Det är alltid lika spännande att ge sig ut på upptäcktsfärd när vi kommit till en ny plats.
Så när väskorna var inställda i lägenheten tog jag med mig kameran och traskade ner samma väg som vi nyss kört upp. Nostalgi! Vägar med gräs i mitten har vi och lilla blå kört på ett antal gånger under våra år på Gotland.

Jag tror att jag skrivit det tidigare – vägar med gräs i mitten ska man helst inte köra bil på.
De saknar nämligen, oftast, plats för att möta eventuella andra bilar… Men att gå på dem är helt okej. Då finns det dessutom tid och möjlighet att upptäcka vad som händer längs vägkanterna. Här upptäckte jag att hösten hade börjat göra sig påmind även på Bornholm.

Efter en liten stunds traskande var det dags för ett val. Skulle jag följa pilen mot den utstakade vandringsleden eller ta stigen ner mot havet. Hm..

Det fick bli pilen mot vänster till att börja med. Kanske för att stigen upp mot skogen verkade lite mer spännande. Man vet ju aldrig vad som väntar på att bli upptäckt.

Det blev en ny känsla av nostalgi. Murgrönan klättrade längs träden och små slingrande stigar ledde vidare mot det okända.

Jag mötte inte en enda människa och såg inte heller några djur. Det kändes som om jag befann mig helt ensam i en okänd skog. Det var nästan lite läbbigt. Visserligen hade jag telefonen med mig men ingen, inte ens Bosse, visste exakt var jag var.

Jag bestämde mig för att jag sett tillräckligt och att det var dags att vända.

Ibland är det skönt att vara på en mer öppen plats. Jag hade den stora vägen bakom ryggen och havet en liten bit framför mig. Här fanns en väg som verkade inbjuda till nya upptäckter. Om dem får jag berätta mer i nästa inlägg. Nu ska jag fira att sportlovet precis har börjat och att jag har nio lediga dagar framför mig. Det känns härligt!