Vi delade på oss

Publicerad den av

För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.

Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.

Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.

18 tankar på “Vi delade på oss”

  2. Jag tycker det känns som att större delen av Gotland är naturreservat. Fantastiskt jobb av Länsstyrelsen!

    Jag tror att ”Valle ” (känns som vi känner Valdemar så pass väl nu) slagit i öglan för att man ska snubbla på den och ramla utför klippan. Tror att det var sånt som roade honom.

    Ser inte hunden på bilden men däremot på den sista bilden ser jag siluetten av ett ansikte till vänster. Lång näsa, överbett och utstickande haka med pipskägg. Vad vackert det lät 🙂 Stentroll eller ”Valle” som väntar på att nån ska ramla!?

    Gilla

    Svara ↓

    • Det är en bra metod för att säkra naturen och djuren för framtiden och som grädden på moset möjligheter för ”vanligt” folk att kunna vistas där.

      Måste säga att jag är imponerad av den fula gamla räven. Valle skulle mått bra av att tillbringa en fredag på SPA och sitta i soffan och ”långglo” på Netflixserier. 🙂 Kan inte du fixa fram några foton på hans föräldrar? Forskare och psykologer hade älskat att gräva i hans barndom och uppväxt. 😉

      Den söta hunden syns tydligt i mitten på bilden. Jag tog fler bilder på gubbar, men allt kan inte vara med i blogginläggen. När jag började som bloggare (andra bloggen) hade jag med noll bilder. 😀

      Gilla

      Svara ↓

      • Hunden såg jag till slut när jag läste Anitas kommentar om att hon är lik Lucy:)

        Ja det vore jäv… väldigt intressant att ta reda på mer om mamma och pappa Atterdag och deras metoder att fostra barn! Måste ägna en liten stund av lördagskvällen till att söka efter dom på nätet. Han känns som en vrålpsykopat.

        Gillad av 1 person

  3. Ser härligt ut.
    Man verkar göra gott jobb Länsstyrelsen i Gotland med så många naturreservat och verkar dessutom utveckla hela tiden. Bra jobbat!
    Härliga vårtecken också!

    Gilla

    Svara ↓

  4. Det här var så trevligt så det kändes som om jag var med där på promenaden. Med en halv Bosse … ni delade ju på er och jag funderar fortfarande vilken stig den andra halvan tog.
    Naturligtvis ser jag hunden! Hur tydligt som helst. Och jag tycker absolut att hon (det måste vara en hon) påminner om Lucy. Hon är i mitten av bilden. Jag ser båda ögonen men bara ena örat, hennes högra Hon har en fin nos och hon ser snäll ut.
    Och vita blåsippor … det finns inte på ”mitt” ställe. Inte vad jag hittat i varje fall.
    Vi har också varit ute på promenad. Vid Tullgarns slott. Det blev fika i en liten berså där vi sökte skydd mot den byiga vinden. Macka med stekt ägg och kaffe, mums. Och lite godis till Lucy.
    Jag ser fram mot Solveigs blåsippsinlägg. Nu ska vi strax förbereda lördagsmiddagen.

    Kram och fin lördag kväll!

    Gilla

    Svara ↓

    • Undra vilken halva som är min bästa sida? Förhoppningsvis den där pumpen sitter. 🙂
      Precis så är det. Det kunde varit Lucy som suttit modell för ”stennären” (motsvarigheten till konstnär.) Otroligt likt. Hon hade säkert instämt om hon stått vid kanten och spanat.
      Det är nog rätt ovanligt med vita. Synd de dragit ihop sig. Annars hade Solveig fått till bättre macrobilder, när jag visat henne platsen vid fikastället.
      Mysstund med andra ord för trion. Liten berså är vackert, både att säga, läsa och uppleva. ❤ Vi har ett fik som heter Berså. Har jag skrivit om ett par gånger tidigare.
      Hoppas det blev en trevlig middag. Vi skulle stuckit iväg direkt efter frukosten så Solveig kunde tagit månadens macro i Botaniska Trädgården, under tiden som jag gick runt bland morgongränderna. Vi hörde genom sovrumsfönstret hur det blåste och såg sedan hur det regnade på tvären. Endast tre dagar kvar på mars. Tisdagens app visar en sol bakom moln. Vi har fått en gratistimme på eftermiddagen. Kanske kan vi ta det när S kommit hem från jobbet. Det är sådant som kallas I-problem. 🙂
      Söndagskram

      Gilla

      Svara ↓

  6. Väldigt roligt att komma med även på denna tur. Vad gäller ”ringen” så säger maken som är sjöbjörn att det bör vara gamla förtöningsringar till fartyg. Sådana finns lite varstans där det finns hav och båtar och både högt och lågt.
    Visst såg jag hunden!
    Fantastiskt med dessa naturreservat som gör att slitaget på naturen till viss del minskar-
    Fint att era vägar korsades igen. Och jag ser fram emot Solveigs blåsippor.
    Kram och trevlig helg.

    Gilla

    Svara ↓

    • Vad bra att vi fick reda på vad det var av en riktig sjöbjörn. Jag har aldrig sett en ring så högt upp tidigare.
      Den hunden ser verkligen ut som Anitas gulliga Lucy. ❤ Annars såg jag många gubbar på andra ställen. Det går inte att komma ifrån att jag älskar havet och vistas NÄRA det. Men sedan vi började fota på allvar och rest runt på ön inser jag att det nästan alltid finns intressanta objekt att studera och fota. Förr skulle jag hastat vidare till mina havssmultronställe och missat godbitar. Vi har varit där en gång tidigare, så hon hade stannat till vid bordet/bänkarna om hon råkat komma före mig när jag gjorde mina avstickare. Det var ändå jag som hade hennes kaffe och nyinköpta godsaker på Norrgatt. 🙂
      Hennes blåsippor är på plats. Men det var jag som hittade vitsipporna. 1-0 till mig.
      Kram och tack tillbaka från ett regnigt och blåsigt Visby. Antagligen har du samma väder. Vår morgonplan rök direkt.

      Gilla

      Svara ↓

  7. Vilken vacker plats!! Och härliga bilder!!
    Smart av dig att ta fikaryggan 😉 😉 Oftast har vi delat upp det hos oss. Typ maken tar kaffet i sin väska medan jag har muggarna och det gotteligottaste 😉 Nu är det inte avsiktligt det blir så genomtänkt utan mest pga platsbristen… Så om maken vill slippa dricka direkt ut termosen utan tilltugg så får han allt möta upp mig på tilltänkta fikaplats, haha.

    Gilla

    Svara ↓

Lämna ett svar till Znogge Avbryt svar