Vi var på väg hem mot Gudhjem, som du skymtar bortom viken.

Jag stannade inte bilen för att vi skulle fika.

Istället var det en stor längtan efter att äntligen få träffa en gammal flamma från förr.

Vid mina två tidigare besök hos min Bornholmska vän hade vi en otroligt trevlig stund. Trots att vi inte bytte tusen ord mellan oss, om jag minns rätt.

Måste erkänna att jag hade flera fjärilar i magen i somras, när jag öppnade bildörren och gick ut i den kraftiga blåsten. Noterade först att nordanvinden inte påverkade hennes hår alls. Men hennes BH måste ha blåst iväg…

Jag kände mig direkt sorglig till mods. Hon tittade inte ens på mig. Vad hon hade åldrats på många sorgliga sätt. Hon kändes grå, sliten, urgammal, stel och frånvarande. Antagligen hade hon gått vidare in i den fruktade dimman. Eller behövde hon glasögon? Var det därför hon inte kände igen mig?
Efteråt kände jag mig vemodig samtidigt som jag försökte se något positivt komma ut från mötet. Det kunde varit värre. Tänk om hon bakom ryggen hade haft en handväska full med tunga gråstenar och hon inte var så stel i högerarmen trots allt och plötsligt … 😉

Ps. På onsdag är jag tillbaka med ett nytt inlägg och förhoppningsvis mer seriös. Lite mer…