Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper:
(Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.)
Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st),
Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st).

Viklau dopfunt. Den enda bland de elva dopfunterna från denna verkstad som är åttkantig. Övriga är runda.

Dopfunten i Etelhem var Johnny Roosvals favorit. Han beskrev dopfunten som ett enastående mästararbete.

Ganthem dopfunt

När dopfunt

Stånga dopfunt

Vänge dopfunt.
Dessa fyra + Etelhems dopfunt (längst upp) bär enligt Johnny Roosval mästarens prägel.

Endre dopfunt

Halla dopfunt

Lojsta dopfunt

Sjonhem dopfunt

När det gäller övriga kan Roosval tänka sig att de är tillverkade på verkstaden EFTER mästarens död.
Gemensamt för alla 11 dopfuntarna från Hegwald är djävulens ständiga närvaro och skrämmande hot. Ett hot om att snabbt se till att barnen döps, innan det är försent.

Kuriosa:
Vänge ska vara Hegwalds märkligaste verk.
Halla, Stånga och Vänge är mycket välbevarade. Medan dopfuntarna i Sjonhem, Rone, Lojsta och Endre är kraftigt vittrade. När det gäller dopfunten i Rone förvaras cuppan i Statens Historiska Museum. (Därför bara tio bilder från vår kamera)
Stånga dopfunt skiljer sig från övriga. Här är ett av de fyra odjurshuvudena ersatt av ett människohuvud. Synd vi inte kände till det när vi var där och fotade. Antagligen var det inte ”estetiskt” snyggt när vi stod vid den vinkeln.

Fotnot:
Faktatext är tagen från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund och GOTLANDS KYRKOR av Erland Lagerlöf och Gunnar Swahnström.