Redan under forntiden var Gudhjem centrum för en del av östersjöhandeln. Till den lilla staden seglade man med olika slags varor och det var här fisken landade. Exempelvis har fornfynd visat att det funnits stora boplatser i Gudhjem under järnåldern.

Staden Gudhjem hade under en lång tid många glansdagar, med besök av rika köpmän och dessutom fanns det rikligt med fisk i den lilla staden. Köpmän från Hansan kom hit framför allt för överflödet av sill.

Under några tuffa år förändrades det mesta i staden. Orsaken var den hemska pesten som drabbade ön 1653-1654. Dåtidens stad dog i det närmaste ut och staden förlorade därmed sina stadsrättigheter. De närmaste tjugofem åren vågade ingen flytta hit längre. Då kom verkligen solen bakom moln i Gudhjem.

De som till slut ”bröt isen” kom framför allt från Skåne och Blekinge. Snapphanar och andra dansksympatisörer från skånska kriget satte ny fart på livet i Gudhjem.

Det blev ättlingar till dessa skåningar och blekingebor som återigen satte fart på ruljangsen i Gudhjem. De hade beskådat hur engelska legosoldater hade rökt sin sill i små skorstensugnar och började apa efter. Det allra första sillrökeriet byggdes i byn Gudhjem 1866. Sedan gick det fort. Till slut hade nästan alla hus i byn ett eget rökeri. På sommaren röktes det sill. På vintern handlade det mest om rökt korv.

Det måste varit många glansdagar fram till det dystra som hände i september 1872. Stormfloden har vi skrivit om tidigare. Aldrig förr hade Östersjön drabbats av en sådan ruskig storm.

Jag avslutar med en modernare historisk milstolpe, som troligtvis inte så många turister känner till. För under åren 1916 till 1952 var Gudhjem ändstationen för järnvägslinjen mellan Aakirkeby-Almindingen-Gudhjem. För att vara vitsig kan jag som slutord nämna att det finns två ”spår” kvar från den epoken:
A) Stationsbyggnaden som är kulturminnesmärkt.
B) En vändskiva som fortfarande kan ses. Den behövdes eftersom det fanns tre sammanhängande spår.