Två kungapar i samma änge

Vilken njutbar lisa det är att besöka ett gotländskt änge. Det finns både likheter och olikheter mellan dem. Alla har sin egen charm. Några av dem har blivit våra personliga favoriter, som vi både spontant och planerat återbesöker när tillfällen ges.

Vi vek av från asfaltsvägen mellan Bäl och Vallstena och rullade in på en rak grusväg. Vår förhoppning var att vi i Sudergårda änge skulle hitta den ovanliga tidigblommande svensk ögontröst, som förekommer i hela världen endast på Gotland. Vi var medvetna om att arten har minskat kraftigt och bara finns kvar på ett fåtal ställen på ön. I detta änge har siffran sjunkit till några få blommor varje år.

Den fjortonde maj 1992 hade Sudergårda änge fint ”främmande”. Då besöktes änget av både det svenska kungaparet och det norska. Jag noterade att Harald V året innan tagit över kronan från sin avlidna pappa Olov V. Den resta minnesstenen finns i mitten av änget.
Carl Gustav och Silvia var på Gotland även i onsdags. Då hölls ett tal i Almedalen.

Som vi ofta gör delade vi på oss i änget. Solveig sjönk ner på gräset och grejade med sin tunga kamerautrustning. Själv hade jag en hemlig tanke. Hur svårt kan det vara att hitta den omtalade blomman? Visste såklart att den inte var gul. 😉

Den här kompisen med stora öron kunde jag inte rådfråga.

Oxel, hassel, ek, björk, tall och askar ger en behaglig skugga i försommarhetta.
Änget ägs av Olof Nyström, men hävdas sedan 1981 av Bäl Hembyggdsförening. Flera gånger har föreningen fått utmärkelser för sin insats. En varpatävling brukar hållas på midsommar. Läste att kultgruppen Smaklösa ett par gånger har haft konsert i västra delen. Givetvis var det höga publiksiffror.

Det är inte ofta jag får till en skaplig närbild med min kamera. Jag har inte en aning om vad det är för två blommor som Solveig fångat på bilderna nedan. Däremot minns jag att vi startade upp besöket med medhavd fika och att vi var de enda människorna, just då, innanför det vackra gotländska bandtunet. För- och nackdelar med det mesta.

Fotnot:
Som du säkert förstår gick vi bet på huvuduppgiften. Vi hittade ingen svensk ögontröst. Vår egen lilla tröst i efterhand är att vi fick revansch igår, när vi var iväg på en tidig rutt. Samtidigt gick det då sämre med annat. Eller inte. För det visade sig att vi hade kört omkring med en rejäl skruv i höger framdäck. Den satt snällt kvar och höll tätt. På eftermiddagen drogs den ut på ”däckhotellet”, utan bedövning.

Bruksparkens naturstig, Sjögrensviken och älskade havet

En varierad utflykt med medhavd fikakorg, där jag först hade rattat mot Lummelunda (ungefär 13 kilometer norr om Visby). Jag och Jennifer tog täten genom den vackra Bruksparkens naturstig med sin unika vegetation.

Solveig fick sköta fotograferandet. Den här ekorren var mer nyfiken än rädd.

Måste erkänna att jag föredrar mer fågelkvittret än doften från all ramslök. Men det är vackert att titta på. Det är så mysigt att vandra på stigarna och följa vattnets väg mot havet.

Här brukar vi vika vänster och följa kusten mot Visbyhållet. Den här gången ville vi fortsätta att utforska sträckan en bit bort mot Nyhamn fiskeläge. Skylten måste ha blivit ditsatt i år. Mina tankar gick lite i moln när jag tänkte på lantbrukaren som försvann spårlöst från sitt hus alldeles intill Lummelundagrottan. Jag har fortfarande inte lyssnat på podden med sina 30 avsnitt med Dan Hörning och David Oscarsson. Vet att det finns en ny gotländsk podd (Kalla Fall) där första avsnittet handlade om Sven. Däremot såg jag dokumentären som gick på TV förra året. Mina tankar blev många, men är helt privata.

Minnet blev ljust igen. En härlig vy och trevligt sällskap blåste bort ondskan. Men det började bli tungt att bära packningen och rätt svårt att gå på alla stenar i olika storlekar och former. Eftersom vi inte såg någon bänk eller större sten att sitta på bestämde vi oss för att vända om.

Det går ibland att få till skapliga blombilder, trots att kameran med macrobjektivet var kvar på hemmaplan. Någon kunnig som vet vad det är för blomma/växt?

Här behöver jag inte fråga dig besökare. Självklart vet jag att det är en tulpan. Nästan tyst, för mig själv, sjöng jag refrängen på en av Per Gessles otaliga klassiker från hans och min gemensamma barndomsstad Halmstad. Vi lever i tulpanernas tid och andas i tulpanernas tid. Fick en resa till min barndoms somrardrömmer i tulpanernas tid… kom och stanna en stund i SYRENERNAS tid. 😉

Vi var tillbaks en kort stund bland broar, skog och vatten. Sedan kom vi ut genom en glänta och nådde mitt älskade hav. På en bänk satt vi och drack kaffe och åt gott medan vi under samtalens gång njöt av fåglar, båtar, fordon i luften och mycket annat rofyllt. Livet kändes så enkelt och vackert. Jag hoppas på en repris imorgon. Solveig har tagit semester och gotlanduppochner ska ut på en tripp. ”Den lilla blå” får följa med, trots att han just nu är långt ifrån bara blå.

Jag tog över kameran medan kvinnorna i sällskapet, på hemvägen, gick in i butiken på Krusmyntagården och köpte godsaker. Mina fötter letade sig direkt ner till havet. Min lilla hjärna försökte räkna efter hur mycket tid jag hade på mig innan…

Fotnot:
På hemmaplan läste jag igår texten. ”Besök Sjögrensviken och se minnesstenen till minne av Sven Sjögren.” Skäl att återvända dit och gå rakt fram nästa gång. På bilden ser jag stigen. Då lockade höger och någon hade redan fortsatt ditåt.
På grund av tidsbrist svarar jag bara med en symbol på eventuella kommentarer. Tack för att du kommit ända hit ner och läser i vår blogg.

Bredgatan; akt 33

Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren.
Vi svarar på kommentarer med en symbol.

Fotnot:
Jag uppskattar typsnitten på skyltarna.
Gatan lever upp till sitt namn. I alla fall i en jämförelse med många andra trånga gränder innanför muren.
Området kallas för södra Klinten. Gatan går mellan Södertorg och Kindbergs plats.
Länsteatern som tidigare var Missionskyrka har ett eget inlägg i bloggen.

Palissadporten

Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad.
Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉

Innan danskarna kom på besök 1679 fanns här tornet Smal Henrik. Nu är det istället en 1,8 meter bred öppning.

Nej. Statistik-Bosse hade inte med måttbandet när vi cyklade igenom porten. Istället tyckte vi det kunde vara trevligt att cykla en stund utanför muren, när vi en sommarmorgon var i färd med att cykla runt hela muren. När vi kom fram till trappstegen klev vi av våra tvåhjulade fordon och ledde cyklarna nerför trappstegen.

Så här ser det ut när man innanför muren blickar ut mot utsidan. Givetvis ännu vackrare när träden tagit på sig sommardräkten.

Endast en träff fick jag när jag googlade namnet Palissadporten. Intressant att läsa om ett ärende som gick hela vägen upp till HD (Högsta Domstolen). Kommunen fälldes inte (helt rätt tycker jag) och slapp betala 17 000 kr till cyklisten som missade att stigen övergick i en trappa. Sorgligt att han fick en fraktur på sjunde kotan i halskotpelaren. Hoppas han blev helt återställd.

Fotnot:
Fjärde bilden vägrar att visa upp sig. Antagligen är den blyg.

Över stätta och spång

Denna soliga måndagsmorgon, som dessutom var en ledig dag, styrde vi bilen österut. Öster om Kallgatburg, i Hejnums socken, finns den enda gotländska växtplatsen för en orkidé som fått ett eget gotländskt namn – ormskalle.

Innan vi började promenaden grundade vi med frukost. Lämpligt nog fanns ett bord precis bredvid parkeringen. Med fågelsång i bakgrunden och bara vindens sus som sällskap satt vi där och njöt.

Sedan traskade vi iväg över stätta och spång. På små stigar, genom skogen och vidare på en ny stig. Vi hade tid till trevligt småprat längs vägen…

…men visst kändes det bra att det till sist dök upp en skylt som visade att vi var på rätt väg.

Ibland kan en kilometer upplevas som väldigt lång, trots att man har trevligt. Kanske är det något längre än 1 km eller så var det bara våra ben som började bli trötta…

Så plötsligt var vi framme! Ju mer vi såg oss omkring desto fler orkidéer såg vi. De tycks inte bry sig om att det är lite trångt och snärjigt där de växer.

Den är verkligen exotisk och speciell, precis som sitt namn: Guckusko.

I boken ”Gotländska orkidéer” av Gun Ingmansson läser jag att Guckusko är en kalk-älskande art och att den blommar ett par veckor i juni.

Den är en riktigt ”lurig” en eftersom den med sin doft och röda färgfläckar lockar till sig sandbin. Texten nedan är hämtad från tavlan som finns på växtplatsen.

Vilken trevlig måndagsförmiddag vi fick. Jag och äldsta dottern Jennifer tog en runda ner till stan på eftermiddagen. En helt annan upplevelse! Hennes stegräknare visade på över 17000 steg på kvällen. Det kändes i fötterna, men det var det väl värt!

Södertorg; akt 32

Fotnot:
Väldigt länge var Södertorg innanför Söderport den viktiga infarten till Visby. Under en tid låg en järnvägsstation precis utanför. I rätt väder kan det vara en härlig utsikt mot havet.
Det finns en mix av affärer och lägenheter runt torget. Statyn ”Visby springbrunn” av skulptören Carl Fagerberg kan du läsa mer om i ett inlägg i vår kategori KONST.
Under 1700-talet och in på slutet av 1800-talet var Södertorg ett exercistorg. Här förekom också musikuppvisningar och dans. Framför allt marschmusik. Sedan har det varit startplats för karnevalståg under Barnens dag, ”Majatåg” under midsommar och invigningsparad under Medeltidsveckan.
Det kan nämnas också att bebyggelsen runt torget är relativt ung jämfört med övriga delar av innerstaden. Beviset är att många byggnader är uppförda under 1890-talet och under början av 1900-talet.
Nej. Vi fick inte plötsligt lokalt gråväder. Istället valde vi att utnyttja möjligheten att ”låna” bilder av oss själva från ett tidigare besök. Den chansen borde jag utnyttjat oftare i just denna kategori. Istället väntar vi tålmodigt på årets stockrosor och rosor till kommande grändbesök. Självklart besöker vi kontinuerligt gränder under vår vardag, utan kamerautrustning. Skillnaden i fotograferandet är annars stor nu jämfört med tidigare. Vi är definitivt inte längre ensamma om vi rör oss bland gränderna under dagtid. De stora båtarna från när och fjärran ökar. Likaså övrig turism.

Mästerverk i Mästerby Änge

Mästerby änge har fått en särskild plats i våra hjärtan. Det finns flera anledningar till det.
Det är ingen liten smal och krånglig väg för att ta sig dit. Det är lätt att parkera bilen. Änget är välskött och vackert! Här finns bord att sitta och fika vid… Listan kan göras lång.
Men, framförallt är det stillheten, grönskan och fågelsången som tilltalar mig.

Mors dag 2023 hade vi förmånen att ha yngsta dottern på besök. Vi valde att ta med henne till Mästerby Änge. Väl på plats skildes vi åt för en stund. Hon och Bosse promenerade iväg åt ett håll, men jag kom inte så långt förrän…

Jag sjönk ner i gräset i jakt på mästerverk. De var inte svåra att hitta. Jag skulle vilja påstå att hela änget var fullt av dem… (Mästerverk kan bl.a. definieras som ett verk av enastående kreativitet och skicklighet.)

Även det som vi i vanliga fall betraktar som ogräs kan vara riktigt vackert när man väljer att titta noga…

Det finns krusiduller och prickar, symmetri och mönster, färger och nyanser…

Den här gången blev jag och mitt macro kvar på en mindre del av änget, medan de båda andra familjemedlemmarna, och den andra kameran, hann med en längre promenad.
Sedan återvände de och påminde mig om att det var dags att plocka fram kaffekorgen.

Det värmde mitt hjärta att vi såg flera sällskap där vi förstod att man bjudit ut ”mor” på en utflykt till denna fina plats.

Både jag och Bosse har återkommit i våra inlägg till att vi sparar på stunder som den här. Dem tar vi fram och minns när himlen är grå och vinden är kall. Men just nu gläds vi åt grönskan och sommaren som ligger framför oss och åt alla mästerverk som det gäller att ta sig tid att hitta och titta närmare på.

Graute Gård, en Lammgård i Hejnum, del 2

Gårdagens inlägg handlade om vårt besök på Graute Gård i Hejnum. https://gotlanduppochner.com/2023/06/03/graute-gard-en-lammgard-i-hejnum-del-1/
Antalet bilder i kameran blev många så jag bestämde mig för att dela upp dem i två inlägg. Här kommer fortsättningen.
När vi tittat runt i gårdsbutiken gick vi upp en trappa. Där fanns caféets sittplatser för mindre soliga dagar och en miniloppis.

Glömde att ta foton på cafédisken med de smarriga alternativen till vår fikastund. Jag var tydligen mer inriktad på att fortsätta på temat lamm och lammungar (som det heter här på Gotland). Hur som helst… Vi beställde kaffe, hallonbiskvi och cheesecake med saffran.

Därefter slog vi oss ned på altanen och bara njöt. Det fanns gott om platser att välja emellan.

Gott fika, tre av familjens fyra medlemmar, fågelsång och bräkande lamm, utsikt mot grönskande hagar med idisslande lamm och en njutbar stillhet och ro. Kan det bli bättre?

Inte heller katten som kom på besök till vårt fikabord kom med på någon bild. Den var nästan lika envis som jag. Katten ville upp på bordet och jag lyfte ner den igen… så gjorde den ett nytt försök och jag lyfte ner den igen. Så där höll vi på några gånger innan den till sist gav upp och traskade iväg.

Då var det dags för oss att lämna Graute Gård för denna gången. Den lilla blå stod snällt kvar där vi parkerat den och vi körde iväg med en skön känsla i kroppen.
Hit kommer vi gärna fler gånger.

Graute Gård, en Lammgård i Hejnum, del 1

Det är alltid lika intressant att parkera bilen på en plats där vi inte varit förut. Graute Gård har funnits med länge på listan över ställen vi planerat att åka till och förra lördagen blev det äntligen dags.
Vissa platser har en atmosfär som tilltalar mig redan när vi kliver ur bilen. Ett lugn som sprider sig i kroppen och en skön känsla av att tiden liksom stannar till för en stund.

På hemsidan, grautegard.se, läser jag att Graute gårds anor sträcker sig tillbaka till 1600-talet. Jenny och Kjell har drivit gården sedan 1995. På hemsidan står det också om hur viktigt det är att djuren har det bra och att människan är ett med naturen. Vilken fin livsfilosofi!

Det finns en härlig mix av gammalt och nytt som möter oss besökare redan innan vi kommit innanför trädgårdsmuren.

Den här gången hade Bosse och jag med oss yngsta dottern. Det tog lite tid för oss innan vi kom in i gårdsbutiken/caféet. Vi var ju tvungna att titta på allt och läsa på alla trevliga skyltar.

Tack Alva för att du ville vara med på bild!

På en lammgård är förstås temat i gårdsbutiken givet! Här finns lammskinn och olika produkter av lammskinn. Här finns också möjlighet att köpa med sig kött från gården.

Detta är verkligen inte ett besöksmål för den som har bråttom. Här gäller det att ta sig tid så att man inte missar något trevligt.

Ett diplom, bland många, som tilldelats Graute Gård. Tänk att det finns en ”Gotlandsfårs-förening”. Nu har jag lärt mig något nytt igen.

Med så mycket att titta på, och fotografera, räcker det förstås inte med ett inlägg. Fortsättning följer…

94. Stånga kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Stånga är en av de 17 absidkyrkorna. Tornet är tillsammans med tornen i Rone, Dalhem och Öja Gotlands högsta kyrktorn. Kvartetten har det gemensamma att de mäktiga tornen är uppförda vid ungefär samma tidpunkt och av samma anonyme byggmästare, ”Egypticus”, som var verksam på Gotland vid 1300-talets mitt.

Långhusets södra portal, från 1300-talet, måste vara ett av Gotlands märkligaste kyrkliga monument. Mycket skildras på kapitälbanden. De personliga åsikterna borde vara många efter ett besök utanför kyrkan.

Predikstolen är från 1723. Studera gärna triumfkrucifixet från 1200-talet och det som du kan ”skymta” därunder. Följande tre foton är tagna på de objekten.

Uppställningen med krucifixstocken och trabes (tvärbjälke) är en rekonstruktion av den medeltida anordningen. Krucifixstocken är från 1200-talets mitt. En myntöppning visar att det också fungerat som offerstock. Detaljbilden visar ett lejon som ofta hade en framträdande roll i europeisk kulturhistoria. Djuret var en symbol för kraft. Det finns också bibeltexter där lejonet står som symbol för Gud m.m.
Dopfunten från 1100-talet tillskrivs stenmästaren ”Hegvald”, som vi nämnt vid andra tillfällen.

I altaruppsatsen från 1690 är ett medeltida processionskrucifix insatt.

Tänkvärda ord:
”Vänliga ord är små och enkla att säga,
men de ekar i oändlighet.”
Moder Theresa