Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.