Innan vi gick ut från Bungemuseet frågade vi efter nyckeln till Skolmuseet, som ligger en bit bort på andra sidan vägen.

Den gamla folkskolan uppfördes 1846. Femton år senare byggdes den ut och fick en andra lärosal.

Den äldsta salen är inredd som svenska skolor såg ut på 1840-talet. Längst fram i salen, framför katedern står en sandbänk. Läraren slätade ut sanden. När barnen kunde skriva bokstäver och siffror i sanden med en träpinne, var de mogna för nästa steg. Andra steget i pedagogiken var att skriva med grifflar på skiffertavlor.

När tavlan var fullskriven suddades det med hartass. Först spottades det på tavlan och sedan torkades det med hartass. De som inte ägde en hartass torkade bort spotten med högra rockärmen.

Bakom rävfamiljen ser du en plansch med stavningsövningar.

Den stora och nyare salen är inredd såsom den var under folkskollärare Theodor Erlandsons tid 1890-1929.

Katedern är fortfarande kvar från gamla dagar i just denna skola. Bänkarna har blivit 2-sitsiga och fått särskilda pulpeter.
Längst till höger står ”prost-stolen”. Prästen var förr självskriven som ordförande i skolstyrelsen. Ofta gjorde han besök i skolorna.

Läraren fick en del trappträning varje skoldag.

Plötsligt känner jag mig både gammal och nostalgisk. För på lågstadiet hade vi planscher, som de här, i klassrummet. Förhoppningsvis finns de kvar i skolor lite här och var i vårt land.