Följ mig bortåt vägen

Det gäller att passa på att upptäcka så mycket som möjligt när man stannat till med bilen.
I Svenskehavn gick vi förbi den här vägen på väg ner mot havet. När vi gått längs havet en stund valde Bosse att stanna vid ”sitt älskade hav”. Jag gick tillbaka för att utforska vart vägen ledde. Lånar orden från Povel Ramel ”Följ mig bortåt vägen…”

Det känns alltid tryggt när en vandringsled är ”uppmärkt”. Då borde till och med jag kunna ta mig vidare utan att gå vilse.

Det visade sig att trots att vi var på Bornholm så blev den här vandringen en nostalgitripp bakåt i tiden och till olika platser i Sverige. Med risk för att upprepa något som jag berättat om tidigare… Som barn växte jag upp på en gård i Västergötland. Vi hade kalvar, kvigor och en ko. Det är något visst att se ett nötkreatur som ligger och idisslar. Det är liksom rogivande med det där tuggandet. Samtidigt som den tycks ligga där och begrunda livet.

Vi hade varken getter eller får, på vår gård. De får mig enbart att känna respekt. Horn är alltid horn och en ilsken getabock lär inte vara att leka med.

Så fick jag en liten skymt av havet igen. Dock ingen Bosse så han hade nog gått åt andra hållet.

Cikorian väcker många minnen. Dels från våra år med kaffekoppsmuséet i Ängalag då vi köpte frön utan att inse den självsår sig fritt… och dels från alla våra Gotlandsutflykter.
Jag tycker att den är en fantastiskt vacker blomma att studera på nära håll. Det tycker nog den lilla blomflugan också.

Har man väl börjat att gå så kan man inte ge upp bara för att det plötsligt blir en lite mer utmanande stig. Det kan ju vara något spännande längre fram.

En ny utsikt mot havet till exempel och just då en liten, liten skymt av en blå himmel. Insåg att det nog var dags att vända om. Men även detta är en plats att återvända till i strålande solsken.

Det bästa med att gå tillbaka på en stig där man gått förut är att man vet att den leder rätt.

Nyponblom, även de ger mig nostalgiska minnen från många av våra utflykter. Dem har jag fotograferat många gånger förut. Men de förtjänar att få vara med på ännu en bild. Vilken tur jag hade! Bosse väntade vid bilen och så körde vi vidare…

4 tankar på “Följ mig bortåt vägen

  1. Tack för promenaden med doft av hav och nyponros. Cikorian har en väldigt vacker färg och form tycker jag.
    Igår och idag har vi snurrat i era krokar.
    God söndag!

    Gilla

  2. Klart att man inte får missa att följa en spännande stig eller väg. Det är ju den som är mödan värd…
    Härliga bilder som vanligt och nog längtar man efter varmare dagar igen.
    Cikorian är så fin men så är den också blå.

    Kram

    Gilla

  3. Direkt jag såg titeln på inlägget började jag sjunga för mig själv …

    Det var en vacker väg du hittade. Lummig och fin. Och visst är det tryggt när det dyker upp ”små skyltar med vandrare” så man vet att man är på en väg som även en med dåligt lokalsinne bör hitta tillbaka på. Jag hör till dem med just dåligt lokalsinne så jag vet hur det är.

    Fina minnen dök också upp för dig. Visst är en kos idisslande rogivande. Cikorian är fantastiskt vacker med sin blå färg. Och så fint att en blomfluga ville posera för dig också. Och så avslutningen med ljuva nyponrosor.

    Tack för en fin vandring i grönskan. Nu önskar jag en fin vecka!

    Kram

    Gilla

Lämna ett svar till Znogge Avbryt svar