Redan under mina första cykelturer, i augusti förra året, noterade jag ”reklamen” på Tallskogsleden.

När jag gick denna rutt en kort tid senare stannade jag givetvis till och läste allt om ”Stadsdelen som försvann”. Länge kan jag stå och leta efter detaljer på gamla foton och låta min fantasi få spela huvudrollen. Det gör den mer än gärna…

Jag är väldigt förtjust i att få läsa lokalhistorian om de platser som vi bott på. Du som är intresserad kan läsa mer om vårt område, längre ner på dagens blogginlägg. Själv hamnade jag sent igår kväll på en facebook-sida med en ”klubb” för personer med anknytning till området. Intressant att se gamla svartvita foton, läsa om vår gata m.m. Jag hade gärna tagit en fika på Café Paradis, som låg i korsningen mellan Industrigatan och Valhallagatan. Där kunde jag valt en favoritlåt, lagt i en tjugofemöring i jukeboxen och låtit andra få lyssna på min favoritlåt just då.

Så nu inser jag att ”Den lilla blå” också får en gedigen historia i sig med sin front mot två av de få hus som finns kvar från den tiden. (Fem hus har jag läst i en bok på bibblan)

Fortfarande tycks inte taxiförarna klara av att hitta själva till vår gata. Vi har fått lotsa dem. Kändes märkligt när vi kom som nyfikna inflyttare. Ännu märkligare var såklart att ingen av nycklarna som vi hade med oss passade till låset. Men det är en annan historia som gör sig bäst som kåseri på andra bloggen. 😉
När det var som mest ”halkväder” i vintras gick jag under min dagliga promenad flera rundor runt vårt lilla kvarter, som alltid var halkfritt och nästan alltid även snöfritt. Att blicken ändå då mest var mot marknivån kan jag förstå i efterhand. Annars stämmer uttrycket att det är ögonen som man först blir blind på. För jag hade hade aldrig lyft blicken mot fasaden under de få meterna runt hörnet. Istället tittade jag på trafiken, gående och idrottsplatsen Heden som jag tävlat på en handfull gånger. Nostalgin när den är som bäst. För hade jag bakom exempelvis ”husse med hundarna” stannat till och betraktat fasaden och…

… lyft blicken hade jag kunnat läsa följande text och se husmodellerna.

Hoppas du kan läsa texten om området som hade cirka 1500 boende och var självförsörjande med sina tre livsmedelsaffärer, tre mjölk-affärer, bröd, tobak och manufakturaffär och café Paradis som jag personligen gärna hade besökt. Så var det medaljens baksida. Kopparverket med sina utsläpp fick tummen ner från stadsfullmäktige. 1947 kom domen. Det året förklarades området som icke beboligt för människor och betraktades enbart som industrimark. Mellan 1958 och 1982 revs husen och byggnaderna.

Sådant här initiativ skulle jag velat se på fler platser som vi bott på. En stor applåd till föreningen ”Vi älskar Valhalla”, som även sammanställt boken ”Valhalla – stadsdelen som försvann.”