Vilken njutbar lisa det är att besöka ett gotländskt änge. Det finns både likheter och olikheter mellan dem. Alla har sin egen charm. Några av dem har blivit våra personliga favoriter, som vi både spontant och planerat återbesöker när tillfällen ges.

Vi vek av från asfaltsvägen mellan Bäl och Vallstena och rullade in på en rak grusväg. Vår förhoppning var att vi i Sudergårda änge skulle hitta den ovanliga tidigblommande svensk ögontröst, som förekommer i hela världen endast på Gotland. Vi var medvetna om att arten har minskat kraftigt och bara finns kvar på ett fåtal ställen på ön. I detta änge har siffran sjunkit till några få blommor varje år.

Den fjortonde maj 1992 hade Sudergårda änge fint ”främmande”. Då besöktes änget av både det svenska kungaparet och det norska. Jag noterade att Harald V året innan tagit över kronan från sin avlidna pappa Olov V. Den resta minnesstenen finns i mitten av änget.
Carl Gustav och Silvia var på Gotland även i onsdags. Då hölls ett tal i Almedalen.

Som vi ofta gör delade vi på oss i änget. Solveig sjönk ner på gräset och grejade med sin tunga kamerautrustning. Själv hade jag en hemlig tanke. Hur svårt kan det vara att hitta den omtalade blomman? Visste såklart att den inte var gul. 😉

Den här kompisen med stora öron kunde jag inte rådfråga.

Oxel, hassel, ek, björk, tall och askar ger en behaglig skugga i försommarhetta.
Änget ägs av Olof Nyström, men hävdas sedan 1981 av Bäl Hembyggdsförening. Flera gånger har föreningen fått utmärkelser för sin insats. En varpatävling brukar hållas på midsommar. Läste att kultgruppen Smaklösa ett par gånger har haft konsert i västra delen. Givetvis var det höga publiksiffror.

Det är inte ofta jag får till en skaplig närbild med min kamera. Jag har inte en aning om vad det är för två blommor som Solveig fångat på bilderna nedan. Däremot minns jag att vi startade upp besöket med medhavd fika och att vi var de enda människorna, just då, innanför det vackra gotländska bandtunet. För- och nackdelar med det mesta.

Fotnot:
Som du säkert förstår gick vi bet på huvuduppgiften. Vi hittade ingen svensk ögontröst. Vår egen lilla tröst i efterhand är att vi fick revansch igår, när vi var iväg på en tidig rutt. Samtidigt gick det då sämre med annat. Eller inte. För det visade sig att vi hade kört omkring med en rejäl skruv i höger framdäck. Den satt snällt kvar och höll tätt. På eftermiddagen drogs den ut på ”däckhotellet”, utan bedövning.