Profilbild för Okänd

Om http://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Svaneke Köpmandshandel

Här kommer 2025 års första blogginlägg. Platsen är Bornholms östligaste punkt och troligen öns mest eftertraktade semesterort – Svaneke. Vi hade spetsat in oss på högerflanken.

Respekt för ”Anno 1836”. Det börjar närma sig tvåhundra år. Tiden går fort. Även här är byföreningen ”Svanekes Venner” inblandade. Vad mycket gott den föreningen ”står” bakom.

Denna tidiga morgon var vi fönstertittare. Bra på många sätt. Vi hinner få oss en glimt av vad som är intressant att utveckla under kommande ö-besök. Den här nostalgiska butiken kommer vi definitivt att besöka. Någonstans läste jag att tiden här har stannat någon gång omkring 1950.

Vi kommer definitivt att köpa 2-3 påsar med olika tesorter. Åtta stycken sorter ser jag på bild på vårt skrivbord. Vilka hade du köpt av dessa namn?
1. Bornholmer Te, 2. Aften Te, 3. Morgonduft, 4. Havtorn Te, 5. Ett med kanelsmak,
6. Kaerlighetste, 7. Trolde Te och 8. Jule the? Mitt svar är nummer 3, 6 och 7.

Precis som te ska dra en stund kan jag se oss sitta här en ljuvlig stund och njuta av livet, utsikten, dryck och ätbart. På hemmaplan är den inre utsikten däremot inte lika njutbar längre. Skönt att inse att det inte är NÄSTA år som vi ska flytta. 😉 Vi hoppas slippa slutstress, som vi råkade utför både i Visby och Ystad. Ändå hade vi börjat i god tid och trodde att vi låg väldigt bra till.

Ps. Vi nämner med omsorg vad vi vill skriva här offentligt på bloggen. För egentligen handlar det ”bara” om Bornholm, Gotland och Skåne. Ändå undrar jag om ”Den lilla blå” längtar lika mycket som jag? Vilken fin julklapp vi och han fick på mobilen den 24:e december. Skönt när sanningen segrar. Vår överklagan på felaktigheterna med betalningsboten godkändes. Pengarna är tillbaks i vår börs.

Hypolimnas Bolina – Stor Ægvinge

Nyss hemkommen från julhandling på Maxi tar jag en stunds vila från juljäktet och återvänder till sommarminnen, 2024, från Bornholms Sommerfuglepark…

När vi kom in i den tropiska värmen reagerade jag på att vissa buskar var så ”sönderätna”. Ganska snart upptäckte jag orsaken. Till vänster i bild, där skärpan bestämde sig för att hamna, satt en fjärilslarv. När jag tittade mig omkring såg jag att den hade många släktingar som alla glatt smaskade i sig av de gröna löven.

Låt oss titta lite närmare på fjärilen istället. Med hjälp av broschyren som vi fick och lite sökande på Google har jag lyckats komma fram till att detta är en Hypolimnas Bolina. På danska heter den Stor Ægvinge (i broschyren finns även Lille Ægvinge). Det verkar inte finnas någon svensk översättning av namnet, men æg betyder ägg.

Tidigare fjärilar som jag skrivit om har haft betydligt mer färg, men även denna ingår i familjen Praktfjärilar. Nu när jag går igenom bilderna upptäcker jag att det finns olika varianter. Den här har fått nöja sig med blå prickar.

Den här har både blå prickar och fläckar i betydligt starkare blått.

Här är de blå prickarna knappt synliga.

Den här drog vinstlotten och fick verkligen färg på sina vingar.

Men även utan den blå färgen har vingarna ett fantastiskt mönster och snygga ”langettkanter”.

Great Eggfly Butterfly är det engelska namnet, men mest gillar jag det namn den har på Nya Zeeland. Där heter den Blue Moon Butterfly. Läser också att blå färg på en fjäril bland annat kan symbolisera glädje. Det passar ju bra eftersom det är precis det jag känner just nu. För ett år sedan opererades jag för bröstcancer. I torsdags när jag var på årskontroll fick jag det glada beskedet att allt ser bra ut. Så tacksam!

Avslutar med en bild på en av de mest fantastiska blommor som finns, en Kristi Korsblomma, även den i blått. Hoppas att ni alla får vara friska och att ni får en riktigt skön och vilsam Julhelg och ett Gott Nytt år!
Kram från Solveig

Ude vid Verdens Ende…

När man tar sig fram längs Skovvej i Svaneke hamnar man vid Verdens Ende. Här ligger fyren som vi lagt in tidigare. En bit söder ut finns en stor populär camping.

En enkel förklaring är att underbara Svaneke omges längs vattnet av två gamla fiskelägen och naturhamnar; Vige Havn i norr och Hullehavn här i söder. Sanden är grov och havsbotten består av sten och klippor. Från början fanns ingen strand här. För att glädja campingens gäster fyllde de därför på med gissningsvis hinkvis med sand. 😉

Följande text läste jag på danska i en bok: ”En sommardag er Hullehavn et af de bedste steder på jord.”
I en annan bok, som då och då har en lista över de fem bästa sakerna av olika ämnen, stod liknande ord. Här gällde det alltså de fem bästa badställena. Hullehavn står först av de fem ej rangordnade platserna.

Vi lämnade ungdomarna som troligen firade första sommarlovsdagen. Vi bestämde oss för att fortsätta längs kusten och njuta av inloppet till Svaneke havn.

Kanske känner du igen lite från tidigare inlägg. Nu från en annan synvinkel. Vilken tur vi hittade tillbaks till ”Den lilla blå” som stod parkerad rätt nära fyren.

Snogebaek åkte vi inte genom…

…utan ner till.
I närheten av det mysiga gamla fiskeläget med den underbara långgrunda stranden, bodde vi första gången som vi besökt Bornholm. Då hyrde vi en stuga i Balka, en liten bit norr ut. Cyklarna var med och det gick snabbt att trampa ner till Snogebaek. När vi blev fyra (hur gick det till?) bodde vi också nära, då i sydspetsen Dueodde. Därför har det blivit en trevlig tradition att besöka Snogebaek. Vi har föremål kvar i vårt bohag som är inköpta här.

Vi delade snabbt på oss. Solveig gled in i en sommarbutik med damkläder. Jag försvann iväg med kamera och ljust humör.

Mycket var sig likt sedan tidigare besök, men det fanns även förändringar. Jag saknade exempelvis en chokladaffär.

När vi några månader senare, i år, gjorde gjorde ett återbesök i gamla rögeriet var det öppet i nummerbutikerna. Minns att det såldes bland annat kläder.

Kanske hinner du googla, eller vet före mig exakt vad levertran är för någonting. Jag tror jag har en aning om det.

Röda eller gröna dörren? Tankarna gick till hon med de gröna ögonen. Undra hur mycket tid som gått sedan vi delade på oss? Vi bestämde ingen plats. Hinner jag? Jag lät fötterna bestämma. Givetvis blev det en tur ner till havet. Jag blickade mot båda hållen och jag minns gamla dopp, boulespelande i den läckra sanden och när bruna ögon mötte gröna ögon i årets minigolffight. Ägarna till de bruna ögonen fick ge sig denna gång och lämna över vandringsbucklan med varje års segrar inpräntade.
Skulle jag även hinna med att ta den hundra meter långa bryggan ut till hamnen? Jag lät än en gång benen bestämma. De drogs som till en magnet och det var bara att hänga på. Lite dåligt samvete började dyka upp. Trots att bilnycklarna kändes genom högerbyxfickan. 😉 Därför blev det bara ett fåtal bilder därifrån, som jag sparar till ett senare inlägg/besök här, då vi gick ut båda två. Samma sak med ett pyttelitet museum som vid mitt egna besök hade besök av två ungdomar, som satt och tittade & lyssnade på en historiefilm.

Perfekt. Hon kom ut från en butik när jag kom tillbaka till stråket. Hade säkert inte saknat mig en nanosekund. 😉 Sedan följde jag med in i några nostalgiska butiker och det blev några inköp. Hatten av för Snogebaek. ❤

104. Hästgatan

Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤

Fotnot:
Undra hur många gånger som vi traskat i den här välkända ”Visbybacken”? Ibland bara i små etapper. Som när vi parkerat ”Den lilla blå” vid bibblan eller hamnen och gått upp till vårt favoritfik (innan de stängde) eller köpt te på Kränku. Vanligast är att vi kommit in på gatan via Österport. När sista bilden tas vänder vi oss om på Donners plats och blickar uppåt.

Aarsdale Mölle

Året 1876 köpte en bonde med namnet Hans Peter Mikkelsen en bit mark söder om byn Aarsdale (Årsdale). Hans största syfte var att bygga en kvarn på platsen.

Uppdraget att bygga denna ”holländare” gick till kvarnbyggaren Didrik Kjöller från Nexö och hans fyra söner. Den cirka tjugo meter höga kvarnen är åttakantig och byggd av tegel.

Vingarna är av lärkträ och de snurrar fortfarande. Kvarnen var den sista på ön som var i drift.

Från början hade kvarnen en lökmössa med stjärt och tygsegel på vingarna. Visst är det häftigt att vinden omvandlas till energi och mjölet blir malt. Det är annat än en pratkvarn som bara maler, maler och maler på och människor som inte har rent mjöl i påsen…

Baltic Sea Art Project

Om vädret skulle bli markant sämre under Bornholmsvistelsen, hade vi naturligtvis en lista över aktiviteter och inomhusplatser, med en kvalitet som borde passa oss som ”en sol på en blå himmel.”
En av Svanekes gamla köpmansgårdar är Svanekegaarden, från mitten av artonhundratalet. 1991 invigdes här ett kulturcenter som har öppet hela året och besöks årligen av cirka femton tusen människor. Ett fantastiskt fint ställe att ställa ut på. ❤

Vi var här turligt nog på ön i juni. För i denna månad under 2024 fanns Baltic Sea Art Project till beskådande på Bornholm. Jag blev riktigt impad när jag googlade på hemmaplan över detta viktiga ämne och konstprojekt.

Susanne Månsson tog initiativet där hon fört samman konst och konstnärer från fyra öar i Östersjön: Ösel, Åland, Öland och Bornholm.
Sammanlagt deltar tolv konstnärer. Tre från varje ö. Fyra verk från varje konstnär ingår i den vandrande utställningen.

Efter juni flyttade utställningen till Öland. Sommaren 2025 kommer den att visas på Åland och Ösel i Estland. En vandrande högaktuell utställning, där ett av målen för Susanne Månsson var att bygga nya broar mellan öarna i Östersjön.

Jag noterar att det är inga problem med att komma upp med en rullstol eller rullator.

Vernissagerna kompletteras med samtal som alla bjuds in att delta i. Här på Bornholm finns ett Culture Island Café där konstnärerna i juni berättade om sina verk och kulturlivet på den vackra ön.

Ps. Det ska bli spännande att se vad det är för utställningar här, när vi besöker Bornholm i framtiden. För alla dagar kommer nog inte att vara ”torra”. 😉