När Solveig ”macrar”

Solveig försvann iväg med sin macroutrustning. Vilken stolfärg skulle jag välja? Så överraskad jag blev av att inte behöva putsa linsen direkt som varit nödvändigt vid de tidigare besöken. Luftfuktigheten var nu betydligt lägre och mer behaglig vid vårt sista besök i Nexö.
Jag var inte trött i benen. Mitt skäl till att sitta ner en stund grundade sig på ett minne från när vi var här med våra döttrar. Då var det på gränsen till läbbigt när det hela tiden kretsade fjärilar nära oss och satte sig på olika ställen på våra kroppar. Ibland viftade vi bort dem. Minns att det var gott om blå fjärilar. Kanske kunde jag om en stund få till en suverän bild på en blå fjäril…

Ännu inte en enda tvåfotad person i lokalen. Jag bestämde mig för att gå iväg på ett eget strövtåg. Efter ett tag kände jag mig iakttagen.

Vi sa inte mycket till varandra. Det var i alla fall ingen som bet till.

Vacker exotisk växt. Ingen aning om vad den bär för namn.

Nu började det fylla på med besökare. Jag kunde tjuvlyssna både på danska och tyska. En stund senare började det bli lite mer trångt vid ställen där fjärilar stannat till en längre stund. Undra hur många varv jag hann med? Ibland gick jag uppför en brant trappa för att få en bättre översikt.

Våra trogna besökare känner säkert igen Blue Morpho Butterfly som jag fick till en skaplig skärpa på. Solveig visade upp den gäckande fjärilen i vårt förra blogginlägg. De vackra blåa vingarna såg jag bara när de ivrigt flög iväg. Dessvärre var det ingen av dem som ville landa nära mig.
PS. Vi vill ge en eloge till de nya ägarna. Vilket fint jobb de lagt ner på att ”ta hand om” både insidan och utsidan. Vi ser fram emot fler besök under 2026. DS.

Den gäckande fjärilen

Jag hoppas att jag inte lurar någon när jag skriver att det här är en Blue Morpho Butterfly, på latin Morpho Peleides. Har dragit denna slutsats efter att ha jämfört mina bilder med andra på nätet. Titta så fint den sitter med sina hopslagna vingar. Jag kunde ha tagit hur många bilder som helst på den, ja med hopslagna vingar vill säga…

Så häftig den ser ut när man tittar lite närmare. Stora ögon – för att skrämma bort eventuella rovdjur och en brun färg med mönster – ett slags kamouflage – om den vill sitta stilla och vila bland grenar, bark och vissna löv. Vid ett av våra besök i Bornholms Sommerfuglepark (numera Bornholm Butterfly Park) tog jag många kort på den. Hela tiden var jag på jakt efter någon som vilat klart och ville visa mig sina vackra utfällda vingar.

Rubriken syftar på att det fanns gott om flygande fjärilar som visade upp sig, men så snart de landade så skyndade de sig att slå ihop vingarna. Jag gick många varv och tittade försiktigt in bland löv och grenar… En av de andra besökarna förstod nog vad jag letade efter för plötsligt sökte han upp mig och pekade ner mot marken… och där satt den.

Jag knäppte och knäppte… och hoppades att någon av alla mina bilder skulle bli den perfekta. Nu har jag insett att den här sortens fjärilar kräver en proffsfotograf som vet hur man ska ställa in kameran för att inte den metalliska färgen ska ”slå igenom” och göra bilderna suddiga. Ovanstående bild blev inte så perfekt som jag önskade, men den framhäver i alla fall hur intensivt blå färgen lyser när man ser fjärilarna flyga omkring.
Läser nu att deras vingar har miljoner små ”speglar” som reflekterar omgivningens ljus, så den är inte blå i sig själv.
Dess kontrast mellan kamouflagefärgen och den intensiva skimrande färgen gör att den ser ut att försvinna när den flaxar med vingarna. Fiender som är på jakt blir därmed en aning förvirrade.

Ibland är det kul att leka med färger i redigeringsprogrammet…

Och det är betydligt mindre tålamodsprövande att fotografera blommor inomhus (där det inte blåser), som den här Kristi Korsblomman.
God fortsättning på 2026!