Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
…att det ska bli lite som när vi blev varma i kläderna under gotlanduppochner inläggen.
Då kunde det på olika sätt dyka upp information om ett gammal hus, en vacker orkidé eller vad som helst. Ibland fick jag långa mail och texter från okända personer som hade anknytning eller hade bott i huset eller trakten.
Här ser jag naturligtvis att det kom en dansk kung hit av någon anledning.
Sedan finns såklart chansen till det motsatta. Jag kan stå där en stund och fantisera ihop en story som heter du… ”Bosse! Sa du inte att du var jättehungrig och just nu finns ingen lång slingrande kö utanför rökeriet…”
Som jag skrivit tidigare i ett inlägg var det från början vendiska pirater som kom söderifrån, som var fienden vid Bornholms kuster. Då var rundkyrkornas stridsplattform högst upp i kyrkan, ett bra ”vapen” mot faror från havet.
Kustlinjen runt ön mäter ungefär sexton mil. Åtskilliga krig har drabbat ön. Försvarsskansar byggdes längs kusterna redan under femtonhundratalet. När Bornholm drogs in i det nordiska sjuårskriget i två sjöslag och den svenska flottan segrade var det dags att förbättra ö-skyddet längs kusten. Nya skansar byggdes. När svenskarna kom för nära land sköt öborna. Tända vårdkasar och ringande kyrkklockor varnade för landstigningsförsök.
Fortfarande kan turisterna som kommer hit, se ett flertal vallar från olika tider i historien. En del av dem är gräsklädda, andra är stenfodrade. Syftar inte på turisterna. 😉
Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.
Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.
Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.
Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.
Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.
Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.
Yes!
Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.
Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.
Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.
Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott. Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.
En kyrka byggdes i Östermarie omkring 1200. Kyrkan var helgad till Jungfru Maria.
På artonhundratalet steg befolkningsmängden rejält på Bornholm. Därför var det många platser på ön där de önskade sig nya och större kyrkor.
I Östermarie var det extra bråttom för det hade upptäckts att tornet var rejält förfallet. Därför började rivningen 1885 av den romanska kyrkan från 1200-talet.
När de hunnit ungefär halvvägs insåg de att det här var inte vilken kyrka som helst på Bornholm. Mängder av bevis och detaljer avslöjade att det rörde sig om irländska särdrag av hög byggnadsklass.
Ovanför korets tunnvalv fanns ett massivt sadeltak av sten av en typ som endast var känd från Knuds kirke, tre skånska kyrkor, en sydfransk och ett femton tal på Irland.
I litteraturen nämns rivningen av de gamla kyrkorna med starka ord som 1800-talets vandalism och tragik av högsta rang. För att se lite ljusare på tillvaron kan vi ändå konstatera att kyrkogården i Östermarie har ”nästan” två kyrkor.
Pigan Karen blev alltså ”nästan” 105 år. Det borde skrivits en hel bok om henne. Flera spännande och nyfikna frågor börjar direkt födas i min måndagshjärna. Gör det inte det i din också? Jag hade gärna tagit en fika med Karen.
Nere vid hamnplan i vackra Svaneke finns två gamla köpmansgårdar och skeppargårdar kvar. Båda är sedan länge två populära hotell.
Østersøen Semesterlägenheter men sina anor från 1700-talet har drömläge. Där finns numera 21 semesterlägenheter att hyra. På innegården finns palmer, fikonträd och swimmingpool. Känns det lockande? Det gör det för oss också.
Men personligen är jag just nu ännu mer nyfiken på Hotel Siemsens Gaard, efter att ha läst historien om den gamla köpmannagården från 1600-talet, som på 1930-talet blev hotell.
Redan tidigt blev köpmannagården välkänd, populär och en av öns största och viktigaste köpmannagårdar. Ryktet spred sig över Danmark. Kung Christian den femte, som var kung i Danmark, övernattade här tillsammans med många välkända namn i följet från den danska makteliten.
Nu väver jag ihop texten med min kryptiska bloggrubrik. Det fanns en duktig och driftig affärsman som hette Jeppe Holst. I början av 1800-talet övertog han köpmannagården i Svaneke. För att lyckas måste man ibland ta risker. Det gjorde Jeppe under Englandskrigen 1807-1814. Den danske kungen utfärdade under dessa år något som heter kaparbrev. Jeppe fick ett av breven, som innebar sjöröveri mot engelska och svenska skepp. Jeppe fixade fram en liten snabbgående segelbåt med kanoner och lyckades erövra flera engelska skepp. Sedan sålde han lasten på auktioner till stora belopp. Jag läser i texten att intäkterna i dagens penningvärde var i miljardklassen. Baksidan av storvinsten måste varit riskabel för Jeppe. Svarta långa skuggor borde ha lurat bakom varje gatuhörn.
När Jeppe dog 1827 (tror det var en ”vanlig” död) var han en mycket förmögen man. Inte konstigt att änkan Anne Marie Nielsdatter Kofoed blev ett attraktivt parti. Fyra år senare gifte hon sig med en något yngre man med namnet Johan Chr. Pingel Siemsen. Därmed fick den anrika köpmannagården namnet ”Siemsens Gaard”. Gården utvidgades och blomstrade ungefär hundra år till.
När järnvägen i början av 1900-talet kom till Bornholm gick det alltmer sämre för de stora köpmannagårdarna. Under trettiotalet gjordes därför Siemsens Gaard om till hotell. I början hade hotellet skiftande ägare. 1971 köptes det av Tenna och Will Ipsen som renoverade byggnaden varsamt. Snart blev det en succé. Inte konstigt alls med det suveräna läget. Undra om det är okej att dela på veckan? Tre och en halv dygn på ena hotellet och resten på det andra… 😉
Ibland är det intressant att ta reda på vad ett namn betyder eller hur en plats fått sitt namn. I det här fallet berättas i boken ”Bornholm i sikte” (Isaksson och Hallgren) att det var Fredrik VII som lät plantera en lund, omkring 1850, och att den uppkallades efter hans maka Louise Danner. Om det nu bara hade varit vilken liten skog som helst tror jag att de flesta hade åkt förbi utan att lägga märke till den. Men så är det förstås inte…
Här finns nämligen Bornholms näst största bautastenssamling. Vi glömde att räkna hur många bautastenar det fanns. Det borde vi ha gjort, eftersom uppgifterna om hur många de är varierar från ett femtiotal upp till ett sjuttiotal. Tydligen har det funnits fler från början än vad som finns kvar idag.
I en annan av våra böcker ”Bornholm” (Tynderfeldt) läser jag att bautastenarna säkert restes i ett öppet landskap för att de skulle synas på långt håll. Där står det också att platsen inte blivit utgrävd och att man därför inte vet varför stenarna restes. Om Wikipedia har rätt så tror man att anläggningen uppfördes redan på brons- eller järnåldern.
En sommarkväll i juni, då solen lekte tafatt med oss mellan träden och stenarna, skapades en trolsk stämning när vi vandrade runt. Det här borde vara den absolut bästa platsen att besöka för den som vill ha inspiration till att skriva sagor eller fantasifulla barnböcker.
Vet du förresten vad en monolit är? Om du är lika okunnig om ordets betydelse, som jag var för en stund sedan, kan jag berätta att monolit är en synonym till bautasten eller ett hugget stenblock. Googlar jag vidare så ser jag att ordet kan användas även i andra sammanhang men det behöver vi inte gå in på här.
En del stenar ser helt enkelt ut som ja… stora stenar. Andra har sina egna former och påminner oss nästan lite om raukarna som vi åkt runt och fotograferat på Gotland.
Mest fascinerande är väl hur människorna som reste dem en gång för flera tusen år sedan både lyckades med att få upp dem och dessutom gjorde ett så bra jobb med att ”fästa dem” i marken att de fortfarande står kvar. Många av dem är ungefär 2,5 meter höga så det är inga småstenar vi pratar om. Nu blev jag förstås genast nyfiken på vad en så stor sten kan väga.
Idag ägs platsen av Jägersprisstiftelsen (367ture.dk). Insåg när jag googlade och såg bilder som var tagna tidigare på året – att hit måste vi återvända en vår när vitsipporna blommar.
Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.
55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.
Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen. Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.
Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.
Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.
Lite väster om byn Listed stannade vi till vid kustvägen för att på nära håll studera de 11 bautastenarna, som jag hade läst om lite överallt i litteraturen.
Enligt folktron är detta mor i den stora familjen.
Det kunde inte varit lätt att vara mor och ha allt ansvar för tio barn. Största problemet var den hemska mannen och fadern till hennes älskade barn. Till slut hade elakingen nått gränsen när han bestämt sig för att dräpa alla barn.
Mor tog till sitt sista verktyg för att skydda sina älsklingar och ögonstenar. Därför förvandlades ”de elva” till orörliga stenar. Självklart måste det vara bättre att vara en sten än att ligga under en. (Om fadern fått bestämma reglerna).
Traditionen berättar att om man går förbi denna plats på kvällen ska personen hälsa artigt och säga följande ord på bornholmska: ”Go Awtan Helligkvinja å dina ti bælla.”
En mycket vacker plats med en sorglig historia, som tyvärr även finns kvar i nutid i olika varianter med en ond mörk skugga.
Det kan vara lite svårt att tro att Lilleborg en gång var en imponerande anläggning. Här krävs en stor portion av föreställningsförmåga för att se framför sig hur det en gång såg ut med murar, torn och ekonomibyggnader.
När jag läser på om Lilleborg kan jag konstatera att det inte var speciellt lugnt att bo på Bornholm vare sig på 1100-talet eller på 1200-talet. Denna mäktiga kungaborg fick bara finnas kvar i ungefär 100 år. 1259 brändes borgen ner.
Tur att vår bil stod kvar och att ”bilvaktaren” skötte sin uppgift.
För jag ville förstås klättra vidare upp till toppen.
Häruppe fanns det möjlighet att se långt…
Spännande! En bro över Borgensø. Hur tar man sig dit?
Så enkelt! Behövde inte ens klättra på stenarna.
Väl på andra sidan valde jag att stanna. Det fanns en stig som ledde ner till bron men den var kantad av något som såg ut som Jätteloka. Dem ville mina bara armar inte göra bekantskap med så jag vände och klättrade ner igen. Nya upptäckter väntade…
När vi rullade av färjan i Rönne hade vi ett par timmar på oss innan vi skulle checka in på vårt boende utanför Svaneke. Vi hade inga planerade stopp utan tänkte mer att vi skulle ta oss tid att stanna om det dök upp något intressant på vägen. Det gjorde det förstås… ”Lilleborg ligger väl synlig vid vägen och det går nästan inte att köra förbi utan att stanna och ta sig en titt”, skriver Roger Pihl i boken ”Vandringsturer på BORNHOLM”. (En av de böcker som numera finns i vår bokhylla…) Så rätt han har!
Den lilla ”kringlan”, symbolen för fornlämningar, har vi bekantat oss med många gånger under åren på Gotland. När vi ser den vet vi att det kan vänta något spännande runt hörnet. Då gäller det att ratta in på närmsta parkeringsplats. Nu dök den upp när vi var ungefär mitt på ön och Bosse visste direkt vad det handlade om. Han hade läst på ordentligt inför resan.
Men, med tanke på att vår bil var fullastad vågade vi inte lämna den utan uppsikt. Bosse fick därför bara vandra med en liten bit. Sedan blev han utsett till ”bilvaktare”. Själv tog jag på mig rollen som vandrare, klättrare och fotograf.
Tänk om jag haft en tidsmaskin! Då hade jag rest tillbaka till mitten av 1100-talet. Det var nämligen då kung Svend Grathe byggde denna kungaborg.
Idag finns bara ruinerna kvar, men platsen är väl värd ett besök. Med fantasins hjälp kan man ju försöka föreställa sig hur denna borg en gång tronade här på bergknallen.
På medeltiden omgavs Lilleborg av sjön Borgesø. Den är bottenlös enligt sägnen. Numera är sjön delvis torrlagd.
Vid starten fanns en karta över området. Den borde jag ha studerat lite närmare innan jag traskade iväg. När jag gick omkring här uppe hade det varit en klar fördel om jag haft kartan framför mig. Någonstans fanns kanske resterna av det torn som jag nu kan läsa om. Ett torn där det eventuellt fanns glasfönster. I en annan text läser jag att det var i huvudbyggnaden som man, för första gången i Danmark, använde glasfönster.
Hela borgplatsen mäter ungefär 75 x 40 meter så det tar sin lilla tid att vandra runt här. Solen värmde gott, himlen var blå och fåglarna kvittrade glatt… sämre kan man ha det. Fortsättning följer…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 