Hammeren Fyr med sina 150 soldater.
Jag avslutar det krigiska med att berätta att Eastovichs dödsorsak var mycket mystisk. Tre olika orsaker nämns. A: Han dog i en skjutolycka. B: Han kallades hem. C: Han fick ett hjärtstopp.

Två fjärdedelar av fredliga familjen Lidén utmanade istället de svängda trapporna.

Vi tog paus för att glutta ut från insidan av fönstret.

Undra om tiden upplevdes gå extremt långsamt under nattpassen? Det måste varit ett lysande och blinkande nattarbetsjobb.

Det var ruggigt kallt därute. Självklart gör vi ett återbesök i ”rätt väder”. Kanske i samband med att vi besöker den andra fyren på Hammerknuden.
Det går på bilden skymta havet på andra sidan ön.

Eftersom jag inte upptäckte någon hiss fick det bli samma väg tillbaka.

Undra om det funnits några sällskapssjuka fyrvaktare genom historien? Numera är huset privatägt, men det ingick i köpet att allmänningen skulle ha fortsatt möjlighet att gå in i tornet. Det var vi tacksamma för.

Melsted – en resa bakåt i tiden

Publicerad den av
6

Boningshuset på Melsted såg inbjudande ut i solskenet. Ett korsvirkeshus som byggdes 1801. Vi var inte helt säkra på om vi fick gå in där, så jag gick och frågade. Vilken tur! Vi var välkomna att ta oss en titt även därinne.

Det var verkligen ordning och reda på allt. Skålar, kannor och krukor i prydliga rader. Lätt att tänka sig tillbaka till en tid då allt på en gård togs om hand på bästa sätt. Jag är uppvuxen med samma tänk. Kanske blir det så när man har en gård. Det skulle saftas, syltas och konserveras. Det vi inte själva behövde plockades och gavs bort till släkt och vänner som ville ha.

Det här köket hade jag gärna flyttat in i direkt. Tänk att kunna slå sig ner vid vävstolen och väva en stund när det blev tid över. Kökslampan gillar jag skarpt!

Vår vävstol sattes upp på min mormors vind. Där satt jag på sommaren och vävde mattor. Att väva är en sysselsättning som jag ska ta upp när jag blir pensionär. Det är vilsamt att se hur en matta växer fram, inslag för inslag. Det hände att jag inte blev nöjd – då var det bara att ta upp och göra om…

Spartanskt! Kanske ett rum för tjänstefolk?

Trångt och inte så mycket plats för något mer än sängar i det här sovrummet.

Jag lär mig nya saker varje gång jag googlar. Läser att den blå färgen på väggarna var till för att hålla flugorna borta. Läser också att det var ovanligt med dubbelsäng på 1860-talet. Sängarna brukade stå i vardagsrummet.

Ett par stövlar med rejält höga skaft får avsluta dagens inlägg. Undrar hur det gick att gå i snö med sådana sulor? Gissar att det var ganska halt… Nästa fredag kommer jag att visa upp de lite ”finare” rummen. Välkomna åter!

Melstedgård

Publicerad den av
10

Eftersom jag är uppvuxen på en gård, som brukades av mormor och morfar redan på 1920-talet, blev det en del nostalgiska känslor när vi vandrade runt på Melstedgård. Jag kände igen många av redskapen.

Att åka hölass var kul när jag var barn, men lite läskigt när det svajade som värst där man satt längst däruppe. Det här ser mer ut som ett halmlass. Halmlass åkte man inte i eftersom de var alldeles för vassa och stickiga.

För den som gillar traktorer finns det några olika att välja på.

De tre första saknar störtbåge och ska man ut och köra med dem finns en stor säkerhetsrisk. Vet inte vad det finns för danska regler om detta. Ovanstående traktorer är förmodligen mest utställningsobjekt.

Är detta den första tankvagnen? Eller bara en väldigt stor tunna på hjul?

Informationstavlor är bra. Ännu bättre är det när jag fotograferar dem eftersom jag tycks ha en viss förmåga att glömma saker som jag läst (även om jag i det ögonblick jag läser tror mig om att jag ska komma ihåg allt.)

De som jobbade på museet var klädda i tidstypiska kläder. Det kändes nästan som att vi åkt bakåt i tiden när vi traskade runt där.

Mjölkkrukor användes för att frakta mjölken i. I Sverige användes de fram till 1970-talet då de ersattes av tankbilar.

Gissar att det här är en gammal slipsten. Den påminner starkt om den slipsten som stod hemma på gården och som jag vet att pappa använde lite då och då.

En separator, vad är det? En smart uppfinning för att separera grädden från mjölken. Gustav de Laval läste en tysk artikel och fick en idé. Han blev så småningom en av Sveriges mest produktiva uppfinnare. Hans tidiga separatorer är numera samlarobjekt.

I vårt nästa inlägg blir det besök hos djuren i Melstedgård. Välkomna åter!

Nu skedde det

Publicerad den av
16

Vi vinkade avsked till den strategiskt placerade kvarnen och tog oss över vägen. Val av bloggrubrik var busenkelt, med tanke på den jag hade den 4:e augusti: NU SKULLE DET ÄNTLIGEN SKE.

Vi slapp se skylten LUKKET. Istället kunde vi betala entré och kliva in i en värld från förr. Den klassiskt halmtäckta gården är från 1700-talet. Här finns det sevärda utställningar som skildrar bornholmskt lantbruksliv från förr. Allt var mycket välordnat.

Vi bestämde oss för att ta en inledande promenad i solskenet runt ägorna och husen. Försökte bilda oss en historisk uppfattning om hur det kunde ha sett ut just här för länge sedan. Hade de tid och ork för att sitta ner vid ett trädgårdsbord och njuta av blommor, växter, mat och dryck? Eller slängde de i sig något som gav kraft till att orka sig igenom ännu en arbetsdag med åtskilliga projekt, som aldrig tog slut? När blev ordet projekt en vardagsterm? Definitivt inte då. Termen utmattningssyndrom behövde de inte ens klia sig i huvudet av.

Vi hade gått ett varv och det var dags att kliva in på innergården.

Nu var frågan var vi skulle kliva in först? Mycket spännande låg framför oss den närmaste timmen.

Här får du en vink om vad Solveig ska visa upp i fredagens inlägg. Välkomna åter.

Det kunde gått illa

Publicerad den av
15

Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.

Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…

Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.

Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.

Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.

Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.