Kul att bli välkomnad av en trevlig kommitté. Det händer inte varje gång som vi kommer till ett änge. För visst är det skillnad på Bä och Bu.

Av en slump såg vi skylten Hörsne Prästänge. Vi insåg att vi inte hade varit i detta änge tidigare.

Som vanligt fick ”Den lilla blå” stanna utanför grinden. Det är något visst med att besöka ett gotländskt änge. Här handlade det dessutom om ett Naturreservat sedan 1986. Arealen är på ungefär 11 hektar.

Det är Naturskyddsföreningen Gotland som äger och sköter Hörsne Prästänge. Det innebär att de på traditionellt sätt sköter om fagning på våren, slåtter under högsommaren och allt efterarbete under sensommaren. En stor APPLÅD och ett tack till föreningen från gotlanduppochner.

Inom området löper en naturstig. När vi kommit in i själva änget delade vi på oss. Solveig sjönk ner någonstans och började ta kort med sitt macro. I inlägget ser jag överst en smörblomma och sedan en häftig tvåbladsorkidé, som ser ut som en slags grön gubbe.
Det känns som väldigt länge sedan vi ”redovisade” tvåblad. Tidigt i morse när 99,9 % av befolkningen på Sveriges största ö sov, stötte vi på en ny orkidé som kommer att bli nummer tjugofyra här på bloggen.

Någon gång förra året läste jag på internet om favoritplatser på Gotland. Anders Lekander skrev om ”Famntaget i Hörsne Prästänge”. Han berättade att i ängets norra del, i en undanskymd vrå, finns det två träd. En ask och en lundalm som slingrar sig om varandra. Det ser även ut som om de växt samman. Tyvärr hade jag glömt sannsagan när jag gick där ensam i änget. Givetvis hade jag inte glömt att jag var lyckligt gift med en gammal kurskamrat från Bibliotekshögskolan i Borås. Men en…

… spännande stätta kan förvilla tankarna. Jag klev över och fortsatte på naturstigen utanför. En vacker fjäril gäckade mig x antal gånger. Kan de inte sitta stilla i tio sekunder? Där någonstans började jag tänka på tid och avstånd. Bäst att försöka hitta tillbaka till Solveig.

Solveig ställde in kameran på fotoillustrationer. Vi hade tur och slapp möte på ”enbilsgrusvägen” åt båda hållen. Det är en snäll raksträcka och en uppmärksam chaufför kan se hela sträckan och kan därmed vänta in bilen som var först på vägen.