Efter den lite ödsliga promenaden, helt ensam inne i en okänd skog, kändes det rätt skönt att komma ut i det öppna landskapet igen.
Jag hade inte tänkt på det tidigare men nu såg jag att molnen hängde tunga över havet.
Några badande turister eller fastboende syntes inte till, men helt ensam var jag inte även om det ser ut så på bilderna. Jag såg någon som satt och läste, en annan som höll på att ta fram sin mat och om jag inte minns fel så dök det även upp en tredje person. Vad han eller hon gjorde har jag totalt glömt.
Nej, inte heller jag fick någon större lust att bada. Men, att titta på vågorna som slår in mot stranden kan kännas rogivande.
Långt där borta såg jag något spännande. En bro!
Just då hade jag ingen aning om att det jag såg var Arnager. En plats som blev en favorit och som vi besökte flera gånger under den här vistelsen.
Allting har sin tid! Även kvällspromenader ska avslutas när de är som bäst. Dags att traska tillbaka till lägenheten och se vad Bosse hittat på under min frånvaro. Man vet ju aldrig…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 
Så fint det blev när du lämnade skogen. Hade du inte berättat att där fanns fler människor, hade man ju trott du var helt ensam.
Hoppas Bosse hade hållit sig i skinnet medan du var borta.
God kväll!
GillaGilla
Fina bilder från din promenad! Hoppas inte Bosse hittade på något bus när du inte var hemma 🙂
GillaGilla
Promenerar man själv känns det bättre att röra sig i öppna landskap. Just att promenera vid havet är alltid en lisa för själen tycker jag, i alla fall så länge vindarna är hyfsat snälla. Härliga bilder!
Hoppas att allt var som det skulle när du kom tillbaka 😉
Kram
GillaGilla
Vilken fin del två det blev på din promenad. Det är verkligen något visst med vatten och i det här fallet havet. Och så de vackra molnformationerna. Det är nästan så jag kan höra vågorna som slår in. Hoppas att inte Bosse ställde till med något medan du inte var hemma 😉
Kram
GillaGilla