Redan under mina första cykelturer, i augusti förra året, noterade jag ”reklamen” på Tallskogsleden.
När jag gick denna rutt en kort tid senare stannade jag givetvis till och läste allt om ”Stadsdelen som försvann”. Länge kan jag stå och leta efter detaljer på gamla foton och låta min fantasi få spela huvudrollen. Det gör den mer än gärna…
Jag är väldigt förtjust i att få läsa lokalhistorian om de platser som vi bott på. Du som är intresserad kan läsa mer om vårt område, längre ner på dagens blogginlägg. Själv hamnade jag sent igår kväll på en facebook-sida med en ”klubb” för personer med anknytning till området. Intressant att se gamla svartvita foton, läsa om vår gata m.m. Jag hade gärna tagit en fika på Café Paradis, som låg i korsningen mellan Industrigatan och Valhallagatan. Där kunde jag valt en favoritlåt, lagt i en tjugofemöring i jukeboxen och låtit andra få lyssna på min favoritlåt just då.
Så nu inser jag att ”Den lilla blå” också får en gedigen historia i sig med sin front mot två av de få hus som finns kvar från den tiden. (Fem hus har jag läst i en bok på bibblan)
Fortfarande tycks inte taxiförarna klara av att hitta själva till vår gata. Vi har fått lotsa dem. Kändes märkligt när vi kom som nyfikna inflyttare. Ännu märkligare var såklart att ingen av nycklarna som vi hade med oss passade till låset. Men det är en annan historia som gör sig bäst som kåseri på andra bloggen. 😉
När det var som mest ”halkväder” i vintras gick jag under min dagliga promenad flera rundor runt vårt lilla kvarter, som alltid var halkfritt och nästan alltid även snöfritt. Att blicken ändå då mest var mot marknivån kan jag förstå i efterhand. Annars stämmer uttrycket att det är ögonen som man först blir blind på. För jag hade hade aldrig lyft blicken mot fasaden under de få meterna runt hörnet. Istället tittade jag på trafiken, gående och idrottsplatsen Heden som jag tävlat på en handfull gånger. Nostalgin när den är som bäst. För hade jag bakom exempelvis ”husse med hundarna” stannat till och betraktat fasaden och…
… lyft blicken hade jag kunnat läsa följande text och se husmodellerna.
Hoppas du kan läsa texten om området som hade cirka 1500 boende och var självförsörjande med sina tre livsmedelsaffärer, tre mjölk-affärer, bröd, tobak och manufakturaffär och café Paradis som jag personligen gärna hade besökt. Så var det medaljens baksida. Kopparverket med sina utsläpp fick tummen ner från stadsfullmäktige. 1947 kom domen. Det året förklarades området som icke beboligt för människor och betraktades enbart som industrimark. Mellan 1958 och 1982 revs husen och byggnaderna.
Sådant här initiativ skulle jag velat se på fler platser som vi bott på. En stor applåd till föreningen ”Vi älskar Valhalla”, som även sammanställt boken ”Valhalla – stadsdelen som försvann.”
bornholmuppochner & gotlanduppochner 
Det finns mycket att se om man lyfter blicken och öppnar ögonen!
God onsdag!
GillaGilla
Men ibland känns det som om det var grus i dem.
Tack från en torsdag då jag hör fågelkvitter genom ”springan” vid fönstret.
GillaGillad av 1 person
På 70-talet flyttade min pappa och resten av familjen utom jag ner till Helsingborg. Pappa var hovslagare och vi hade ett litet jordbruk. När skogsmaskinerna gjorde sitt intåg i skogen försvann många hästar och det gick inte att livnära sig och sin familj så det var bara att omskola sig och så blev man skickad av arbetsförmedlingen dit dom ville och det blev Helsingborg och Asea. Tänk vilken omställning. Från att ha farit runt i byarna och skott hästar och vara känd av alla till att stå på ett cementgolv och bocka plåt. Mamma illtrivdes så väldigt för dom bodde i ett hyreshus där ingen ens hälsade på varandra. Här hade vi bekanta att prata med hela tiden och en stor släkt som bodde runt omkring. En av bröderna flyttade hem till mig för han trivdes inte alls och pappa och mamma flyttade hem hit när dom blev pensionärer och nu bor alla mina tre bröder här uppe också. Alla ville hem trots snö kyla och långa vintrar. Jag gifte mig med en skåning och fick en son som bor i Helsingborg. Skilde mig förstås efter några år och blev kvar på hemgården där jag fortfarande bor men har varit i skåne och hälsat på rätt många gånger och vet precis var området är där du bor.
GillaGilla
Vad intressant och sorgligt det du delar med dig av. Usch! Vad tufft det måste varit för din pappa, mamma och syskon som måste bryta upp för en sådan lång resa ner till en helt ”annan värld”. En riktig ”kulturkrock”. Hade de råd att åka tillbaka till hemtrakterna på semestern. Samtidigt skulle det bli ännu värre att behöva åka ner igen, tänker jag just nu med sympatitankar.
”Ingen som hälsade på varandra” Det känner jag igen från många av våra flyttar. Jag hälsar och det kommer inget ljud från den andra som bara tittar mysko på mig. I början är det också svårt att hålla reda på vem som hälsar och inte gör det. Helst under den mörka, kalla tiden då mössor och luvor döljer. Då brukar jag avvakta några sekunder. Jag har fått lite hårdare ”hud” sista åren. Blir inte längre sur, bitter på ”de tigande blängarna”. Tycker det är de som missar något. Förstår att det kostar att säga ett ord på tre bokstäver. 😉
Jag är van sedan min barndomstid att det hälsades på allt och alla i närmaste kvarteret. Oavsett om man tyckte lite mindre om dem eller inte alls. Sunt förnuft. Uppfostran.
GillaGilla
Så kul och intressant att se hur det såg ut förr i områden man bott eller bor!
Cafe Paradis, håller med, det låter mysigt och vackert.
Så intressant att se bilder och filmklipp från förr, gäller överallt, kul
Men där man bott så känns det extra mycket. Sånt här intresserar mig mer och mer.
Kul att få lilla blå med på bild med de två hus som är bevarade ,-))
Nu kan du kommentera hos mig, har ändrat. Här hittar ni mig.
http://litenherre.blogspot.com , välkommen.
En fin vårdag önskar jag er båda! KRAM Primrose ,-)
GillaGilla
Blev nåt fel, caplock på. Gör ett försök till, annars får du prova på annat sätt ,-)
http://litenherre.blogspot.com
GillaGilla
Vackert och romantiskt namn på ett café. Jag tror det har med åldern att göra. Så tänker jag också.
Tack för länken. Jag tror jag fick dit en kommentar i förra veckan. Trist med din gamla blogg med alla härliga, tänkvärda inlägg genom åren.
Tack ska du ha.
Kram, Bosse
GillaGilla
Det är väldigt intressant att känna till sitt områdes historia och extra viktigt blir det när det är mycket som är förändrat och nästan inget finns kvar. Det var verkligen ett fint och upplysande konstverk tycker jag. Att lyfta blicken kan vara väldigt viktigt men samtidigt så vill man inte halka på någon isfläck heller 😉
Kram
GillaGilla
Det är alltid stimulerande att få lite bakgrundsfakta om platsen som man har satt ner sina BOpålar på.
Usch för den halkiga säsongen. Hoppas den är förbi, för denna gången.
Kram
GillaGillad av 1 person
Rubriken låter nästan som en boktitel och innehållet är lika spännande. En hel stadsdel som försvann. Förstår mer än väl att du inte tittade så mycket uppåt när du vandrade i den halkiga vintern. Vilken tur ändå att du fick se konstverket. För visst är det ett konstverk. Och visst är det fascinerande att tänka på Valhalla – stadsdelen som försvann.
Kram från en mulen och kall ostkust
GillaGilla
Jag borde passa på att låna boken som lär finnas på bibblan. Hoppas de fått bort allt farligt gift så vi inte bor på fel ställe i livet. Två av ödetomterna finns utanför våra fönster. Vi är tacksamma om vi slipper en stor byggarbetsplats där.
Här är sol men inte många grader. S valde sina vinterskor och mössa. Jag kommer att välja ännu mer vinterprylar under min promenad.
Kram
GillaGilla