Vilket håll ska vi ta?

När vi parkerade bilen utanför Allinge Rögeri såg vi direkt vad vi ville göra efter lunchen. Så underbart att det fanns en ”jämn” promenadväg med en fantastisk utsikt över havet alldeles intill parkeringen.

Här fanns bara ett dilemma: Vilket håll ska vi gå åt? Vi vill ju inte missa något.

Alla goda ting är tre: Solen lyste på oss. Vi var mätta och belåtna efter en god lunch och vi kunde njuta av utsikten mot klipporna och havet.

Varken Bosse eller jag kände för att vara lite mer våghalsiga, och ge oss ut och klättra, utan vi höll oss snällt på den jämna ”vägen”.

Tänk att den här lilla skönheten valde att växa just här. Förutsättningarna var förmodligen inte de bästa, men viljan var stark och då går det mesta.

Om du som läser det här någon gång kommer till Allinge så rekommenderar jag den här promenaden. Förutsatt att det inte blåser ”full storm” förstås. Hade vi kommit hit en av de andra, betydligt mer blåsiga, semesterdagarna kanske vi inte valt att gå just här.

Ibland får naturen bestämma och den mänskliga konstruktören får hitta lösningar som anpassar sig därefter. Smart!

Om någon undrar över vilket håll vi valde så är svaret att vi först gick åt höger, så långt det gick, och sedan vände vi, gick tillbaka och fortsatte åt det andra hållet. På så vis missade vi inte något. En fantastiskt fin promenad!

Allinge Rögeri

Nöjda lämnade vi rundkyrkan och rullade iväg mot andra kusten. Nu var det snart bara tre timmar kvar tills vi kunde checka in på veckans boende.
Med nostalgiska semesterminnen i bagaget, minns vi våra härliga dagar i denna trakt under sensommaren 2017. Då åt vi två gånger på detta rökeri.

Hoppas det smakar lika gott denna gång och hoppas de har kvar den blå båten och de otaliga signeringarna i taket & bjälkarna.

Check. Check. Dessutom lika fräscha toaletter som vid förra besöket.
Eftersom vi tycktes vara de första gästerna valde vi självklart ett bord med havsutsikt. Som du såg på flaggan blåste det snålt utomhus. När solen gömde sig bakom moln var det ”jackväder”. Femton sekunder senare var det tvärtom. Syns kanske på kommande blogginlägg i kategorin på to ben.
Jag var så säker på ett svar på tre bokstäver att jag aldrig frågade min älskade fru om hon kunde tänka sig att hoppa upp på mina axlar och skriva våra namn med sin snygga och läsliga handstil. Istället tonade mina busiga tankar bort när en trevlig tjej kom med vår beställda mat. Min mage kurrade redan förväntansfullt.

Mums! Lika gott som förra gången. Mer av en slump råkade vi hamna här igen några dagar senare. Antagligen var det ”Den lilla blå” som rullade ner av egen vilja till parkeringen vid Sverigesvej 5. 😉
Betyg fem och fem plus vid återbesöket när det var lite tunnare ”fiskbitar” och det smalt extra läckert i gommen.