Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen.
Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper: (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.)
Byzantios (13 kyrkor)
Majestatis (6 st)
Hegwald (11 st)
Semi-Byzantios (4 st)
Sigraf (6 st)
Barlingebomästaren (1 st)
Calcarius (1 st).

Atlingbo kyrka har en niokantig dopfunt från verkstaden Byzantios. Övriga tolv i dagens blogginlägg är åttkantiga.
Under medeltiden var altare och dopfuntar kyrkornas viktigaste inventarier. Vid denna tid stod alltid dopfunten vid den västra delen av långhuset, nära huvudingången.
Under 1100-talet höggs dopfuntarna av sandsten. Under nästa århundrade var det kalksten som gällde i verkstäderna.

Dopfunten i Hejde kyrka.

De två dopfuntarna tidigare och denna i Vamlingbo är de tre bäst bevarade dopfuntarna från Byzantios verkstad. De övriga tio från denna verkstad kommer nedanför.

Eskelhem

Garde

Guldrupe

Hogrän

Källunge

Mästerby

Sanda

Träkumla

Väte

Endast cuppan i Öja kyrka ingår bland de tretton.

Många dopfuntar gick till export. Landskap som kan nämnas är Östergötland, Skåne och Uppland. Från Danmark, Norge och norra Tyskland kom också beställningar. Du som följt gotlanduppochner vet att Danmark ”ägde” Gotland vid olika tidpunkter. Ibland till och med väldigt länge under denna aktuella ”dopfuntarstillverkningstid”
Kuriosa:
Det ska nämnas att flera av dopfuntarna är kraftigt vittrade. En orsak är att de stått utomhus i längre perioder.
Mina bruna ögon noterade även att Byzantios en tid verkade vid Lunds domkyrka.
Fotnot:
Faktatext är tagen mestadels från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund.