Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.
Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…
Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.
Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.
Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.
Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.
En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.
Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken. Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.
Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.
Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?
Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.
Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.
Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på. Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.
Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”. Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤ Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.
Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉
När det gäller de ”vanliga” kyrkorna på Bornholm tror jag att vi bara varit inne i en enda. Nu har jag läst på och vet att ett par av kyrkorna på ön har inventarier som är gjorda på Gotland. Här kommer det inte att ta lika lång tid att hinna med alla kyrkor. 😉
De fyra rundkyrkorna ska vi granska betydligt noggrannare än vi gjort tidigare. Annars finns det bara tre till i övriga Danmark. Hur står det till i Sverige, kanske du undrar. I vårt långa smala land finns det åtta stycken. På österlen finns en av dem.
Givetvis får bornholmuppochner svårt att matcha gotlanduppochner när det gäller kategorin fiskeläge. Men charmen runt omkring dem kan kanske väga upp en bit.
När det gäller mindre städer/orter på öarna tror jag att bornholmuppochner kommer att dra det längsta strået. En av städerna har fått en fin medalj/utmärkelse för sin bebyggelse. Svaneke har faktiskt också mest sol i hela Danmark. Flest soltimmar för att skriva korrekt svenska. Inom samman ämne ska nämnas att Bornholm har flest soltimmar av de danska öarna. Med spänning ser jag fram emot att tillbringa mer tid i städerna än vi gjort under våra tre besök tidigare.
Vi kommer att gå från utomhusturister till att besöka intressanta museum. Här befann vi oss i näst största staden på ön, Nexö.
Det kommer att bli en mysig mix av gamla minnen och betydligt fler nya bekantskaper i naturen.
Berömda trappor kommer vi att traska i. En ser jag speciellt mycket fram emot att gå… nerför. Fast det blir antagligen på uppvägen som jag kommer att räkna varje trappsteg och be Solveig göra samma sak. Då har jag dessutom ett bra skäl att vila en stund och njuta lite mer av utsikten mot havet. Gåtan som jag vill lösa är om det är någon av författarna till böckerna som jag läst, som har rätt tal? Hade varit extra kul om vi tillsammans fick ett eget gemensamt ”facit”.
Solveig kommer att få en möjlighet att komma en bra vit närmre med sin kamera. Kanske blir jag en biskådis med besök på min axel. Helst inte i håret. Jag minns hur det var när vi var där med våra döttrar. Jag är också spänd över om HON minns mig. Själv tror jag inte att hon åldrats sedan sist.
Det är viktigt att ha saker att se fram emot. Ofta brukar jag vara duktig på det. Sedan orkar jag inte bära hur tunga ok som helst. Vem gör det? Så jag hade inte orkat att lyfta stenblocket som vi satt på. Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol. ❤
Tidpunkten var midsommarveckan i juni 1994. Vi hade hyrt en stuga på Bornholm. Efter att först bott en natt i ett trångt vandrarhemsrum i Ystad tog vi morgonfärjan, som på den tiden tog sin tid att färdas med. Två timmar och en halvtimme. Extra trevlig start var att vi fick träffa och fika en stund med min bror, fru och deras två pojkar. Deras vistelse på ön var inne på sista timmarna. Vår hade precis börjat. Nice att det fanns en blå dörr och många blå detaljer på stugan och i trädgården. Annars var den på tok övermöblerad. Vi stängde direkt till rum som vi därmed slapp städa i om en vecka. I det fina lusthuset i trädgården satt vi och åt bara vid några få tillfällen. Vädret var orsaken. Kaffet hann nästan både bli kallt och skvalpa över innan jag kom dit med brickan. Sedan var vi såklart i rörelse under dagarna på många skiftande ställen.
Vi bodde nära havet, på en plats som heter Balka. Därifrån gick vi snabbt ner till stranden. Det småregnade och blåste rejält under ankomstdagen. Vid ett tillfälle under veckovistelsen låg vi på en filt på den fina omtalade stranden i Dueodde. Vi såg bara ett fåtal människor omkring oss. Vi kände på vattnet. Iskallt. Inte en tanke på att bada.
Likt turister tittade vi i broschyrer och besökte kända, fina sevärdheter. Här tog vi en stillsam paus vid en fotvandring i det rejält kuperade området Paradisbakkerne.
Solveig njöt i den frodigt grönskande sprickdalen med namnet Döndalen. Nästa år hoppas jag hon kryper omkring där med m-objektiv och studerar smådetaljer. Men framför allt att min älskade pusselbit njuter och trivs med de nya ö-besöken. ❤
Helligdomsklipperne är en av mina absoluta favoritplatser på Bornholm. Där har vi varit vid ”alla” våra tre besök på ön.
Vi åkte till Almindingen enbart för att försöka hitta denna häftiga sjuträdsskapelse. Det gick inte lika bra tjugo år senare när vi skulle visa våra döttrar ”trädkonsten”. Jag läste vid hemkomsten att den hade ruttnat och sågats ned.
Vid vårt första besök, blev rejält kuperade kuststaden Gudhjem min personliga favorit. Det händer att vi fortfarande dricker kaffe ur de tuffa blå muggarna, som vi köpte där i en butik på den branta… nu tog jag en snabb tur till skåpen och insåg att muggarna i keramik inte fick följa med på vårt sista äventyr. Snyft. Då blir det inget trettioårsfirande nästa juni. Minns nu faktiskt att Solveig frågade. Alla dessa tusen beslut som vi var tvungna att fatta. Helst snabbt om det inte var väsentligt.
Trots att vi inte hade så mycket erfarenhet drog vi redan då jämförelser med Ystad och Simrishamn i Skåne. Kullerstensgator och liknande hus med rosor växande framför med minimalt med jord omkring rötterna.
Cyklarna var med. Vi var pålästa och visste att det nedlagda järnvägsnätet hade gjorts om till cykelvägar. Mycket klokt beslut som vi uppskattade.
Förutom all cykling hade vi två minigolffighter, rodde i en sjö, spelade boule på stranden och prövade på utomhusbowling.
Ändå hann jag med att titta på fotbollsmatcher från USA under sena kvällar och in på nätterna. ”Bara det inte påverkar dagarna”, sa min söta fru till mig. Det gick bra både för mig och de svenska hjältarna som senare bärgade ett brons. Thomas straffräddning blev till och med ett frimärke. Men då var vi hemma i Halland igen. Jättekul var det att jag och Solveig hade tippat 40 strörader på VM-tipset. I och med att det var utsträckt på flera dagar var det länge spännande. Vi hade chans att vinna på flera rader – ett tag.
Vi besökte en av de berömda rundkyrkorna. Jag klev uppför en slingrande brant stentrappa och…
…fick med Solveig på bild. Tror inte att hon såg mig. Fast det ser så ut på fotot.
Två dagar kvar till hemfärd. Vi blev lite oroliga att blåsten skulle finnas kvar eller ännu värre öka i styrka. På färjan svepte istället den nästan tropiska värmen in. Detta höll i sig i flera veckor. Visst minns du? Synd den inte kom en vecka tidigare. Då hade det blivit ett helt annat semesterminne.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 