Det är sådana här spännande rutter som jag är svag för och som gör Solveig lätt schack matt. Jag hade i hemlighet läst om får som behövde hjälpas av vägen och såg att den smala vägen inte passade för ett möte med ett brett fordon.
Men vi tog oss tryggt upp till parkeringsplatsen. Hit ska vi återvända när det är vackert och klart väder. Dumt nog tog vi inte på oss extra klädesplagg. Därför bara en kort uppfriskande promenad för att kolla in läget runt vårt huvudmål.

Hammarens fyr på Stejlebjerg har varit bemannad från 1802-1990. Lyshöjden var 85 meter. Tyvärr var det ofta rejäl dimma i just denna trakt, som gjorde att fyrljuset inte alltid syntes utifrån havet. Därför byggdes som säkerhet en fyrplats till. Numera är denna fyr i rätt väder ett utmärkt utsiktstorn. Det ska gå att se till Sandhammaren på Österlen. (37 km dit)

Denna fyr lags i beslag av tyskarna när de ockuperade Bornholm under andra världskriget. Vid fyrtornet hade de bra koll på havet, tjugofyra timmar om dygnet. De byggde upp en varnings- och radaranläggning och baracker för sitt manskap. Det var säkert ingen bornholmare som vågade sig hit för att spana på aktiviteterna. Eller så fanns det några få som vågade.
Jag har tidigare skrivit om det sorgliga, när resten av Danmark firade stort freden överallt var det fortfarande krig på Bornholm. Ryssarna bombade därför rejält i både Rönne och Nexö. Till slut fick tyskarna som var här vid fyren ge sig när den ryske 27:årige officeren Erastov Nicolai Eastovich ankom till Hammeren Fyr med sina 150 soldater.
Jag avslutar det krigiska med att berätta att Eastovichs dödsorsak var mycket mystisk. Tre olika orsaker nämns. A: Han dog i en skjutolycka. B: Han kallades hem. C: Han fick ett hjärtstopp.

Två fjärdedelar av fredliga familjen Lidén utmanade istället de svängda trapporna.

Vi tog paus för att glutta ut från insidan av fönstret.

Undra om tiden upplevdes gå extremt långsamt under nattpassen? Det måste varit ett lysande och blinkande nattarbetsjobb.

Det var ruggigt kallt därute. Självklart gör vi ett återbesök i ”rätt väder”. Kanske i samband med att vi besöker den andra fyren på Hammerknuden.
Det går på bilden skymta havet på andra sidan ön.

Eftersom jag inte upptäckte någon hiss fick det bli samma väg tillbaka.

Undra om det funnits några sällskapssjuka fyrvaktare genom historien? Numera är huset privatägt, men det ingick i köpet att allmänningen skulle ha fortsatt möjlighet att gå in i tornet. Det var vi tacksamma för.