Ibland är det intressant att ta reda på vad ett namn betyder eller hur en plats fått sitt namn.
I det här fallet berättas i boken ”Bornholm i sikte” (Isaksson och Hallgren) att det var Fredrik VII som lät plantera en lund, omkring 1850, och att den uppkallades efter hans maka Louise Danner. Om det nu bara hade varit vilken liten skog som helst tror jag att de flesta hade åkt förbi utan att lägga märke till den. Men så är det förstås inte…

Här finns nämligen Bornholms näst största bautastenssamling. Vi glömde att räkna hur många bautastenar det fanns. Det borde vi ha gjort, eftersom uppgifterna om hur många de är varierar från ett femtiotal upp till ett sjuttiotal. Tydligen har det funnits fler från början än vad som finns kvar idag.

I en annan av våra böcker ”Bornholm” (Tynderfeldt) läser jag att bautastenarna säkert restes i ett öppet landskap för att de skulle synas på långt håll. Där står det också att platsen inte blivit utgrävd och att man därför inte vet varför stenarna restes. Om Wikipedia har rätt så tror man att anläggningen uppfördes redan på brons- eller järnåldern.

En sommarkväll i juni, då solen lekte tafatt med oss mellan träden och stenarna, skapades en trolsk stämning när vi vandrade runt. Det här borde vara den absolut bästa platsen att besöka för den som vill ha inspiration till att skriva sagor eller fantasifulla barnböcker.

Vet du förresten vad en monolit är? Om du är lika okunnig om ordets betydelse, som jag var för en stund sedan, kan jag berätta att monolit är en synonym till bautasten eller ett hugget stenblock. Googlar jag vidare så ser jag att ordet kan användas även i andra sammanhang men det behöver vi inte gå in på här.

En del stenar ser helt enkelt ut som ja… stora stenar. Andra har sina egna former och påminner oss nästan lite om raukarna som vi åkt runt och fotograferat på Gotland.

Mest fascinerande är väl hur människorna som reste dem en gång för flera tusen år sedan både lyckades med att få upp dem och dessutom gjorde ett så bra jobb med att ”fästa dem” i marken att de fortfarande står kvar. Många av dem är ungefär 2,5 meter höga så det är inga småstenar vi pratar om. Nu blev jag förstås genast nyfiken på vad en så stor sten kan väga.

Idag ägs platsen av Jägersprisstiftelsen (367ture.dk). Insåg när jag googlade och såg bilder som var tagna tidigare på året – att hit måste vi återvända en vår när vitsipporna blommar.