
Tidpunkten var midsommarveckan i juni 1994. Vi hade hyrt en stuga på Bornholm. Efter att först bott en natt i ett trångt vandrarhemsrum i Ystad tog vi morgonfärjan, som på den tiden tog sin tid att färdas med. Två timmar och en halvtimme.
Extra trevlig start var att vi fick träffa och fika en stund med min bror, fru och deras två pojkar. Deras vistelse på ön var inne på sista timmarna. Vår hade precis börjat.
Nice att det fanns en blå dörr och många blå detaljer på stugan och i trädgården. Annars var den på tok övermöblerad. Vi stängde direkt till rum som vi därmed slapp städa i om en vecka. I det fina lusthuset i trädgården satt vi och åt bara vid några få tillfällen. Vädret var orsaken. Kaffet hann nästan både bli kallt och skvalpa över innan jag kom dit med brickan. Sedan var vi såklart i rörelse under dagarna på många skiftande ställen.

Vi bodde nära havet, på en plats som heter Balka. Därifrån gick vi snabbt ner till stranden. Det småregnade och blåste rejält under ankomstdagen. Vid ett tillfälle under veckovistelsen låg vi på en filt på den fina omtalade stranden i Dueodde. Vi såg bara ett fåtal människor omkring oss. Vi kände på vattnet. Iskallt. Inte en tanke på att bada.

Likt turister tittade vi i broschyrer och besökte kända, fina sevärdheter. Här tog vi en stillsam paus vid en fotvandring i det rejält kuperade området Paradisbakkerne.

Solveig njöt i den frodigt grönskande sprickdalen med namnet Döndalen. Nästa år hoppas jag hon kryper omkring där med m-objektiv och studerar smådetaljer. Men framför allt att min älskade pusselbit njuter och trivs med de nya ö-besöken. ❤

Helligdomsklipperne är en av mina absoluta favoritplatser på Bornholm. Där har vi varit vid ”alla” våra tre besök på ön.

Vi åkte till Almindingen enbart för att försöka hitta denna häftiga sjuträdsskapelse. Det gick inte lika bra tjugo år senare när vi skulle visa våra döttrar ”trädkonsten”. Jag läste vid hemkomsten att den hade ruttnat och sågats ned.

Vid vårt första besök, blev rejält kuperade kuststaden Gudhjem min personliga favorit. Det händer att vi fortfarande dricker kaffe ur de tuffa blå muggarna, som vi köpte där i en butik på den branta… nu tog jag en snabb tur till skåpen och insåg att muggarna i keramik inte fick följa med på vårt sista äventyr. Snyft. Då blir det inget trettioårsfirande nästa juni. Minns nu faktiskt att Solveig frågade. Alla dessa tusen beslut som vi var tvungna att fatta. Helst snabbt om det inte var väsentligt.

Trots att vi inte hade så mycket erfarenhet drog vi redan då jämförelser med Ystad och Simrishamn i Skåne. Kullerstensgator och liknande hus med rosor växande framför med minimalt med jord omkring rötterna.

Cyklarna var med. Vi var pålästa och visste att det nedlagda järnvägsnätet hade gjorts om till cykelvägar. Mycket klokt beslut som vi uppskattade.

Förutom all cykling hade vi två minigolffighter, rodde i en sjö, spelade boule på stranden och prövade på utomhusbowling.

Ändå hann jag med att titta på fotbollsmatcher från USA under sena kvällar och in på nätterna. ”Bara det inte påverkar dagarna”, sa min söta fru till mig. Det gick bra både för mig och de svenska hjältarna som senare bärgade ett brons. Thomas straffräddning blev till och med ett frimärke. Men då var vi hemma i Halland igen. Jättekul var det att jag och Solveig hade tippat 40 strörader på VM-tipset. I och med att det var utsträckt på flera dagar var det länge spännande. Vi hade chans att vinna på flera rader – ett tag.

Vi besökte en av de berömda rundkyrkorna. Jag klev uppför en slingrande brant stentrappa och…

…fick med Solveig på bild. Tror inte att hon såg mig. Fast det ser så ut på fotot.

Två dagar kvar till hemfärd. Vi blev lite oroliga att blåsten skulle finnas kvar eller ännu värre öka i styrka.
På färjan svepte istället den nästan tropiska värmen in. Detta höll i sig i flera veckor. Visst minns du? Synd den inte kom en vecka tidigare. Då hade det blivit ett helt annat semesterminne.