… Jag valde att köra runt den stora byggnaden. Alla de andra gångerna som vi åkte iväg på utflykter eller kom hem från dem blev det den smidigare varianten, grusvägen framför.

Visst ser det inbjudande och lockande ut på inledningsbilden. Vi satt i solsken och njöt några gånger i var sin svart stol. Samtidigt som vi sysslade med olika aktiviteter.

Här kan den vaksamma notera att Solveig klurat ut hur hon fick fram en nyckel via modernt tillvägagångssätt.
Vi hejade på en grannfamilj när vi lastade ur ”Den lilla blå”. Vi gissade på att de kom från grannlandet Polen. Annars såg vi inga fler gäster under vår vistelse. Solveig såg på avstånd det som förmodligen var en av de två ägarna till boendet. Inför hemresan ställde min fru en skriftlig fråga via mobilen.
De mörka molnen skrämdes bara lite när de visade sina ”muskler”.

”Den lilla blå” hade det bra tillsammans med några trevliga stockrosor.
Vi gissade på att det var ett framtidsprojekt på gång i det stora huset mitt emot. Kanske en annan affärsverksamhet.

På svenska heter stället VALNÖT. Smaskigt namn. Något som jag äter varje dag i olika sammanhang. Nu blev jag sugen på att skrapa lite och måla en stund med vit färg. Egentligen är det skönt att ha de åren i backspegeln. Allt har sin tid…

Det fanns en lummig trädgård på ”baksidan”, som öppnade upp för olika aktiviteter för gästerna. Själv satt jag på denna plats och njöt i solen en stund, när Solveig gick iväg på ett eget äventyr. (Redovisas efter interiör inlägget.)

Här står min egen solstråle och tycks välkomna er in i vår semesterbostad.

Ps! Vilken dramatik som hon var med om i morse. På hemmaplan var jag väldigt orolig. Tur jag tror på skyddsänglar. ❤