Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤

14 thoughts on “Digerhuvud

  1. När vi var på Digerhuvud första gången var det en ganska gråmulen sensommardag så det var helt tomt på folk. Vi stod vid en parkering och glodde när det plötsligt dök upp några stora helikoptrar och hovrade över våra huvuden. Det var en mycket obehaglig och skrämmande känsla, så vi tog oss snabbt därifrån och helikoptrarna landade där vi hade varit parkerade. Det var nåt militärt på gång…..
    Hovs hallar har vi också ett ganska udda minne från. Det var sista semestern vår förra hund Penny som då var jättegammal var med, men då var hon fortfarande ganska pigg. Jag som varit där en gång tidigare ville gärna att vi skulle åka dit och gå ner och kika. Det var otroligt varmt och ganska mycket folk. Men vi kom aldrig dit jag ville för halvvägs fick vi vända och Rolle fick bära Penny uppför. OK, hon vägde bara 7 kg, men det blev jobbigt ändå!
    KRAM/Susie

    Gilla

    • Vilken kontrast mellan att vara ensamma och så dyker helikoptrarna upp från ingenstans. Säkert att du berättar alla detaljer? 😉 Jag skulle trott att det handlade om en filminspelning.

      Förstår att du ville längst ner i HH. Jag älskade stället som barn och tonåring. En trevlig utflykt när vi ändå var i Båstad, Torekov och ut till Hallands Väderö. Därför var det häftigt att köpa ett stort hus 3 km från HH. Vi blev med hund under de nästan åtta åren och gjorde flera hundpromenader i HH. Men under högsommaren valde jag alltid en härlig hamn ett stenkast därifrån.
      Rolle fick ett rejält träningspass. Det känns att gå utan hundbärande.
      Kram

      Gilla

  2. Wow! Det ordet täcker väl allt! Klättra ja… Vad roligt! Än idag tittar jag på träd och bedömer om de är bra klätterträd. Jag har väl inte klättrat i träd på 40 år antar jag. Men ett bra klätterträd skapar sug…

    Gilla

  3. Ett otroligt fascinerande område, men jag skulle aldrig velat åka dit där efter skymningen. Jag är mörkrädd och ihop med livlig fantasi är det ingen bra kombination. Jag har också klättrat på Hovs hallar under min ungdom. Vad tänkte jag på egentligen? Kram

    Gilla

    • Jag skulle vilja se solnedgången men är inte lika sugen på att ta mig tillbaks i mörkret. Kanske skulle jag hinna upp till en större väg innan det blev kolsvart. Som nu blir det knappt helt mörkt. Men nästa vecka vänder det. 😉
      Den kombinationen är inte helt bra i det läget. 🙂
      Då var vi odödliga och betraktade inte begränsningar och faror på samma sätt. Härlig tid. Vi kunde ju ha klättrat ihop på Hovs Hallar. 😉
      Kram

      Gilla

  4. Lyckost dig. 🙂 Det vill jag också uppleva någon gång.
    Här håller det på för fullt. Ändå lyser solen just nu. Men snart kommer det att smälla till igen och börja ösregna. Jag tror jag stannar inne och inväntar nästa dag. 🙂
    Tack ska du ha.
    Kram

    Gilla

Lämna ett svar till Minton Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s