Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
När vi nöjda kom ut från utställningen ”Baltic Sea Art Project” på Svanekegaarden hade det nästan slutat regna. Därför fortsatte vi in på den gamla köpmansgårdens innergård. Till vänster kan du skymta vårt ”sittande mål”.
Vi uppskattar verkligen sådan här offentlig konst. Solveigs tankar gick till när hon gick in i sin mormors stuga och hjälpte till med samma syssla. Visst är det vackert med ett samarbete mellan olika generationer, som helt gratis öppnar upp för samtal om högt och lågt? Nytta och nöje samsas om utrymmet. Problem kan nystas upp. Hemligheter kan skapas. Skratt kan smittas. Födelseår är bara några dammiga siffror på bänken.
”Livets Tråd” är gjord av brons och kom till Svanekegaarden 2003. Arne Mathias Ranslet är mannen bakom verket.
Ranslet föddes 1931 i Danmark. Det var under sista året vid Kungliga Danske Kunstakademiet i Köpenhamn, som han började arbeta med keramik. Det var också under denna utbildning som han under femtiotalet träffade sin kommande fru, Tulla Blomberg från Norge. Paret gifte sig och flyttade till Bornholm. På den vackra ön bodde konstnärsparet ungefär 33 år.
I slutet av åttiotalet flyttade paret till Spanien där de etablerade ateljé och verkstad. Arne Ranslet dog våren 2018. Men hans konst lever vidare på flera olika ställen i Europa. I kommande blogginlägg kommer han garanterat att dyka upp fler gånger.
Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.
Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.
Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.
Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.
Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.
Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.
Yes!
Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.
Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.
Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.
Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott. Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.
Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024. Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.
Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.
När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…
Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.
Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.
Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…
Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.
Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.
Här kommer 2025 års första blogginlägg. Platsen är Bornholms östligaste punkt och troligen öns mest eftertraktade semesterort – Svaneke. Vi hade spetsat in oss på högerflanken.
Respekt för ”Anno 1836”. Det börjar närma sig tvåhundra år. Tiden går fort. Även här är byföreningen ”Svanekes Venner” inblandade. Vad mycket gott den föreningen ”står” bakom.
Denna tidiga morgon var vi fönstertittare. Bra på många sätt. Vi hinner få oss en glimt av vad som är intressant att utveckla under kommande ö-besök. Den här nostalgiska butiken kommer vi definitivt att besöka. Någonstans läste jag att tiden här har stannat någon gång omkring 1950.
Vi kommer definitivt att köpa 2-3 påsar med olika tesorter. Åtta stycken sorter ser jag på bild på vårt skrivbord. Vilka hade du köpt av dessa namn? 1. Bornholmer Te, 2. Aften Te, 3. Morgonduft, 4. Havtorn Te, 5. Ett med kanelsmak, 6. Kaerlighetste, 7. Trolde Te och 8. Jule the? Mitt svar är nummer 3, 6 och 7.
Precis som te ska dra en stund kan jag se oss sitta här en ljuvlig stund och njuta av livet, utsikten, dryck och ätbart. På hemmaplan är den inre utsikten däremot inte lika njutbar längre. Skönt att inse att det inte är NÄSTA år som vi ska flytta. 😉 Vi hoppas slippa slutstress, som vi råkade utför både i Visby och Ystad. Ändå hade vi börjat i god tid och trodde att vi låg väldigt bra till.
Ps. Vi nämner med omsorg vad vi vill skriva här offentligt på bloggen. För egentligen handlar det ”bara” om Bornholm, Gotland och Skåne. Ändå undrar jag om ”Den lilla blå” längtar lika mycket som jag? Vilken fin julklapp vi och han fick på mobilen den 24:e december. Skönt när sanningen segrar. Vår överklagan på felaktigheterna med betalningsboten godkändes. Pengarna är tillbaks i vår börs.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 