En solig eftermiddag passerade vi Bölshavn för andra gången. Himlen var blå och havet likaså. Det var som gjort för att stanna en gång till. Den här gången gick jag runt och upptäckte hur olika figurer plötsligt ”dök upp”, som det här urtidsdjuret.

Den förvånade snigeln kröp fram med sitt skal på ryggen.

Sköldpaddan fick till och med horisonten att luta.

Den sammanbitna mannen, med sitt förskrämda får på nacken, tycks hålla hårt i ratten under färden framåt.

Ett dinosaurieägg håller på att kläckas och den nyfödda dinosaurien kryper upp mot havet.

Ett urtidsdjur som slukar ett annat djur av obestämd sort.

Nallebjörnen med hatt tycks le åt alla samtidigt som han spanar ut över havet.

Jag kan inte så mycket om Minecraft, men utifrån det lilla jag sett så tycks den här figuren höra hemma i den världen.

Avslutar med en landsköldpadda med ett antal år under skalet.
Ja, så kan det gå när fantasin sätter fart och kameran är framme. Vi insåg både Bosse och jag att en och samma plats verkligen kan visa upp olika ansikten beroende på vädret. Som jag skrev i förra inlägget så föredrar jag att fotografera när himlen är blå…