Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot:
En mysig liten gränd som ligger nedanför klinten och kan nås från exempelvis kuperade Hästgatan eller den ”inbyggda” trappan, som du kan se längst ner på vänster sida, på foto två.
Vilken trappa tycker du är snyggast på foto åtta? Jag tycker den på väggen vinner.
En vecka går fort om man har det trevligt. Det stod att de höll på med vägarbeten så vi åkte avresedagen extra tidigt från boplatsen. Här ser du kyrkan i Rönne.
Jag noterar både att vi är först och det är samma tid som när vi åkte till ön. För här i nutid har jag inte längre tillgång till bornholmspärmarna. Men en vacker dag så… 😉
Rullgansen var redan igång. En av oss höll reda på två platser. Den andre gick upp till övre däck. En stund senare gjorde vi tvärtom.
Undra vid vilken resa som vi ska spetsa in oss på största staden Rönne? Vi har ännu inte bestämt oss ens för nästa tripp. Varken datum eller boställe. Sådant ligger för tillfället längre ner på agendan. Men vår andra tripp dyker upp här på bloggen när du minst anar det.
Då var det dags för andrafotografen att ta sig ner till ”sittläge”.
Eftertext:
Tid för överfart: 08:30-9:50
Pris: 921 svenska kronor.
Havets humör: Lugn, solig tur tillbaka till Ystad.
Trippmätare: 25,4 mil på svensk mark och 46,9 mil på Bornholm. Totalt, 72,3 mil.
Vår första tripp som ”bornholmuppochner skapare” började närma sig sitt slut. Tidigt nästa dag skulle en fullastad ”Den lille blå” återigen rulla iväg mot Sveriges gränser. Med en liten gemensam paus på 80 minuter på färjan.
Vi var tacksamma för att den vackra ön denna sista hela dag ville visa upp sitt bästa väder för oss. När jag sitter vid ratten är det som det sker något magiskt. För har vi inget givet mål så är det nästan alltid havet, kustremsan, som likt en magnet drar i ”trådarna”.
Jag kunde inte låta bli att se efter vad det var för några medmänniskor som gick på Balkastranden. Ser ut som de är ganska fullastade.
Bornholm har rätt många likheter med Gotland. Kallt i vattnet under juni. Få badande. Vi har varit här under midsommar en gång tidigare och kunde jämföra.
Skolbarnen gick fortfarande i skolan, såg vi under veckan. Eller var på vårterminsutflykt. Vi mötte både bussar och ungdomar lite överallt de första dagarna, innan sommarhelgen. Men denna dag firade de säkert sitt nystrukna långa lov på hemmaplan.
För oss var det dags att ta farväl av bensträckaren vid kustpromenaden och dra oss ”hemåt”, för att börja packa lite smått.
Den här gången njöt vi extra mycket av utsikten vid bostället. Men det gick aldrig helt att slappna av. Med så många djur på två eller fyra ben gjorde det omöjligt att helt koncentrera sig på vyn mot havet. Otroligt att vi lyckades hålla liv i dem alla…
Längtan efter ett återbesök växte sig stark. Åtta veckor senare var vi tillbaks på Bornholm. Betydligt fler veckor har runnit iväg sedan vi sist var fastboende i Ystad. Jag får räkna på det för skojs skull. Men inte nu. Vid lediga stunder tar jag istället farväl av Råå omgivningar eller promenerar vid härliga Tallskogsleden. Var sak har sin tid. I nästa inlägg får du åka med på färjan tillbaka till fastlandet Sverige. Nu är min datortid för idag slut.
Det gäller att passa på att upptäcka så mycket som möjligt när man stannat till med bilen.
I Svenskehavn gick vi förbi den här vägen på väg ner mot havet. När vi gått längs havet en stund valde Bosse att stanna vid ”sitt älskade hav”. Jag gick tillbaka för att utforska vart vägen ledde. Lånar orden från Povel Ramel ”Följ mig bortåt vägen…”
Det känns alltid tryggt när en vandringsled är ”uppmärkt”. Då borde till och med jag kunna ta mig vidare utan att gå vilse.
Det visade sig att trots att vi var på Bornholm så blev den här vandringen en nostalgitripp bakåt i tiden och till olika platser i Sverige. Med risk för att upprepa något som jag berättat om tidigare… Som barn växte jag upp på en gård i Västergötland. Vi hade kalvar, kvigor och en ko. Det är något visst att se ett nötkreatur som ligger och idisslar. Det är liksom rogivande med det där tuggandet. Samtidigt som den tycks ligga där och begrunda livet.
Vi hade varken getter eller får, på vår gård. De får mig enbart att känna respekt. Horn är alltid horn och en ilsken getabock lär inte vara att leka med.
Så fick jag en liten skymt av havet igen. Dock ingen Bosse så han hade nog gått åt andra hållet.
Cikorian väcker många minnen. Dels från våra år med kaffekoppsmuséet i Ängalag då vi köpte frön utan att inse den självsår sig fritt… och dels från alla våra Gotlandsutflykter.
Jag tycker att den är en fantastiskt vacker blomma att studera på nära håll. Det tycker nog den lilla blomflugan också.
Har man väl börjat att gå så kan man inte ge upp bara för att det plötsligt blir en lite mer utmanande stig. Det kan ju vara något spännande längre fram.
En ny utsikt mot havet till exempel och just då en liten, liten skymt av en blå himmel. Insåg att det nog var dags att vända om. Men även detta är en plats att återvända till i strålande solsken.
Det bästa med att gå tillbaka på en stig där man gått förut är att man vet att den leder rätt.
Nyponblom, även de ger mig nostalgiska minnen från många av våra utflykter. Dem har jag fotograferat många gånger förut. Men de förtjänar att få vara med på ännu en bild. Vilken tur jag hade! Bosse väntade vid bilen och så körde vi vidare…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 