Min frihet kändes oändlig när jag i maj 1980 flyttade hemifrån. Andra av mina kompisar kände en viss oro inför allt nytt i ett sådant skede i livet. Inte jag. Istället såg jag fram emot att helt själv få bestämma precis allt. Inga tankar landade på att grannar skulle ha åsikter om mina musikstunder och annat tjafs. Inte heller att jag egentligen bara bytte ut mina egna föräldrar mot helt okända och fler föräldrar.
Nu tog jag historien egentligen längre bakåt. Till åren när jag precis blivit tonåring. De sista åren hade jag haft det suveränt i den nybyggda villan. Jag hade ett sovrum i själva huset och ett ännu bättre i gillestugan med egen ingång och en tuff inredning. En fondtapet som jag älskade att se på från sänglägesposition. Tre discolampor i tre färger som markerade takten i favoritlåtarna. Trevliga besök när jag minst anade det. Dessutom störde jag ingen i villan. Min närmaste väggranne var garaget.
Men när chansen dök upp kunde jag inte motstå frestelsen att få en egen lya och adress. Glad i hågen gick jag in på Tempo för att göra sådant som jag aldrig gjort förr. Titta efter var osthyvlar fanns i affären. Inte vika av direkt till skivavdelningen som mina fötter trodde vi skulle till.
Ljusa tankar gled omkring. Vilken färg skulle jag välja? En marinblå kunde varit coolt. Kanske fick jag till slut fråga någon expedit för att hamna rätt. Minns inte. Däremot minns jag kristallklart när jag såg utbudet och hur spännande 😉 det skulle bli att välja vilken av de sju ”bajsbruna” osthyvlarna som skulle få följa med hem.
När jag en stund senare knallade in i Teliabutiken gick det inte mycket bättre. 😦 Jag valde den minst fula av de tre alternativen, en mörkgrön telefon. Med ett telefonnummer som ingen slängt i minnet eller på gulnande halvtrasiga lappar på skafferidörrars insidor. Trots att numret till Halmstad Potatislager varit vakant i ett år. Hur många gånger fick jag förklara att jag bara hade två kilo potatis som jag behövde till eget bruk? Hur ofta blev jag väckt efter en jobbnatt av en intelligent fråga som ”Har ni frigående ägg?” Eller hörde jag fel. Kanske sa kvinnan höns. 😉
Snart är det maj 2020. Då kommer denna klenod att fylla 40 år. Helt otroligt. Ska jag bjuda den på ostbågar? Idag är den ful, sliten men fortfarande en av våra bästa osthyvlar. Vi har alltid haft en handfull skara av hyvlar. Genom åren har många bytts ut mot nya. Men den bruna fula har fått vara kvar på grund av sin pålitlighet och antagligen för att min älskade fru vet svaret på frågan om hon skulle fråga mig om det var okej att slänga den. Hur många män har en sådan partner? Räck upp en skärmhand. 😊 Solveig är inte till salu.
Varsamt tar jag brunsaken i mina händer och tänker nostalgiskt på hur många händer som hållit i den genom åren. En del har tyvärr lämnat jordelivet. Min skrivhjärna har nästan lust att skriva ett bokmanus om ”Den bruna osthyveln”. Lite lånad från en bok om en nyckel på ett hotell. Sedan Solveig kom in i mitt liv har den aldrig varit med på fina bjudningar. Där går den osynliga vett och etikett regeln. Då brukar vi ofta ha en med guld i ena änden. Men den osthyveln är chanslös mot den bruna när det gäller att göra det som egentligen ska göras. Fixa till en lagom tjock ostbit. Håller tummarna för att den ska få uppleva sin femtioårsdag. Klenoden med än så länge fyrtio liv. Som är för blyg för att komma med i bloggen.
Måste erkänna att den sedan x antal år, är en sådan där äldre fotbollsreserv som kastas in när det är fem minuter kvar av matchen. När de andra hyvlarna är i ”duschen” (diskmaskinen) och latmasken regerar på hjärnkontoret. Äldre och äldre. I jämförelse med medeltidsmuren som vi har i vår stad och alla medeltidskyrkorna är den en ungdom. Betydligt helare än ödekyrkorna. 😊
gotlanduppochner & bornholmuppochner 
Vi kan helt enkelt konstatera att osthyvlarna höll bättre kvalitet förr. Så härligt att denna klenod fortfarande hänger med men jag förstår att den får stanna i köket vid finare tillställningar.
Min mormor köpte en spis från Ankarsrum i augusti när jag var nyfödd. Spisen går fortfarande som en klocka och du kan ju lätt räkna ut hur många år den har på nacken 😉
Kram och god fredag!
GillaGilla
Den var ful och har inte blivit snyggare. Men som du skriver. Den gör sin uppgift med bravur. Undra hur många bestickslådor-kompisar den överlevt ?
Förr gjordes saker för att hålla. Härligt med en enkel matteuppgift så här på fredagen. 😉
Tack ska du ha.
Kram tillbaka
GillaGilla
Oh, det är fler än vi som har älsklingsgrejor kvar som inte kommer fram när det kommer ”folk”
Din/Er hyvel har många år kvar- jag lovar!
GillaGilla
Skönt att veta att jag inte är ensam. 🙂
Härligt att läsa. Den kommer antagligen att överleva mig.
GillaGilla
PS. Jag kan inte kommentera hos dig om jag skriver in min bloggadress av någon anledning! 😦
GillaGilla
Vad mysko.
Men båda dina kommentarer ingick i trion där det lyste rött med siffran tre i. Hälsning från WordPress att det finns okända kommentarer att godkänna från min sida – om jag vill. Rör sig om tre orsaker. 1. Helt nya avsändare. 2. Avsändare som haft en längre paus från att kommentera på mina bloggar och 3. Vissa som wordpress aldrig skickar direkt till mig. Där handlar det om personer som ofta kommenterar hos mig. Vilket är konstigt. När jag godkänt kommer de in på rätt plats ”i det synliga ledet”. Extra viktigt när jag har tävlingar. En del har kanske genom åren undrat varför någon plötsligt står över deras kommentar, x timmar senare.
GillaGilla
Vissa osthyvlar byter man inte ut! Egentligen har jag inte bytt ut nån osthyvel vad jag kan komma på? Vi har två hemma, en i husvagnen. Den Maken hade när vi träffades är favoriten, har letat och letat men inte hittat någon likadan.
GillaGilla
Instämmer helt. Han kanske köpte den på Tempo som jag gjorde. 🙂 Den sämsta vi har nu är en sådan där ”smal där framme”. Jag tror inte jag lyckats en enda gång att skära en hel ostbit. Därför brukar jag istället diska upp en från lådan i diskmaskinen.
GillaGillad av 1 person
Den här är smal där framme. Med tre piggar på sidan. Skär tunna goda skivor!
GillaGilla
Vår smala fick vi i present en gång av en gäst. Den var vacker med ”trähandtag”. Som sedan inte mådde bra av diskmaskinsbad. 😉
Låter som en uppföljare till Siwans klassiker som handlade om bröd. 🙂
GillaGilla
Jag har en viss förmåga att precis när vissa verktyg i köket är så där lagom invanda – då kastar jag dom av någon anledning!? Jag gör det naturligtvis inte med flit, men helt plötsligt upptäcker jag att det verktyg jag ska ta fram ur en kökslåda inte längre ligger där. Jag letar febrilt överallt, på platser där JAG aldrig skulle lägga dom, men som nån annan kanske tycker dom passar bättre. Men nej, dom är borta!
Sist var det en sax som har en mycket bestämd plats i den översta kökslådan bredvid spisen. Den var borta i hela 3 veckor, vi letade överallt för visserligen hade jag fler men den här var så gott som ny. Vass och fin! Vi försökte också komma på vem som använt den sist…..helt omöjligt!
En dag i förra veckan råkade jag öppna väskan där jag har alla mina prydnasband och etiketter. I den har jag också en fin vass sax, men då upptäckte jag att där låg två saxar!
Det värsta är att jag kan inte skylla på Rolle, han skulle aldrig gå i den väskan. Han vet knappt att den finns! Det är inte första gången jag har bort nåt, men tidigare har jag haft pippi på att slänga saker och ting i soporna – så den här gången var riktigt lyckad!! 🙂
KRAM/Susie
GillaGilla
Ha ha! Påminner om hemma hos oss. 🙂 Tror vi är lika skyldiga. Eller oskyldiga. 😉
Vilket fynd du gjorde. Ibland blir det bättre än bra. 😀
Kram
GillaGilla
Det var en riktig trotjänare du har. Osthyvlar är ett elände. Jag har lyckats hitta två som verkligen gör skäl för namnet och de är jag mycket rädd om. Kram
GillaGilla
Den är inte vacker men dresserad. 🙂 Håller med dig. Det är samma för oss. Kram
GillaGilla
Vilken osthyvel historia. Har haft två stycken med oranget hantag inköpta på tempo Malmö för 51 år sedan och dom fungerar fortfarande. Har en nyköpt med kort blad och den är bra.
Kram
GillaGilla
Vilka veteraner. 🙂 Då är du supernöjd med ditt ägande av osthyvlar. Hälsa till dem. 😉
Kram
GillaGilla
🧀🧀🧀
GillaGilla
Jag har min osthyvel kvar Den är nästan lika gammal som jag!
Svar:Det sägs att man inte ska leka med maten!
Kram!
GillaGilla
Då är den ju inte så gammal. 😉
Svar: Men lekfullhet i köket och på serveringsfaten kan få ögon att glimra.
Kram
GillaGilla
Jo, så är det! Det finns kvalité och så finns det KVALITÉ´! I det här fallet förstår jag både dig och Solveig. Att den får vara kvar och att den inte får vara med vid de finare tillfällena! 🙂
För något år sedan tog vi ”farväl” av vår gamla orangea elvisp. Den hade då tjänat oss i ca: 40 år! Undrar hur länge den nuvarande vita, nätta och brummande maskinen håller!?
Kram Nilla
GillaGilla
När det gäller elektriska apparater är det ännu mer tydligt att det gått fel väg. Nu tillverkas det prylar som verkar vara inställda på att gå sönder lite efter garantin går ut. Jag har visat på andra bloggen om våra ”granljus” som våra föräldrar köpte i början på femtiotalet. De lyser och funkar lika bra som i nyskick.
Du får vara tacksam om den klarar fyraårsgränsen.
Kram Bobo
GillaGilla
Ha, ha , ha skrattar gott åt ditt inlägg om den otroligt vackra bruna osthyvlen. Dock förstår jag värdet i att den finns kvar, gör helt perfekta ostskivor men…..jag förstå verkligen Solveig att den inte får ens en enda sekund i rampljuset när besök är i farten. Håll hårt i den, vårda den ömt så den får uppleva sin 50 års dag
Kram Kajsa
GillaGilla